Vad psykologer bör veta om bipolär sjukdom

När jag var sexton år insjuknade jag i en akut depression. Det förstod jag inte då. Det var en oerhört skrämmande upplevelse som jag ville glömma så fort jag tillfrisknat. Dessvärre skulle jag bli påmind gång på gång. Första åren kom skoven flera gånger per år, så småningom enbart på höstarna. Det dröjde tjugofem år innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. De första åren hade jag ingen aning om vad som drabbade mig. När jag var tjugotre år fick jag diagnosen återkommande depressioner och fick antidepressiv medicin. Men det var inte förrän jag var över fyrtio år och började med litium som jag blev fri från skoven.

Idag vet vi mycket mer om bipolär sjukdom och jag tror och hoppas att ingen ska behöva gå tjugofem år utan adekvat behandling. Statistiken visar dock att det i genomsnitt dröjer cirka tio år mellan första skovet och diagnos, vilket förstås är på tok för lång tid. Det är svårare att upptäcka bipolär sjukdom typ 2 än typ 1. Den senare kännetecknas av depressioner och manier. En person med en mani beter sig så uppvarvat att omgivningen direkt lägger märke till det. Oftast behöver en person läggas in under ett maniskt skov. Bipolär sjukdom typ 2 kan däremot tolkas som återkommande depressioner då det är dessa som personen söker vård för, det är depressionerna som omgivningen lägger märke till. Hypomanierna, som är en del av sjukdomen och som ofta kommer före en depression, behöver inte uppmärksammas av andra. De kan yttra sig i ökad energi, snabbare tal, minskat sömnbehov, fler projekt. Om personen i sig själv är en utåtriktad person behöver förändringen utåt inte vara så stor. Personen själv kan uppleva sig rastlös, lättirriterad, snabbare än andra, ha många idéer och rusande tankar. En person med hypomani och mani kommer inte att söka vård för det eftersom hen inte uppfattar att det är jobbigt, tvärtom.

För egen del förstärkte mina hypomanier karaktärsdrag som redan fanns. Jag har alltid kunnat känna starkt men dagarna innan mina depressioner slog till var mina känsloupplevelser förhöjda. Jag upplevde mig lyckligare än vanligt. Ibland kunde jag bli extra samhällsengagerad och orättvisor gjorde mig mer förtvivlad och arg än vad jag vanligtvis brukade bli. Jag har aldrig sökt fler sexuella kontakter under en hypomani eller gjort av med pengar på ett destruktivt sätt. Detta är annars det man som patient kan få frågor kring av vårdpersonal. Flera personer jag träffat med bipolär sjukdom typ 2 vittnar om detta. När jag för tio år sedan var inlagd på Ersta lyfte jag frågan om eventuell bipolaritet med psykiatern. Min privata psykiater hade nämligen nyligen uttryckt misstanke om bipolär sjukdom. Erstas psykiater tittade på mig och min man, som var med på samtalet. Hon frågade oss om jag någonsin spenderat mycket pengar eller om jag uppträtt promiskuöst. Nej, det kände vi inte igen. Då viftade hon bort hela bipolaritetsfrågan som om det var en löjlig fundering och underströk att jag led av återkommande depressioner och att jag därför skulle äta antidepressiv medicin under lång tid.

Som psykolog kommer man möta personer som söker vård för depression men som kanske har en oupptäckt bipolär sjukdom. Då kan det vara bra att veta vad man ska fråga efter. För det första är det viktigt att få information om hur en längre tidsperiod sett ut. Har personen haft flera depressioner? Hur har dessa depressioner uppstått? Finns det utlösande faktorer, finns det tydliga förklaringar till depressionen som förluster, minskade sociala kontakter, passivitet och så vidare. Eller ser det mer ut som att depressionen bara slår till snabbt och utan rimlig anledning? Även återkommande depressioner kan utvecklas utan tydliga yttre faktorer men många kliniker tycker sig se skillnad på hur depressionerna börjar. Unipolära depressioner brukar komma smygande medan bipolära depressioner kan utvecklas snabbt, ibland på några dagar. För mig kunde en depression komma på ett dygn. Även tillfrisknandet kan ske snabbare för en bipolär depression än en unipolär.

Sedan kan man fråga om ångesten. En bipolär depression har ofta mer inslag av ångest än en unipolär. När jag var deprimerad blev jag orimligt orolig för allt. En psykolog gav mig diagnosen GAD, vilket inte alls stämmer på mig när jag är frisk. Jag är i grunden en ganska orosfri person.

En mycket viktig fråga att ställa är hur det ser ut mellan skoven. En person med bipolär sjukdom är mellan skoven frisk (vilket även en person med unipolära depressioner är) Det är dock viktigt att skilja bipolär sjukdom från ADHD och EIPS (emotionellt instabilt personlighetssyndrom) som är två diagnoser som ibland ges felaktigt istället för bipolär sjukdom. ADHD och EIPS kommer inte i skov.

Viktigast är hur som helst att upptäcka hypomanierna, annars finns det risk att den som drabbas gång på gång av potentiellt dödliga depressioner inte får adekvat hjälp. För att upptäcka hypomanierna behöver man kartlägga noggrant. Man kan fråga om extra energi, minskat sömnbehov, känslan av att vara oövervinnelig, av att vara snabbare och bättre än andra. Om man kan träffa en nära anhörig kan man fråga om personen är ovanligt pratsam i perioder, om hen är ”på” helt enkelt. Det här kan vara perioder som upplevs som kreativa, positiva och härliga, både för personen och omgivningen. Det är anledningen till att det ibland är svårt att identifiera dessa perioder som något problematiskt. Om de kommer i nära anslutning till en depression talar mycket för att det just är hypomanier.

Psykologer har en viktig roll både i upptäckt och i behandling av bipolär sjukdom. En person som nyligen fått sin diagnos kan behöva stöd och behandling för att acceptera sin sjukdom, för att fortsätta ta mediciner även mellan skov, för att lära känna sina tidiga tecken på väg in i en uppvarvning eller depression, för att lära sig strategier för avspänning, för att hitta en hållbar livsstil med regelbunden sömn, kost och fysisk aktivitet. Mycket av detta får patienter på affektiva mottagningar, men tyvärr faller patienter med bipolär sjukdom typ 2 ofta mellan stolarna. Jag, som tar emot patienter på en privat mottagning, blir ofta kontaktad av personer med bipolär sjukdom typ 2 som vill komma på samtal. De har fått diagnos och mediciner men inte blivit erbjudna psykologisk behandling.

Generellt önskar jag att det fanns ett bättre samarbete mellan psykiatrer och psykologer. Även om vi inte arbetar på samma mottagning med gemensamma patienter skulle jag önska ett mer ödmjukt sätt att förhålla oss till varandra. Jag upplever ofta att psykologer har en övertro till psykologisk behandling och att psykiatrer sätter all tilltro till mediciner. Jag tror att ett nära och nyfiket samarbete skulle vara oerhört hjälpsamt för många patienter. Jag vet att det finns ett gott samarbete på många håll i psykiatrin men jag vet också att det finns en osund skepsis mellan professionerna. Det gör mig ledsen och frustrerad. Många gånger hör jag psykologer beklaga sig över patienters medicinering utan att ens veta vad det är de får. Vad får oss att tycka att det är finare och bättre att ”klara” sig utan mediciner?

Jag tror att en del av psykologers skepsis till mediciner är erfarenheten av att arbeta i psykiatrin och ibland se hur medicinerna påverkar patienterna negativt och att det kanske finns för lite psykologisk behandling att tillgå. Mediciner blir den enda behandlingen och patienter får inte möjlighet att utveckla egna strategier. Men jag tror också att många psykologer som i grunden är skeptiska mot mediciner inte förstår vidden av den ångest de möter eller hör talas om. Ångest är en del av livet, ja. Som psykolog vet man det. Som psykolog ägnar man en stor del av sitt professionella liv att hjälpa människor att förstå det, att få dem att vänja sig vid och acceptera viss ångest samt att närma sig rädslor vilket minskar ångesten på sikt.

Men det finns ångest och så finns det ÅNGEST. Den senare är en ångest som är svår att förklara med ord och som är svår att förstå för den som inte upplevt den själv. Den förintande och förbrännande ångesten, som gör en stum av smärta samtidigt som hjärnan skriker. Den som får en att tro att man lever i en mardröm. Det är denna ångest jag önskar att vi psykologer blev bättre på att upptäcka. För den kan vi inte käckt vifta bort med ”ångest är inte farligt”. Vi kan inte begära att människor ska vänja sig och leva med den ångesten.

En höst hade depressionen som vanligt fångat in mig i sitt mörker utan slut. Jag vaknade och jag gick och la mig med samma ångest. Däremellan försökte jag överleva plågsamma dagar som bestod av evighetslånga timmar. En psykiater jag precis börjat träffa tyckte att min ångest var orimlig. Hon skrev ut lugnande som jag skulle ta tre gånger om dagen under några veckor. Detta förutom antidepressiv medicin.

Jag gick till min psykolog, som jag träffat till och från i många år och som jag nu i mitt förtvivlade tillstånd, behövde som mest. Jag berättade för henne att min psykiater skrivit ut lugnande. Då uttalade hon följande mening:  ”Sobril är gift”. Jag kippade bokstavligen efter luft. Kategoriska uttalanden gör ont för den som är sårbar. Kategoriska uttalanden som dessutom träffar helt fel kan vara förödande för tilliten. Jag gick aldrig mer tillbaka till psykologen. Som tur är kunde jag sätta hoppet till min nyfunna psykiater och så småningom var det också hon som förstod att jag hade bipolär sjukdom typ 2.

Jag upplever att psykologer generellt och kbt-psykologer i synnerhet älskar ångest. De vill att patienten ska känna, utmana, exponeras för ångest. ”Ångest är inte farligt”. ”Ångest är endast en reaktion, visserligen inte alltid adekvat, men ändå förståelig och funktionell”. Den ångest jag tänker på är varken förståelig eller funktionell. Jag skulle säga att den till och med är farlig. En hjärna ska inte utsättas för den ångesten under för lång tid.

Hur skiljer man då på ångest och ångest?

Det är viktigt att se till patientens historia. Om ångesten uppstått utan rimlig förklaring, om förhållandena kring patienten är stabila, om hen har haft en uppväxt utan större trauman och ändå plågas av stark ångest och depression då behöver man fundera på om det är mer biologiskt betingat och att enbart terapi kanske inte hjälper. Jag tycker att orimlig ångest känns i rummet. Den går sällan att koppla till det som patienten berättar om sig själv och sitt liv. Det är en ångest som smittar, det är ögon som ser rädda ut.

Ett vanligt problem är när patienten inte visar sin ångest i rummet, utan bara berättar om den. Då kan det vara svårt att förstå hur dåligt patienten faktiskt mår. Jag tror att de flesta skärper sig när de går till läkare och psykolog. Då kan man lyssna noga till hur personen beskriver sin ångest. ”Jag är rädd för allt”, ”jag kan inte sitta still”, ”det som andra säger gör ont, allt gör ont” ”precis innan jag ska somna slår skräcken till och jag blir klarvaken”, ”jag hittar ingenting som ger mig ro” är några yttranden som tyder på en hjärna som behöver vila. När jag tror mig se denna obarmhärtiga smärta så rekommenderar jag patienter att söka läkarkontakt. Ibland behövs ångestdämpande medicin och sömnmedel för att snabbt lugna systemet. Och på sikt kanske annan medicin och/eller psykologisk behandling. Det ena utesluter inte det andra. Låt oss förhålla oss ödmjukt, prestigelöst och pragmatiskt till själslig smärta.

Och visst ska ett liv rymma alla känslor. I lagom dos.

Blogginlägget är sammanställt av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.