Storm, stiltje och uppfriskande vindbyar

I slutet av varje termin faller det sig naturligt att stanna upp en stund och summera det som varit. Vid årsskiftet var det min bilkörningsrädsla som pockade på uppmärksamheten och det blev bra att sortera mina tankar genom att skriva. Det jag inte anade då var att så många skulle känna igen sig. Blogginlägget KBT:aren som misslyckas med sin exponeringsbehandling är det som rönt flest reaktioner. Främst var det just igenkänning och hejarop som jag fick men även en och annan idé om vad jag kan göra annorlunda framåt. När jag nu sitter här igen och summerar hamnar jag åter i tankar kring rädsla och ångest och hur saker i livet hänger ihop.

Nyårslöftet jag gav var att träna massor på bilkörning och även på slalomåkning. Så här i halvtid känner jag mig rätt nöjd. Jag har kört mer och jag har utmanat mig. Jag har upplevt bakslag och jag har märkt att jag på det stora hela tagit kliv framåt. Detta blev tydligt för några veckor sedan när jag körde på några småvägar i närheten av vårt fritidshus. Har inte haft anledning att köra där på något år och insåg nu att jag var betydligt lugnare inför och under körningen och kunde hantera de snabbt uppkommande bilmötena på den smala slingriga vägen på lugnt sätt utan att skrika rakt ut som nog var fallet tidigare. Nu gäller det att hålla i och öka träningen. Passa på innan det blir mörkt och halkigt igen…

När det gäller slalomåkningen så har jag åkt mer än tidigare. Jag har ramlat i en lift och fått ångestbryt. Jag har åkt igen. Jag har varit rätt nöjd när jag fått nöta på och träna svängar för mig själv i en snäll backe. Sammantaget har jag underlättat för min son att få komma ut i backen och det är huvudsyftet med utmaningen.

Utöver ovanstående saker så har jag inte behövt utmana mig så mycket. Vintern lunkade på med arbetsuppgifter som jag behärskar och som kom till mig i lagom takt. Socialt var det fortsatt ganska begränsat pga corona. Jag hade det bra och märkte samtidigt att jag fick starkare ångestpåslag än jag upplevt tidigare. Låg ofta vaken på nätterna med en hypervigilant hjärna som letade efter något att oroa sig över. Ibland kunde den hitta något men ofta var det bara ett febrilt sökande. Jag kunde nästan iaktta det utifrån och se hur hjärnan höll upp ett ämne, typ Sonens skolgång, finns det ingenting där du borde bekymra dig över?

Det här kunde jag ju inte bara låta vara som det var såklart utan det behövde utredas och förklaras. Här har jag skapat mig en tillvaro som är lugn och trivsam med intressanta och egenvalda arbetsuppgifter med hög möjlighet till styrning utifrån egna önskemål och frihet att göra skillnad där jag så önskar. Hur kan jag då få ökade ångestsymtom?

De hypoteser jag genererade såg ut som följer:

Det fanns fler hypoteser (t ex att bilkörning är i grunden ont och kommer aldrig kunna vara något annat och bör upphöras med omedelbart!) men jag valde att gå på hypotes nr 2. Oj vad jag kände igen mig i mina klienters önskan om en enkel lösning och oj vad jag inte ville lyssna på ACT-uttalandena i mitt huvud. Jag fick en tid på hälsocentralen och blev vänligt bemött av en läkare där. Han tog mina funderingar på allvar, lyssnade på det jag sa, gjorde lite undersökningar och tog prover. Efter några dagar fick jag veta att allt såg bra ut. Inser nu att jag inte ens gått in och tittat på provsvaren utan när jag fick det beskedet kunde jag släppa den hypotesen. Men vad var det då som drev fram dessa symtom?

I samma veva invaderade Ryssland Ukraina och vi fick ett krig i närheten av oss. Så hemskt! Nu gick min hjärna bananas. När andra psykologer startade grupper för att hjälpa psykologer i Ukraina eller stötta på andra sätt kunde jag inte annat än att tänka på hur vi, alltså jag och min familj, skulle överleva ett krig. Jag blev så rädd. Och nu kunde nattens orostimmar lätt fyllas med det ena hemska scenariot efter det andra. Under en vecka var jag dessutom ledig och då kunde jag ju tänka på det här hur mycket som helst. Nu ska jag inte överdriva det här men under några veckor var jag nere på ett sätt som jag inte är van vid, jag kände inte riktigt igen mig själv. Men sen hände fyra saker:

Våren har sedan präglats av det, mycket att göra på mina olika jobb och stor glädje i att jag tycker så mycket om det och att jag får göra de olika saker jag gör! Fler möten, både IRL och på distans, med nya och gamla kontakter som jag tycker om. Visst har jag känt ett gäng ångestsymtom ibland och oroat mig i onödan både en och två gånger men på det stora hela har tillvaron varit riktigt bra.

Det finns inget revolutionerande i att inse att kontakt med andra människor, dagsljus och att släppa fokus på sina bekymmer kan påverka måendet i positiv riktning, men det jag tar med mig är hur viktig den där utmaningen på arbetet är. Det räcker visst inte med att ha det bra och göra roliga saker utan det måste vara svårt och under någon form av press också. Så funkar visst jag och säkerligen fler med mig. Det får belysa vårterminen 2022 kan sammanfattas i en vädermetafor.

Innan jag flyttade till Umeå upplevde jag det som att jag for runt i en stormvind. Det var för mycket och för ostyrigt. Första året här fick jag möjlighet att successivt landa och se var jag var. Sedan blev det stiltje. Lugnet fick mig att tappade styrfarten. Nu har det börjat blåsa igen och jag förs med lite hit och dit men jag kan påverka om jag vill stanna upp, byta riktning eller bara följa med. Den senaste tiden har jag insett att jag varken vill ha storm eller stiltje utan uppfriskande vindbyar som tar mig med på färden då och då. Har jag förresten sagt att jag hatar blåst? Jag kanske måste omvärdera det ställningstagandet. Och vad vårens arbete leder till, det återkommer jag med info om i höst 😀

Blogginlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.