Sanningar om våra misstag, del 2

Arbetet med att skriva en bok innebär ett lärande under själva skrivprocessen, men även efter utgivningen har det visat sig. När boken blir publik får du andras reflektioner, reaktioner och tolkningar till dig, och det har gett ett fördjupat lärande vilket varit en riktig bonus.

Efter en hel hög av intervjuer, poddsamtal och presentationer samlar jag nu de sanningar och lärdomar som framträtt starkast under året som gått sedan Terapeutens misstag. Om den mänskliga faktorn i terapiarbetet kom ut. De första fem sanningarna kan läsas här och nu kommer fyra till.

Sanning 6: att prata om sina misstag är en vanesak

Det blir lättare och lättare att prata om sina misstag ju mer man gjort det, så se till att ha en upparbetad pratkontakt innan det verkligen behövs. En kollega som du kontinuerligt pratar med om det som är svårt och inte blir som man tänkt.

Ett visst mått av tvivel på sin kunskap är av godo. Det kan vara jobbigt, men verksamt. Att kroka arm med skammen och dela våra felsteg, det är att förebygga. Så vrid upp nyfikenheten och prata med varandra och era handledare om det som skaver och känns motigt. Det kommer både du, dina klienter och kollegor ha nytta av! Så mejslar ni fram det professionella hantverket.

Sanning 7: vi ska inte vara i misstagen hela tiden utan doppa oss i dem då och då

Vårt främsta fokus i arbetet ska vara på våra klienter och vad vi kan göra bra för dem. Det är viktigast. Vi ska alltså inte ha fokus på oss själva i terapirummet och våra misstag och osäkerheter hela tiden MEN vi behöver doppa oss i det då och då. Ju längre vi jobbat, desto viktigare kanske det är att med jämna och ojämna mellanrum stanna upp och vända blicken mot oss själva. Förhindra att vi inte stagnerar och bara arbetar på det sätt som är bekvämt för oss.

Sanning 8: vi måste träna oss i hur vi tar emot andras misstag

Vad säger du när en kollega berättar om något den gjort galet i terapin? Jag har fått höra många misstag under det senaste året och märkt att impulsen jag får är att släta över och säga något i stil med ”men det var väl inte så farligt, så hade jag också kunnat göra”. Men vad händer då? Jo, misstaget blir mindre verkligt och om det skaver för den som gjort det fråntar man personen en möjlighet att verkligen landa i det som skett.

Min utmaning är att i stället för att släta över och förmildra säga:

• Berätta vad som hände
• Hur blev det för dig?
• Hur blev det för klienten?
• Vad gjorde du?
• Hade du velat göra något annat?

Risken med att ”vara snäll” är att mottagaren blir ensam med känslan av att vara dålig. Vi behöver ta emot och ta in varandras misstag för att bära dem tillsammans på riktigt.

Sanning 9: horisonten flyttar sig hela tiden framåt

Det har hittills inte gått att verifiera att erfarenhet och vidareutbildning ger förbättrat utfall hos klienter men vi behandlare upplever det så. Vad ska vi göra med denna kunskap? Ge upp? Nej, vi ska vara sunt skeptiska, utvärdera vad som funkar samt vara nyfikna på hur våra egna och andras insatser landar hos mottagaren. Och så ska vi hjälpa varandra att reflektera tillsammans. Att utbyta reflektioner och testa sina kunskaper utifrån misstag och sådant som skaver i terapisituationen är att träna sitt omdöme och utveckla sitt professionella hantverk.

Lycka till med era misstag!

Blogginlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.