Sorg och tacksamhet

Efter tre år med specialistbloggen har jag vant mig vid att stanna upp och dela en reflektion vid årsskiftet och i år känns det extra angeläget. Denna gång blir det tankar om förlust, sorg och tacksamhet.

Våren 2023 präglades för mig mycket av boksläppet och många olika samtal och intervjuer i samband med det. Känslan av att hålla en egen bok i handen var härlig och jag blev glatt överraskad av att intresset för boken var stort även utanför den egentliga målgruppen. Psykologtidningen skickade en journalist hem till mig och under den flera timmar långa intervjun berättade jag om allt mellan himmel och jord, både yrkesrelaterat och om personliga erfarenheter. Något oväntat tog journalisten just fasta på berättelsen om min uppväxt och passusen att jag under våren sett till att tacka pappa för att ha inspirerat mig så mycket i arbetet (artikeln läses här.). Det här tacket har nu blommat ut i ett crescendo av tacksamhet när pappa efter en lång tids sjukdom somnat in. För det blev så att hösten 2023 gick i dödens tecken.

Först en sorg delad med många

Hela psykologisverige skakades i oktober då Jonas Ramnerö oväntat avled. I sorgen och saknaden blev det tydligt hur betydelsefull Jonas varit för så väldigt många. Vår kår hade inte varit densamma utan hans insatser. Och när det inte längre gick att fråga Jonas om råd eller få hans hjälp blev det märkbart hur viktiga hans råd och hans hjälp varit.

En kort tid innan dödsfallet träffade jag Jonas och pratade om hans nya exponeringsbok och vi hann färdigställa intervjun tillsammans, Jonas Ramnerö: om exponering som psykologisk behandlingsmetod.

Det är fint att den texten och många andra alster från hans kunskap finns kvar för oss att lära oss av. Vi kan fortsatt hämta kunskap från hans böcker, intervjuer, inspelade föreläsningar och ihågkomna samtal med honom. Jonas har lärt mig mycket och han är en av mina mest citerade personer i handledning och utbildning. Den kunskap han förmedlat är ovärderlig och vi får göra vårt bästa i att förvalta och bygga vidare på den samt förmedla den vidare.

Sedan kom den närmsta sorgen

Pappa har haft Parkinsons sjukdom i över trettio år. Det var en ovanlig variant som medförde att försämringen gick långsammare än vanligt men successivt har han berövats sina kroppsliga och mentala förmågor steg för steg från den sena fyrtioårsåldern. Det har gått så gradvis att det nästan varit osynligt i stunden men ytterst påtagligt i retrospekt. Under hösten försämrades han hastigt och i december nådde pappas kamp med och mot sjukdomen sitt slut. Han fick släppa taget och somna in. Att vara med och vaka in sin älskade förälders död är fruktansvärt och vackert på samma gång och jag är evigt tacksam över att jag var där.

I och med pappas död var sjukdomen borta. Den stod inte längre i vägen för minnet av den han tidigare var. Sjukdomen pockade inte på all uppmärksamhet. När jag nu tittar i album kan jag återupptäcka min pappa från barndom och tonårstid. Den starke, trygge, glade pappan som älskade oss och som älskade sitt jobb där han bjöd in oss att vara delaktiga.

Dagen efter pappas bortgång hittar jag en mapp märkt med ordet ”Råmaterial”. Mappen är fylld med texter om olika tidsepoker i pappas liv. Han ville skriva en bok!

Jag hade nog hört det tidigare men inte tänkt så mycket på det, fullt upptagen med livet som pågår. Men nu håller jag ett material i min hand som han ägnade tid och kraft åt för tjugo år sedan, medan han fortfarande kunde. Det finns en disposition jag kan följa, lösa tankar huller om buller och ett arbetssätt som jag känner igen från mina egna skrivprocesser.

Genom texterna hör jag hans röst och får se sådant som var viktigt för honom men också det som plågade. Han sätter ord på oro och tvivel, hur andras förväntningar blir svåra att hantera, hur Parkinson påverkar hans liv och den stora sorgen över att ha fått en kronisk sjukdom. Samtidigt framkommer glädjen i hans arbete, han uppvisar tillförsikt och konstaterar att livet är härligt. Läsandet är en sällsam upplevelse. Att få ta del av hans tankar leder mig nära honom och det är som att jag får syn på mig själv när jag tar små steg i hans stora fotspår.

I våras, en stund då pappa var klar och nåbar, passade jag som sagt på att tacka honom för att han inspirerat mig i mitt arbete. Det kändes bra och viktigt. Nu har jag blivit varse ännu fler sätt som han påverkat mig på och jag fylls av tacksamhet ut i kroppens minsta skrymsle. Jag kan inte säga det till honom längre men jag hoppas att han vet.

Sorg, saknad och tomhet visar oss vad vi värdesätter. Det är en lyx att få möjlighet att stanna upp i det och få kontakt med det som är viktigt på riktigt.

Och det här med att pappa ville skriva en bok… I råmaterialet står det ”Om jag skulle skriva en bok – kommer aldrig att ske…” Han hade rätt, boken blev inte klar, men det han skrev är ovärderligt för oss som lever kvar och fortsatt vill höra hans röst.

Slutligen, pappa dog en decembernatt och bilden visar ofiltrerat den soluppgång jag möttes av på morgonen. Det finns mer än det skrivna ordet som kan ge en sällsam upplevelse.

Blogginlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.