Per Höglund: min professionella utveckling

När min son började i handboll fick han Per Höglund som tränare och det var sannerligen ett lyckokast. Få personer lever som de lär på ett så tydligt vis som Per. Hans ideella arbete inom idrotten skapar sammanhang där unga känner sig delaktiga och kan utvecklas som medmänniskor och framtida ledare.

Per är inte bara en psykolog att imponeras av för sitt ideella engagemang utan även för att ha varit med och utvecklat pedagogiken på psykologprogrammet i Umeå och nu senast bidragit till att sprida verksam hjälp vid stress- och sömnproblem. Och som om detta inte vore nog har han både varit barnstjärna (på riktigt!), radiopsykolog och TV-psykolog. Läs och förundras!

Foto: Simon Höglund

Var började din psykologresa?

Egentligen är det en ganska förutsägbar resa. Pappa var väldigt driven i att hålla på med musik och när jag var tre år började jag spela in skivor tillsammans med min syster.

I högstadiet slutade jag med musik och ville bli hockeyproffs men sen när det var dags för gymnasieval valde jag ändå musiklinjen. Så jag gick musiklinjen i Skellefteå och efter det startade jag ett band med några kompisar och jobbade med musik på heltid och försökte klara mig på det. Men när vi sen fick barn insåg jag att jag inte kan hålla på med musik när jag ska försöka få ett barn att överleva i den här världen. Jag behövde skaffa mig ett riktigt jobb. Och vad är då ett riktigt jobb?

Jag hade provat att jobba någon sommar som snickare och spikat tak. Det upplevde jag som fruktansvärt jobbigt och jag var helt värdelös. Min mamma var vårdlärare och undervisade i psykologi. Hon älskade psykologi så det hade jag ju fått med mig från barnsben och då kom jag på att psykolog blir bra. På den vägen var det. Vi flyttade till Umeå och jag började plugga här när jag var 25.

Så jag tog vid musikarvet från pappa och psykologiarvet från mamma och har liksom inte kommit vidare.

Hur var utbildningen?

Jag tyckte att universitetsstudierna var väldigt roliga, alltså jag älskade verkligen att läsa psykologi och tyckte väldigt mycket var intressant. Extra intressant var det här med att jobba med familjer, barn och ungdomar. Ganska tidigt på utbildningen kände jag att det är min grej.

Däremot så hade jag svårt för den kognitiva skolan. Det var så väldigt rationellt. Jag fick känslan av att den sa ”tänk bara rätt så kommer allt att lösa sig”. Jag upplevde att så fungerade inte mitt liv i varje fall så hur skulle jag kunna övertyga andra om att tänka bortom de här tankarna? I stället tyckte jag att det var spännande med familjeterapi, narrativ terapi och social konstruktionism.

Vad hände efter utbildningen?

Jag började på BUP ganska direkt, först i Lycksele och sen i Umeå. Här jobbade man väldigt mycket i enlighet med det vi hade läst på utbildningen kring familjeterapi, så den första tiden i Umeå var enormt expansiv för mig när det gäller att förstå familjearbete. Vår klinik anordnade dessutom en utbildning med Cecchin från Milano-skolan under en vecka och det var ju som mumma för mig. Man blir lite starstruck när man är ung och så kommer det en höjdare som man har läst. Vi fick se när Cecchin jobbade och det var en aha-upplevelse. Det var spännande men jag tyckte inte om allt med hans sätt att jobba insåg jag.

På BUP hade vi även några kollegor som var väldigt duktiga på lösningsfokuserad terapi, så jag kom också in i den typen av tradition i familjeterapi. Och det är en viktig del av min utveckling, att jag har varit en ”otrogen djävel” hela vägen. Jag har tyckt något varit spännande och sen sett att det finns en baksida av det som gjort att jag också har anammat andra teorier.

Inom BUP-uppdraget var det främst i arbetet med individualterapier för ungdomar som jag tyckte att jag saknade redskap för utifrån familjeterapeutiska arbetet. Och jag tyckte inte heller att det psykodynamiska perspektivet höll, för det blev liksom ingen verkstad av det hela. Så då ville jag läsa vidare till psykoterapeut men min dåvarande chef tyckte inte att jag behöver gå den utbildningen men däremot fick min fru, som var på samma arbetsplats, gå psykoterapeutprogrammet.

I den vevan ringde studierektorn för psykologprogrammet och frågade om jag ville komma och jobba hos dem och jag svarade, ”ja det kan jag göra, om jag får gå steg-2”. Så då blev det så och jag gick en utbildning som var mycket mer behavioristiskt orienterad än det jag läst tidigare.

Var gick du den någonstans?

Här i Umeå. Det var en bra utbildning med väldigt många duktiga lärare som jag fick bra hjälp av.

Det jag egentligen alltid varit intresserad av är affekter. När vi läste psykodynamisk teori på psykologprogrammet hade vi en väldigt bra lärare, Gunnar Windahl. som sa ”affektteori måste ni kunna och ni ska kunna Tomkins”. Så mycket av min psykodynamiska skolning var affektfokuserad.

När jag under psykoterapeutprogrammet började få in B-perspektivet i KBT fick jag plötsligt ihop det. KBT är ju inte en teori om tankar bara utan också om hur vi reglerar affekter via tankar eller undvikande eller säkerhetsbeteenden. Det är affekten som vi måste titta på och det är den som styr mycket i behandlingen. Nu fick jag ihop de här världarna som jag inte riktigt fick ihop under mina studier när jag tyckte att det kändes som en form av quick fix, ”tänk bara rätt så blir du frisk”.

Så du valde vidareutbildning i KBT trots din skepsis mot kognitiv terapi?

Ja, grejen var ju det att när jag jobbade på BUP med ungdomar individuellt så var det ändå de kognitiva metoderna som funkade. Ungdomar behöver man ju vara lite kreativ kring. De är inte alltid så motiverade att göra hemuppgifter och jag mixade lite kognitivt blandat med lösningsfokuserade och narrativa arbetssätt. Halva jobbet är ju att få i gång en relation och en motivation hos klienten, och sen erbjuda struktur och interventioner som kan leda till nya erfarenheter som i sin tur kan leda till en förändring.

Jag tyckte nog att det funkade ganska bra men min steg-2-utbildning var ett steg framåt för mig och gav en ny inramning på hur jag kan jobba individualterapeutiskt.

Du bytte jobb också samtidigt?

Precis, tror det var 2013 ungefär som jag började på Umeå universitet och min första tjänst var att dels undervisa på psykologprogrammet, dels jobba halvtid på psykologmottagningen vilket är programmets kliniska mottagning. När jag börjat skulle man göra om psykologprogrammet och jag fick vara mycket i omarbetningen.

Jag tyckte min egen psykologutbildning var extremt teoretisk. Vi fick ju lukta på en WAIS-manual men inget mer. Allt var bara semantisk kunskap. Vi läste en bok och när vi kom till psykologmottagningen förväntades vi kunna översätta det vi läst i våra samtal. Det är som att skicka i väg en pilot att flyga ett flygplan efter att ha läst manualen. Det var en väldigt dålig övergång från semantisk- till procedurell kunskap och jag jobbade starkt för att få in färdighetsträning och färdighetsprövande moment tidigt på utbildningen. Så fick jag ansvar för att bygga upp en kurs i grundläggande samtalsmetodik och i familjeterapi. Det var väldigt kul!

På båda kurserna var det kort tid för inläsning och få lärartimmar som lades på undervisning. Vi skapade filmer med föreläsningar och quiz som studenterna kunde träna på och tenta av kanske en och en halv vecka efter kursstart. Lärartiden lades på att handleda studenterna i färdigheter i stället. Lärarna träffade dem, gav feedback och så var det mycket rollspel där de kunde pröva sig fram.

Det låter ju suveränt!

Ja men det ledde till en del utmaningar. Många studenter på psykologprogrammet har haft god erfarenhet av att plugga hårt, vara duktig och aldrig misslyckas. Det är ju därför de sitter på psykologprogrammet… Så det var ett stort jobb att försöka få ner förväntningarna och hjälpa dem att förstå att misstag och misslyckande är en del av att lära sig att åka skridskor, att slå en boll med brännbollsträ, att snickra, spela piano eller att bedriva samtal. De tänkte att de redan under första kursen skulle utföra samtalsfärdigheter perfekt och jag sa ”glöm det, vi utgår från att ni är värdelösa, det är liksom vår grundhållning”.  För en del var det en ganska skön hållning, att de fick börja från början.

Så otroligt värdefullt att få det så pass tidigt under utbildningen! Ju tidigare desto lättare att acceptera att inte kunna perfekt. Det är ju jobbigt om det är på PTP man ska behöva börja göra misstag.

Ja precis. Vi har försökt jobba med formativt och summativt lärande. Formativt lärande är när vi handleder, när vi tränar tillsammans i basgruppen och får feedback. Då är misslyckande någonting vi är ute efter. Det är där du kan få en ny erfarenhet och feedback på det du gör. Det summativa kommer in när vi varit väldigt specifika i vilka beteenden vi vill se att studenterna klarar av. Vilka färdigheter de kommer bedömas på och vad de således behöver träna på.

Sen inspirerades vi av läkarprogrammet där man har något som heter OSCE, Objective Structural Clinical Examination. OSCE är stationer som genomförs i en slinga, lite som fångarna på fortet kan man säga. Man läser ett case på dörren, man går in och träffar en skådespelare som spelar klienten och sen sitter en bedömare och gör en bedömning utifrån en tydlig kriterier och alla stationer ger 10 poäng.

Det här fick vi uppfinna för psykologer och det var ett stort jobb att vara kreativ och ta fram hur man operationaliserar psykologbeteenden. Vi såg att det är tre saker vi gör väldigt mycket; bedömningar, behandlingsinterventioner och utredningsprocess. Hur presenterar man en utredningsprocess? Hur testar man? och så vidare med flera sådana färdigheter.

Det här var väldigt spännande att starta upp första året vi gjorde det var det några som sa ”men det här med återgivande av test kan de inte”. Jaha sa jag, ”men hur har ni undervisat dem kring det då?” ”De har fått läsa böcker.” ”Men då kanske ni måste tänka lite annorlunda. Om ni vill att de ska lära sig hur man faktiskt genomför återgivningen till en patient, då kanske ni måste ha workshops där de får träna de färdigheterna, annars är det ju omöjligt för dem att klara det här.” På så sätt kan man säga att OSCE som examinationsfenomen gjorde att lärare på alla kurser med kliniska färdigheter fick tänka om och lägga in färdighetsinslag. Det drev på den pedagogiska utvecklingen på psykologprogrammet.

Och om jag får skryta lite grann, även om det bara är hörsägen och jag inte har bevis, så är det många praktikhandledare som säger att de gärna tar emot umeåstudenter för att de kan väldigt mycket och tidigt kan ges uppgifter där de gör självständigt arbete. Det beror ju på att de har nött de här viktiga färdigheterna, för innan OSCE ligger två veckor där man repeterar allting och man nöter att göra beteendeanalys, man nöter att göra bedömningssamtal, man nöter att testa med WAIS och så vidare. De tränar intensivt på det man gör mycket där ute i vården.

Teori är bara teori. Jag har svårt för när vi psykologer tycker att vi analyserat något och kommit på vad som är en klients problem och tänker att bara jag presentera det här och du kommer till insikt så har vi gjort jobbet. Det är bara halva jobbet. Sen ska du förändra det här också och det är förändringen som är det svåra. Därför är det här arbetet viktigt.

Vi har även fått vara med och inspirera psykologutbildningen i Örebro så de har också OSCE.

Värdefullt utvecklingsarbete! Sen har du doktorerat också?

Ja, jag var anställd som expert på psykologprogrammet, men i en akademisk miljö så finns det egentligen bara två anställningsformer, antingen är man adjunkt eller så är man lektor. Som lektor kan du vara docent eller professor, men grundanställningen är att man är lektor.

Nu var jag ju specialist och då kom chefen in till mig och sa ”Per jag tycker du ska forska och du får göra det här”. Då hade jag kommit så högt upp i min ålder så jag har inte råd att bli student. Jag har dragit på mig en massa vanor att dricka dyra viner och kan inte bli doktorand. ”Du får behålla din lön och sen får du 30% i forskning”.

Per tillsammans med sin opponent, Steven Linton

På den tiden så fanns det väldigt få psykologer som var disputerade. När UKÄ gör granskningar av lärosäten så är disputerad personal en kvalitetssäkerhet. Att det finns många anställda psykologer som är jätteduktiga kommer UKÄ skita fullständigt i, de tittar bara på vilka titlar lärarna har.

Då saknade man psykologer som var disputerade. Det har förändrats nu. Nu har vi jättemånga psykologer som håller på att disputera men då var det en bristvara. Sen trodde nog chefen att jag skulle göra det här snabbt men jag är en slow learner och använde all tid som jag var lovad och så disputerade jag nyss, i april i år.

Grattis! Berätta om ditt avhandlingsarbete.

Det är ett projekt med inriktning mot hälsa vilket är ett forskningsområde som jag som kliniker inte har jobbat så mycket med men intresserat mig för på andra sätt. Som klinisk psykolog kan du hjälpa en individ i taget men hälsa är oftast mycket bredare och kan rikta sig till en hel population. Inför du till exempel åldersgräns på alkohol kommer det påverka alkoholkonsumtion på olika sätt. Med ett hälsoperspektiv så når du ”storhopen” och det här passade med mitt intresse för idrott.

När jag har funderat på hur ska jag ska påverka ungdomar innan de hamnar på BUP har jag kommit fram till att idrotten är den rörelse som når flest så då engagerar jag mig där och ser hur man kan jobba med idrott för att jobba förebyggande och få hälsoeffekter utav det. Så parallellt med att jag började forska kring hälsa så har jag aktivt jobbat som ideell ledare inom idrotten med hälsa.

Vi återkommer till det ideella arbetet strax men börja med att beskriva forskningsprojektet.

Det startade med att titta på vanlig förekomst och svårighetsgrad av psykisk ohälsa. Samtidigt arbetade min fru, Anna Höglund (som också är psykolog), på Mariehems hälsocentral och hon gjorde, tillsammans med kollegor i det psykosociala teamet, mätningar av inflöde och konstaterade att resurserna inte räcker för att ta emot på traditionellt vis utan att det behövdes nytänkande. De undersökte den vanligaste sökorsaken och var det finns modererande effekter som vi kan komma åt oavsett om patienten har depression eller ångesttillstånd och fann att mycket var stressrelaterat och att sömnen var dålig. Så oavsett om du hade depression eller ångest så var sömnen sabbad. De bestämde sig att starta gruppbehandlingar och de här sömn- och stresskolorna gjordes väldigt mycket bottom up från personal på den här hälsocentralen.

Anna blev även hon anställd här på psykologprogrammet och då hade vi en önskan att få våra studenter att få göra mer praktiskt arbete och hitta samarbeten där de tidigt fick prova saker och kom på att psykologstudenter kanske kunde hålla i de här gruppbehandlingarna. Man skapade en kurs där de fick lära sig om sömn och stress och sen fick de träna på att förmedla kunskapen pedagogiskt utifrån en manual. Arbetet har sedan bedrivits på fem hälsocentraler här i Västerbotten och det är ungefär 170 psykologstudenter som har arbetat med det.

Internationellt brukar man räkna med att man på läkarprogram och andra hälsoutbildningar får ungefär två och en halv timmes undervisning i insomni och sömnproblem. Problematiken är väldigt vanlig, ca 10-15% har insomni 30-40 % har sömnproblem, men väldigt få får behandling. Vi har metoder som vi vet är bra men vi får inte ut behandlingen. Forskningsprojektet syftar till att se om vi kan skala upp vård där vi inte bara använder medicin utan också erbjuder någon form av psykologisk behandling. Det blev intressant och flera nya forskare kom in och vi hjälptes åt att göra den här utbildningen och startade en forskningsgrupp som heter HUSS, Hälsa, Utbildning, Stress, Sömn.

Spännande! Hur har det gått?

Det är alltid svårt att bedriva forskning inom regionen, det vet ju alla som jobbar där. Det är en sak att göra ett forskningsprojekt på vår psykologmottagning, här har vi all kontroll och kan bestämma själva. Men direkt när man kliver ut i en vanlig verksamhet förlorar vi massor med kontroll så rent vetenskapligt är det en utmaning att göra forskning som är baserad på en klinisk setting där man inte själv är verksam. Speciellt om man har 200 olika psykologstudenter som ska utföra arbetet också, då finns det en väldigt stor variation. Ändå visar forskningen att det här har effekt. Även om det bara är fyra samtal i grupp genomförda av nybörjare så verkar det finnas robusta resultat.

Projektet ligger som rullande nu och nästa steg är att se om vi kan föra över det här till en digital grupp också. Vi har startat en pilot med några deltagare från olika delar av Västerbotten och ser vi liknande effekter skulle det kunna vara något vi kan erbjuda mer framöver. Tanken är att jobba via 1177 så att det når allmänheten. Det hade såklart varit lättare om vi hade använt psykologmottagningen som vårdgivare, då hade vi haft kontroll, men nu ska vi implementera i landstingets system och ordna med all logistik kring vem som är vårdgivare och en massa annat. Det finns tusen logistiska problem att jobba med, all förändring inom regiondriven vård är jättesvår.

Det finns en fördel med att kunna skala upp sådana här lågintensiva behandlingsformer eftersom alternativet ofta är att man inte får någon behandling alls eller bara medicin. Det är så som verkligheten ser ut nu. Samtidigt finns det ju en fara att regionen säger, ”ja men nu har vi ju sömn- och stresskolor, så alla som har sömn- och stressproblem få det och ingenting mer”. Men det kommer ju inte att räcka för alla. Det vi sett är att efter 12 månader är det ungefär 70 procent av deltagarna som inte söker mer vård så för väldigt många räcker insatsen men ungefär 30 procent behöver mer vård. Här behöver regionen ha en medvetenhet om att fyra sessioner i grupp inte löser hela problemet.

När har du lärt dig som mest under din yrkestid?

Ja men det finns några hållpunkter. Jag kom ju från en kreativ miljö med musiken och första åren på BUP var väldigt kreativa. Jag fick följa med andra och titta på hur de gör och jag var en bra tjuv kan man säga, jag snodde det jag tyckte var bra och använde dem som rollmodeller. När de hade en bra fråga så skrev jag ner den eller när de gjorde något snyggt bemötande så snodde jag det. Sen var inte allt bra men jag kunde ta med mig det jag tyckte om.

Den andra perioden då jag lärde mig mycket var när jag gick min steg-2-utbildning i KBT och framför allt mötet med det behavioristiska perspektivet. Tomkins fick en revival men nu i behavioristiska termer kring hur vi undviker lidande i olika former och framför allt jobbiga affekter.

Sen kom den tredje delen som var att få tänka i pedagogik och sätta sig in vad det innebär att lära en annan människa psykologisk kunskap. Idén om att både få lära sig teori men också vad teorin innebär i färdigheter. Det har ju varit en jättespännande resa för mig och det har jag lärt mig mycket av.

Jag skulle nog säga att jag har lärt mig jättemycket av att hålla på med idrott också, för det är ju en annan typ av psykologi som jag inte har jobbat med så mycket. Det är gruppsykologi, ledarskap, motivation och organisationspsykologi. Genom idrotten har jag kommit i kontakt med andra sidor av psykologi som jag inte jobbat med som klinisk psykolog och det har berikat min psykologkunskap och det är ett ganska svårt pussel att få ihop.

Måste säga att jag är djupt imponerad över det arbete du gör inom idrotten! Givetvis med handbollslaget som min 11-åring går i men också med arbetet kring Sävarcamp som på riktigt är en ledarskapsutbildning för ungdomar. Kan du berätta om det?

Info: Sävarcamp är ett dagläger första veckorna på sommarlovet där mellanstadiebarn får cykla runt och testa olika kreativa aktiviteter och utmaningar i grupp lett av tonåringar som stöds av äldre ungdomar.

Ja men alltså den resan har lärt mig massor kring organisation och hälsa. Idén kring Sävarcamp var först att det ska vara kul såklart, sen var det just att förebygga ohälsa med både kultur och idrott. Så man utmanar idrottsnördarna med lite kultur och de här som inte rör på sig med att göra just det. Det handlar också, precis som du säger, om hur man skapar framtidens ledare. Vad är det de behöver? Och det är learning by doing. Vi har oftast en ny organisation varje år, och den blir ju inte perfekt. Vi gör misstag hela tiden. Men skulle vi plocka bort det här och göra det superprofessionellt och anställa folk som kan, då skulle vi missa intentionen med det hela. Vi är här för att lära och vi behöver stödja de här ungdomarna att växa.

Ibland ser man ungdomarna slita ganska hårt för vi har ju barn på det här lägret som skolan har svårt att hantera. Anställd personal med bra utbildning får jobba hårt och nu är det helt plötsligt en 19-årig tjej som ska reglera ett barn med ett funktionshinder som är inne i en grupp. Det är kvalificerat jobb och det blir inte alltid perfekt men på något sätt så blir det bra.

Jag stöttade en ungdom som sa att ”det är så jobbigt med en kille, han är tvär och jobbig hela tiden och sitter mest på sidan om och vägrar att vara med fastän vi försöker peppa han”. Sen när det är slut på lägret kom föräldern fram till den här ledaren och sa ”vi är så tacksamma, vi har haft en så glad kille som har kommit hem varje dag, han har aldrig känt sig delaktig tidigare, nu har han fått vara med!” Ledarna tyckte att det var ett misslyckande, men för den här familjen som hade ett barn med svårigheter så var det lycka, han hade samma blåa t-shirts som alla andra barn och han kände sig delaktig, han följde med och käkade och han var med och cyklade i gänget. Man får inte glömma bort att vi jobbar från olika förutsättningar på något sätt.

Vi psykologer är bra på att prata om vad som behöver göras och samhället är bra på att säga ”gå och prata med någon” men att orka använda kunskapen på det här sättet och dedikera så mycket fritid, det är beundransvärt. Hur hinner och orkar du?

Det är kul! Här kan vi komma tillbaka till varför det kul att vara psykolog. Det är ju roligt med relationer och tycker man inte om relationer så ska man inte vara varken psykolog eller ledare. Framför allt så är det roligt att jobba med barn och ungdomar. Jag har jobbat länge som ledare och ibland kan det vara utmanande också, man känner sig dålig och misslyckad många gånger och tänker ”varför gör jag det här, jag har ingen lön för det här, jag lägger ner massa tid, jag får bara skit för det”. Så det är klart, ibland är man inte alls motiverad, men när det fungerar då är det faktiskt väldigt meningsskapande för mig att få göra det här. Då är det värt den där lilla smärtan som det kan innebära att jag får stressa från jobbet eller får lämna en SPSS-beräkning för att hinna till träningen.

Vi är väldigt tacksamma för det du gör för våra ungdomar!

Du beskriver arbetet med att forma framtidens ledare i ditt ideella arbete men hur tänker du om ledarskap i psykologrollen? Jag har inte uppfattat att ledarskap finns med i OSCE till exempel?

Nej, vi har ju en AO-strimma på psykologprogrammet och den kommer in på den senare delen av utbildningen, men jag har faktiskt blivit kursansvarig nu för ett moment som heter leda grupp. Så där kommer vi göra något förberedande för att ta sig an uppdrag och grupper.

Det låter jättebra! När jag jobbat med ledarskapsmoment inom ramen för specialistutbildningen har jag märkt en skepsis hos många psykologer, trots att ledarskap ingår när man t ex handleder eller tar ansvar för att för ut kunskap i sin verksamhet och även i terapirummet.

Det vi märkt på psykologprogrammet är att studenterna är obekväma i en ledarroll. Man vill inte vara den som har makten i rummet. Det är kanske vårt eget fel eftersom vi jobbar mycket med maktaspekter och maktkritiska teorier, men att inte ta makten kan ju också vara att lämna sitt ansvar. Det finns någon filosof som sa ”With great power comes great responsibility”.

Det är från Spiderman.

Jag tycker det är bra, för när du har fått kunskaper om psykologi så får du per definition mycket makt. Du har i din hand makten att hjälpa människor att förändra sig själv och att inte ta ansvar för det är att avsäga sig ett ansvar som jag tycker man har som psykolog. Att hjälpa människor med förändringsarbete.

Men den andra sidan av myntet är att vi aldrig får tro att vi kan mer än klienten och älska vår egen teori så mycket att vi glömmer att lyssna till klienten. För då tjänar vi inte klienten utan bara vårt ego. Det är att hitta den där balansen som är nyckeln till framgångsrikt psykologarbete.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg inom yrket?

Det skulle ju vara roligt att få driva ett eget forskningsprojekt. Som doktorand blir man inkopplad där andra driver projekt och jag har fått vara med på resan. Det hade varit väldigt roligt att få söka och kanske driva ett eget forskningsprojekt någon gång.

Är det någonting mer kring din yrkesresa som jag inte frågat om?

Ja, en sida man kan fundera kring är det här med att vara med i media. Jag hade en kollega som sa att de ringt från radio och frågade om jag kunde ta det och jag sa ja. Det ledde fram till en radioföljetång i P4 där jag varje måndag var psykolog-Per och svarade på läsarnas frågor. Sen var jag även med i Go´kväll på TV och svarade på frågor regelbundet. Det var en ny grej för mig med det här som man kallar för den tredje uppgiften på universitetet, att förklara någonting psykologiskt för den breda allmänheten.

Det har varit utmanande. Det är ju lätt att förklara någonting på ett komplicerat sätt, men svårt att säga någonting enkelt så att alla förstår. Den här erfarenheten har faktiskt lärt mig att jag inte behöver förklara saker så komplicerat alltid.

Intressant! En sista fråga, hur var det att vara barnstjärna egentligen?

Jag tyckte nog att det gick ganska bra. Min syster Charlotte var lite äldre och tog väldigt mycket ansvar medan jag var yngre och tyckte att det var ganska okej. För min syster var det mycket mer att kliva in i en ansvarsroll som jag aldrig gjorde.

Vi spelade ju in fem skivor och varje skiva sålde ungefär 35 000 ex, så det var många skivor. När Charlotte var i nioårsåldern och det här världssamvetet började väckas så sa hon att hon ville ge bort det vi tjänade så vi gav bort all royalty. De pengarna skänkte vi till några u-landsprojekt. Vi hade tio fadderbarn i Indien. Men så gjorde en veckotidning hemma-hos-reportage hos oss och journalisten frågade, ”det här att ni skänker så mycket pengar till utlandet, är det ingenting ni själva skulle vilja köpa?” Charlotte svarade, ”nej, vi har allt och vi är så glada att få ge bort.” Då hade jag svarat, ”ja, jag skulle behöva några nya skidor.” Då hade jag träskidor som man tjärade men nästa dag köpte pappa plastskidor till mig.

Jag höll på med musiken fram till årskurs sex ungefär. Sen var jag ganska tydlig med att jag inte ville mer utan ville spela hockey och då lyssnade pappa och mamma på mig. Men min syster fortsatte.

Vi jobbade ju med det här. Vi turnerade både i USA, England och i Sverige varje sommar. Vi skulle uppträda varje kväll och fick inte bara leka och ha kul hela tiden. Det var upp till leverans.

Höjdpunkten var när vi var på Löttorps Camping på Öland för då fick man fara på stranden och det var roligt. Men sen var det 2 000 pers i tältet på kvällen. Då skulle man upp där och jag minns att mamma ville att jag skulle ha gabardinbyxor på mig, för det var lite snyggt. Jag tog på mig dem och just innan vi gick upp på scen drog jag på mig mina jeans. Det var som en protest. Jag bestämmer över det här.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.