Strategier för att möta & hjälpa suicidnära patienter

Det finns böcker som lyckas fånga kärnan i ett ämne, kondenserar kunskapen och sedan förmedla den på ett sätt som gör den användbar på riktigt. Boken Suicidala patienter, en klinisk handbok för bedömning och behandling är en sådan. Första utgåvan kom år 2004 och det har inte kommit någon bok som ersätter denna i relevans sedan dess. Det är därför mycket glädjande att boken nu kommit i en andra upplaga som är uppdaterad och dessutom översatts till svenska.

Att möta och hjälpa suicidnära personer är något av det svåraste vi kan göra inom människovårdande yrken. Det är svårt för att det är en fråga om liv och död och det väcker mycket i de flesta av oss. Det kan också vara svårt att gå med på att suicid kan uppfattas som problemlösning. Denna bok gör oss bättre rustade att möta, förstå och vara till hjälp på ett funktionellt sätt.

Mer om boken och Natur & kulturs intervju med Johanna Morén hittas här.

Johanna Morén

psykolog, psykoterapeut och handledare.

Ser du någon skillnad i förhållningssätt gentemot suicidnära klienter mellan Sverige och USA? Är det funktionella perspektivet på suicidalitet mer framträdande på ena eller andra stället?

Tyvärr kan jag inte uttala mig om det eftersom jag inte har tillräcklig inblick i hur det ser ut i USA. Att författarna har detta perspektiv betyder ju inte att det är ett förhärskande synsätt i hela detta enormt stora land.

Här i Sverige tänker jag att decennier av att föra ut dialektisk beteendeterapi i vården till personer med emotionell instabilitet numera har skiftat synen till ett mer funktionellt perspektiv på suicidalitet och självskada. Det är nog alltmer vedertaget att det är bra i bemötandet, men är nog fortfarande svårt att tillämpa.

Hur långt ifrån det här förhållningssättet är vi i Sverige inom vården idag?

Jag tror att dessvärre att det skiftar mellan regioner, mellan avdelningar och vårdformer och mellan individer. Det är dock ett annat läge än för 30 år sedan då man på allvar började diskutera hur bemötande påverkar. Bara att döma av de reaktioner jag har fått är det många som redan har tagit till sig bokens budskap från 2004, men att eftersom just denna inte har funnits på svenska så har den kanske inte fått så stort genomslag.

Däremot tänker jag att det finns flera goda krafter som har bidragit till att försöka förändra vården. Sofia Åkerman har ju nu i många år utifrån egna erfarenheter bidragit till att lyfta förhållanden i vården som påverkar personer som kämpar med psykisk ohälsa. Där har hon också tillsammans med Thérèse Eriksson skrivit en bok som kritiserar tvångsvårdade kvinnor ”Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott”. Hon har ju också startat föreningen SHEDO som arbetar mycket med att sprida kunskap.

På 90-talet gjorde DBT sitt intåg i Sverige, det är en metod som har ett funktionellt perspektiv på suicidalt beteende och självskada. Sen kom ett stort projekt ”nationella självskadeprojektet” 2012 som reaktion på allt mer självskada bland unga kvinnor där det skapades nationella riktlinjer och mycket fokus på bemötande och behandling.

I psykiatrin upplever jag ändå att man försökt få till ett mer proaktivt förhållningssätt till självskada/suicidalitet där man jobbar med krisplaner, planerade inläggningar eller självvald/brukarstyrd inläggning. Det finns några högspecialiserade enheter i landet för de svåraste patienterna som utgår från ett funktionellt perspektiv. Sen får man inte glömma organisationer som MIND, Suicide Zero och Spes som alla verkar för att lyfta blicken och göra skillnad.

En del i arbetet med suicidnära klienter handlar om att förstå sina egna reaktioner gällande suicidnära beteenden. Hur viktigt är det tror du?

Det är verkligen grundläggande! Har man inte koll på sina egna reaktioner så kan man förvärra en redan svår situation. Och det kan faktiskt vara ansvarsfullt att avstå från att arbeta med suicidala patienter om man märker att det väcker för mycket känslor som man inte kan hantera.

Det kan också vara så att man i perioder, exempelvis efter ett nyligen inträffat suicid, kan behöva särskilt stöd eller medvetenhet om sina reaktioner för att inte bli för överbeskyddande eller avståndstagande till sina patienter eller köra slut på sig själv. I boken ägnas en hel del fokus åt detta och de betonar att det är en färskvara som man behöver stämma av regelbundet.

Hur lär man sig det arbetet bäst?

Övning ger färdighet skulle jag säga. Jag tycker att det är bra att kunna använda sig av materialet i boken där man tittar på sina egna reaktioner som utgångspunkt. Sen tänker jag att man med fördel kan öva i rollspel i utbildningssammanhang eller handledningssammanhang. Jag tänker att man sen kan utmana sig själv att fråga mer om suicidalt beteende bland dem man träffar och inte backa när man får napp. Man kan ju börja med dem man kanske inte är så orolig för eftersom de ändå verkar vara relativt stabila och behandlingsmotiverade. De kanske inte på allvar står inför att ta livet av sig, men är modiga nog ändå att erkänna att i svåra stunder dyker tanken upp. De är ett tillfälle att ha ett öppet samtal om hur svårt man kan ha med vissa situationer eller känslor. Med den öppenheten och det utforskande förhållningssättet kan man sen göra riktigt bra behandling för man har redan på ett inkännande sätt berört något av det mest tabubelagda.

Intervjun är sammanställd av Elin Wesslander och skrevs ursprungligen för Mendeleobloggen som nu är nedlagd. Elin är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.