Vilken specialistpsykolog vill du bli?
Många av oss hade redan tidigt under psykologutbildningen en bild av vad vi vill jobba med när vi blir klara, en anledning till att vi vill bli just psykologer. För mig var det att få arbeta med ungdomar som har det tufft i livet. På många sätt har det blivit så, jag har jobbat med ungdomar på de flesta av mina arbeten, men jag har också arbetat med en mängd andra målgrupper och områden som jag inte trodde att jag skulle göra. Målmedvetna beslut blandas upp med tillfälligheter och oväntade vändningar under vår yrkesbana och jag gissar att det är få som arbetar exakt med det som de tänkte från början, men målbilden fanns ofta där.
När en psykolog sedan påbörjar sin specialistutbildning har hen också en bild av vad utbildningen ska leda till. Eller?
Det verkar vara betydligt mer diffust för psykologer under specialisering vad utbildningen faktiskt ska leda till. Det här är inte så konstigt. Specialistutbildningen är relativt sett en ung utbildning. Den drevs länge med ideella krafter. Den har många aktörer inblandade (Psykologförbundet, de som går utbildningen, akademiska och privata aktörer som skapar innehåll, arbetsgivare som har eller inte har en åsikt om innehåll och output mm). Den struktureras upp mer och mer men har fortsatt många fria delar vilket gör att ingen specialisering är någon annans lik.
Specialistkollegium är en av de obligatoriska delarna av utbildningen och jag har glädjen att få vara mentor i sådana. Kollegiet pågår under tre år och en viktig del av arbetet för deltagarna är att utforska den kommande specialistpsykologrollen och ta steg i dess riktning.
När jag träffar nya kollegiedeltagare är det få som har valt att starta specialiseringen för att det ska leda till ett specifikt slutmål. Det finns självfallet undantag, några vet att deras mål är en viss typ av specialisttjänst, utökade befogenheter eller möjligheten att ta en ny typ av uppdrag, men för många är det inte så tydligt. De flesta har påbörjat specialiseringen för att det av en eller annan anledning verkar vara en vettig väg att formalisera sin vidareutbildning på.
Första träffen ställer jag alltid frågan – vilken specialistpsykolog vill du bli?
För många blir svaret på ovanstående fråga rätt svävande, man vill bli bättre på sitt jobb, vässa sina kunskaper och kanske kunna handleda andra mer framöver. Det är så roligt att under kollegieåren sedan se hur målen utkristalliseras mer och mer samt att steg tas som formar den framtida specialistrollen.
För det är ju faktiskt så, det är vi själva som kan forma vår roll i samråd med arbetsgivaren. Visst är det önskvärt att slutmålet med specialistutbildningen i stort blir tydligare och att fler arbetsgivare har kännedom om utbildningen och nyttan av den. Och det är fler och fler stora psykologarbetsgivare som tar fram sina egna specialistutbildningar och karriärvägar för sina psykologer. Detta är mycket positivt. Faktum kvarstår dock än så länge, vi behöver vara aktiva i att vara med och forma den specialistroll som vi själva vill ha. Så här beskriver Anna-Carin Magnusson processen. Anna-Carin är leg psykolog samt specialist i psykologisk behandling och arbetar på enheten Medicinsk psykologi på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
När jag påbörjade specialistutbildningen, med klinisk inriktning hade jag inte funderat så mycket över vilken roll det egentligen skulle leda till men specialistutbildning, och speciellt kollegiet, medförde desto mer reflektion kring detta. Var det experter på något område vi var på väg mot? Eller var det mot mer ledande roller generellt? Så här i efterhand tycker jag specialistutbildningen och kollegiet ledde till en ökad förmåga att observera och förstå det som sker i verksamheten, från minsta pusselbiten kliniska psykologbeteenden (egna och andras), till strukturer i verksamhetens upplägg och organisation. Det innebär kompetenshöjning som går att använda på olika sätt. För min del handlar det om en roll där jag känner trygghet i att ta ökat ansvar i de flesta delarna av verksamhetsutvecklingen på min arbetsplats.
Expert, ledare eller båda två?
När Psykologförbundet tar ut riktningen för rollen som specialistpsykolog ser det ut som nedan. De visar på två varianter av specialisering, dels den som ledare av den psykologiska verksamheten och dels den som ämneskunnig (expert) inom som sitt specialistområde.
I mycket av den kommunikation som kommit från Psykologförbundet de senaste åren lyfts ledningsansvaret upp som en viktig strävan under specialiseringen. Ledarskap har tagits med i den obligatoriska introduktionskursen och planeras att få betydligt större utrymme i specialistkollegiet på sikt.
Av vad jag mött så är det dock den sistnämnda varianten, alltså expertrollen, som flest tänkt sig när de startar sin psykologspecialisering. Under kollegiets gång är det många som närmar sig ledarskapet på ett eller annat vis och oftast då som en mix av de två, att leda och kvalitetssäkra det som man är ämneskunnig inom. Att få in mer av ledarskapet hos oss alla tänker jag är av godo. Vi behöver ha fler psykologer i ledande positioner för att kunna få organisationer som genomsyras av psykologiskt kunnande. Vi behöver också fortsatt psykologer som är experter på sitt område som står för sin kunskap, kan sprida den och säkerställa att den används på rätt sätt.
Så hur ser det ut för dig? Vilken typ av psykologspecialist är det som du vill bli? Vad finns det för möjligheter på din arbetsplats? Om du är under specialisering är det bra att fundera på detta och låta svaret påverka vad du fyller din utbildning med. Ta hjälp av mentor eller handledare som är kunnig om specialistordningen för psykologer och resonera med de som har insyn och påverkan på ditt arbete.
Ta fram din personliga studieplan och fundera, revidera och fyll på!
Blogginlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för personer inom människovårdande arbeten.
