Maria Farm: min professionella utveckling

Maria Farm lade sina litteraturstudier på hyllan men fick chansen att använda det litterära intresset i sin yrkesgärning och har på så vis spridit psykologisk kunskap både till allmänheten och professionella. Hur blir man författare till facklitteratur under sitt första år som legitimerad och hur kan en bok om jämställdhet boostas av psykoterapeututbildningen? Det och mycket mer går att läsa om här när vi får ta del av Maria Farms professionella utveckling.

Uppdatering: Under våren 2022 får vi se Maria i rollen som expert i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet (GVFÖ). Något som var otroligt spännande att följa!

Maria har nu spelat in även nästkommande säsong av programmet och innan hon tog välförtjänt semester var hon snäll och svarade på några frågor om detta spännande uppdrag. Originalintervjun om Marias professionella utveckling följer efter frågorna om GVFÖ.

Du var expert i senaste omgången av Gift vid första ögonkastet, hur fick du det uppdraget?

Jag fick uppdraget via Lotta Hellman, producent, som via en journalistkollega fått tipset om mig. Journalister och mediafolk känner ofta varandra har jag märk genom åren och gör man en bra intervju i radio, tv eller i en tidning så ger det ringar på vattnet. Då blir man sökbar för andra journalister som vet att man kan formulera sig och förmedla psykologisk kunskap. Så ett tips till psykologer är att inte vara rädd för media utan bli deras bollplank! Mycket spännande i min karriär har hänt just på det viset.

Hur var det att genomföra en sådan produktion?

Att vara med i GVFÖ var svårare än jag trodde, men också mkt roligare. Jag blev väldigt engagerad i uppdraget, i våra deltagare och vad jag kunde (men också inte kunde) göra för dem. Man behöver ha ett annat förhållningssätt till ramar än vad man kanske är van vid som psykolog. Man behöver vara mer flexibel, spela på volley och ha en slags jourinställning till jobbet. Det kräver mkt av oss som experter men ännu mer av deltagarna.

Arbetet är i tre faser:

Castingprocess där vi träffar eventuella deltagare och gör personbedömningar med ett castingteam och ett produktionsteam med löpande möten i april och maj.

Själva produktionen där vi hjälper deltagarna, har parsamtal, gör egna så kallade ”synkar” (kommenterar utvecklingen löpande) och är med när de beslutar sig för om de vill fortsätta vara gifta. Allt detta spelas ju in.

Och till sist postproduktion under hösten medan programmet klipps. Vi är med och tycker till och väljer ut klipp samt spelar in några till synkar.

I senaste säsongen fick vi ju också möjlighet att göra efterprogrammet Kärleksrådet där vi fick utveckla teman tillsammans med journalisten Helle Schunnesson som var som en slags ställföreträdande tittare. Jättekul!

Jag har lärt mig kolossalt mycket och tycker det är oerhört roligt med ett program som har miljonpublik och handlar om något där vi psykologer verkligen kan tillföra kunskap: relationer. Så många hör av sig, tackar för råd och tips, känner sig bekräftade eller får hjälp i sina relationer. Jag tycker också att det är ett fint tillfälle att få prata genus och jämställdhet. Jag tror att det är oerhört positivt för framför allt män att se andra män prata relationer, känslor och eventuellt gråta en skvätt över detta i tv. Det behövs!

Vad kan du berätta om kommande säsong?

Jag kan inte berätta någonting om kommande säsong mer än att den blir spännande och med fina deltagare som verkligen går all-in. Resten får ni se på tv i vår!

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Den allra första starten, då jag överhuvudtaget kom på att det var ett yrke som fanns, var när jag var 22 år och satt på café med några vänner. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv och jag hade hoppat av kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Då hade jag läst litteraturvetenskap ett tag och spanska mest för att jag som gammal humanisttjej tyckte att det var väldigt roligt. Men vad skulle jag göra med det liksom? Jag ville inte jobba i förlagsbranschen eller bli lärare.

I varje fall så träffar vi en gammal klasskamrat och ser på honom att han ser så nöjd och glad ut. Han har börjat på psykologlinjen och det fullkomligt lyste om honom när han berättar det. Mina väninnor tittar de på mig och så säger vi alla tre ”det är ju det du/jag ska bli!”

Det var som att någon satte namn på någonting som jag kände att jag kunde ha en fallenhet för och kanske både vara lite bra på och också intresserad av. För mig var det namnet ’psykolog’, men det hade jag inte fattat innan. Jag hade trott att det kanske var litteratur. Jag älskar fortfarande att läsa skönlitteratur, men när jag började studera det akademiskt på universitetet fattade jag att jag inte var intresserad av litteratur på det sättet. Att sitta och analysera versmått och trycka i mig grejer för att jag ska bli färdig till tentan. Nej, det var inte därför jag var intresserad av litteratur, utan det var för att jag var intresserad av människor och våra drivkrafter och att få lära mig mer om människor, att komma in i någon annans skinn, liksom uppleva världen på nya sätt. Det var ju det som var grejen för mig.

Sen fick jag kämpa lite för att komma in. Jag hade betygen men inte den där sammanhållande arbetslivserfarenheten som man skulle ha då. Blev lite sänkt av att den behövdes först men så här i efterhand tycker jag nog att det var en ganska bra grej faktiskt. Det är ett lite speciellt yrke och jag tror att det är bra att man har en del yrkeslivserfarenhet innan man går in i en sådan utbildning och psykologi finns ju i allt egentligen så det är bra att man kan använda sig av sig själv sen.

Var gick du utbildningen?

Jag gick i Stockholm och hade väl kanske någon tanke så där i början att jag skulle ta uppehåll men det blev inte så utan jag tuffade på. För att jag tyckte att det var roligt. Fick skjuta på någon tenta då och då eller gör någon omtenta men att helt pausa kändes inte aktuellt för mig. Det var ju många klasskamrater som gjorde så och den klass man tog examen med var ju inte riktigt den som började utan det tillkommer ju folk och andra tar uppehåll.

Sen gick jag ut till PTP:n 2003 och då hamnade jag i vuxenpsykiatrin i Upplands Väsby. Min praktikperiod hade jag också gjort inom vuxenpsykiatrin och så hade jag extrajobbat där och så. Det var egentligen inte genomtänkt utan det var mer så man gör tänkte jag.

Har tänkt på det i efterhand, hur hade det blivit om det hade varit något annat som jag började nischa mig mot? Organisation till exempel. Jag skrev exjobb inom organisationspsykologi tillsammans med en klasskamrat så det hade inte varit omöjligt. Men jag brukar säga att vuxenpsykiatrin är världens bästa skola för har man jobbat där så är man inte rädd för någonting. Det är som att överexponera vid fobibehandling, man bara ”ja ja, det är lugnt”. Det finns inte riktigt någonting som skrämmer mig känner jag och då var jag ändå inte inom psykiatrin så länge, men det var bra.

Vad mötte du inom vuxenpsykiatrin som gör att ingenting skrämmer dig?

Ja, alltså, vad mötte man inte höll jag på att säga. Jag har verkligen förstått att vuxenpsykiatrin är annorlunda idag än hur den var då. Jag hade klienter som idag inte hade ”kvalat in” i vuxenpsykiatrin för det har ju kommit reformer sedan dess med första linjens psykiatri inom primärvården och så. Eftersom jag som PTP:are skulle ha blandade klientgrupper fick jag bland annat ta emot patienter som var rätt resursstarka, som någon ung vuxen som krisade eller någon som var i en livskris och aldrig träffat en psykolog förut. Så det var dels stärkande samtal med personer som hade rätt mycket resurser till att också träffa personer som hade varit inom psykiatrin i kanske 20 år. Personer med låg funktionivå och behov av utredning, medicinering, samarbete med läkare eller arbetsterapeut. Biträdde även psykosteamet. Inom loppet av en dag så fick man träffa allt, från den där unge vuxna till han som hade haft drog- och alkoholproblem och tappat kontakten med sina barn, till hon som var i skriande kris efter en skilsmässa och hade svårt att försörja sig själv. Hela det mänskliga dramat på något sätt.

Den stora utmaningen var att hitta hur jag kunde vara behjälplig. Man kan ju bli ganska översköljd som rätt ung och nyexad. Man kommer med sin verktygslåda och så möter man verkligheten. Viktigt att inte ge upp då utan tänka till; ”ok, vad kan jag göra för att hjälpa och vad kan jag kanske inte göra utan att samarbeta med någon?”

Hade du bra handledning och andra psykologer runt dig då?

Ja, jag tycker de var exemplariska. Vi hade väldigt bra handledning. Upplands Väsby, Märsta och Sollentuna var en sektor som hade ett sammanhållet PTP-program för oss tre-fyra PTP:are. Vi hade handledare på våra mottagningar, men hade också metodhandledning (för KBT var ganska nytt då) och neuro-handledning och så hade vi gemensamma föreläsningstillfällen. Det blev en väldigt bra start.

Hur länge var det kvar inom vuxenpsykiatrin?

Inte särskilt länge faktiskt. Jag hade ju varit i Nacka tidigare på praktiken och fortsatt att extrajobba där på ett mellanvårdsboende för psykospatienter innan PTP:n och efter var jag kvar på ett vikariat i Upplands Väsby, men det var bara i ett halvår för jag var så missnöjd med lönen. Försökte förhandla upp den och fick blankt nej, trots att de var i så stort behov av KBT och jag egentligen ville stanna, men de var väldigt rigida.  Jag begärde inte några enorma summor utan att jag skulle upp en nivå. Men de sa nej och då slutade jag.

Då gick jag till ett privat företag som då hette Visavi. De bedrev personal- och krisstöd till kundorganisationer och hade startats av Sandahl partners en gång i världen. Jag hade kontakter där och jobbade lite extra för dem och var övertygad om att jag säkert skulle få anställning där och det fick jag. Men det jag hade inte det när jag gick från psykiatrin.

Modigt!

Ja, men jag hade inte barn än och inget huslån. Hade inte så dyra vanor. Och jag höll på att skriva min första bok, så jag tänkte att det nog skulle gå bra.

Berätta om din första bok

Jo jag hade ett samtal med en förläggare från Forum som ägs av Bonniers som ringde mig på grund av att min barndomsvän var redaktör där. De hade haft ett brainstormingmöte om vad de skulle ge ut och satsa på. Man tror kanske inte att det funkar så i förlagsvärlden men det gör det ju i varje fall delvis när det gäller facklitteratur. Då, vid 2004, fanns det nästan ingenting om KBT på svenska för ”vanligt folk”. Det fanns en bok om fobi för barn tror jag och kanske någon om panik, men de var ganska gamla. Men de fattade att det här börjar komma och ville ge ut något om det och funderade på om de kände någon som kunde KBT. Då berättar min kompis om mig och sen ringde förläggaren upp och vi pratade i någon timme där jag beskrev vad det var som jag gillade med KBT och hur det var att jobba med ångest och så.

Mot slutet frågar förläggaren om jag känner någon som kan skriva en sådan bok. Jag svarade att det finns många bra men att de är väldigt upptagna. För så var det, folk var ju jätteupptagna då. Boomen hade börjat, men det fanns inte tillräckligt med folk och bemanna alla uppdrag. Så då frågar hon om jag kan skiva den boken och då hör jag mig själv säga; ja! Sen tänkte jag; men herregud!

Men så fick jag ju skriva synopsis och så funderade vi tillsammans och så kände både jag och förlaget att jag var såpass nybakad att jag behövde någon mer senior i båten för att faktagranska. Då kändes det naturligt för mig att fråga Håkan Wisung som hade varit min psykoterapihandledare under utbildningen.

Så 2005 kom boken Fri från oro, ångest och fobier ut och den gavs ganska snart ut i pocketutgåva och då rullade försäljningen på ordentligt.

Sen skrev jag på egen hand min andra bok, KBT akuten, och några år senare kom Sorgboken för barn och unga på Rabén. Och nu har min fjärde bokbebis kommit, Han är så bra på att ta egentid, som är utgiven på Natur & kultur.

Hur är det att skriva böcker?

Det har varit en lycklig kombination av att jag alltid har varit intresserad av att läsa själv och också så att säga skrivit för skrivbordslådan som yngre; noveller och poesi och dagböcker och allt vad man skrev. Sen att jag fick den här chansen! Jag hade ju inte själv hunnit fram till den tanken att jag skulle kunna skriva något inom psykologi. Det hade jag inte tänkt utan det var faktiskt en lycklig slump att jag fick den frågan.

Men sen händer saker när man väl börjat få chansen. Vi hade ju verkligen tur med Fri från oro, tur att den kom när den kom för det fanns ett stort behov. Jag vet ju att många behandlar har använt den också, även om den var skriven till allmänheten. Det var kanske skönt att få en enkel bok på svenska i jämförelse med de tjocka amerikanska luntorna. Så det blev någonting som säljer och så börjar journalister ringa och så tycker förlaget att ”hon kan få skriva igen” och så blir det något som rullar på. Jag säger inte att det är utan ansträngning, för det är verkligen jättemycket jobb att skriva en bok, men lite lycklig slump och tidigare intresse och att jag upptäckte att jag har en förmåga att uttrycka mig pedagogiskt kring psykologiska teman så att folk förstår och så gillar jag det. Det är en grej som jag tänker har präglat mitt yrkesliv, att försöka översätta vad psykologi är och vad psykisk ohälsa gör med oss till vanligt språk.

Är det något som du har haft nytta av i arbetet i stort?

Ja, det tycker jag. Så som jag skolades in i KBT-traditionen så handlade det ju mycket om att teama ihop med klienten, att formulera sig tillsammans kring problemen, att jag inte sitter med någon hemlig expertkunskap som jag lura på själv och det tilltalade mig. Jag hade gått en psykodynamisk terapi under utbildningen, mest för att jag inte ens visste vad KBT var när jag började, så jag bara valde någon av lite olika skäl och hon hade sina resurser definitivt, men det var också väldigt mycket i den terapin som för mig tedde sig oerhört märkligt, som jag bara inte begrep. Successivt kunde jag väl ifrågasätta grejer, men jag har verkligen många gånger tänkt på att en del av de momenten var, om inte direkt skadliga, så i alla fall hjälpte de mig inte. Det var en stor anledning till varför jag valde KBT. Jag kunde se styrkor hos PDT också, så det var inte helt självklart val, och hon som jag var närmast i klassen valde PDT och vi skrev exjobb ihop och så, men nej, det där var avgörande.

Så inriktningsvalet var svårt för dig?

Ja, men jag fick oväntad hjälp med det. Jag var i Mali i Västafrika när vi skulle välja. Jag dansade västafrikanskt och så hade jag varit i Guinea två år tidigare och nu var vi ett gäng som ville i väg till Mali. Idag skulle jag ju inte åka till Mali, det är tyvärr för osäkert, men då kunde man göra det, så vi reste runt där i tre-fyra veckor och dansade. Jag visste att när jag kom hem, när nästa termin började, så måste jag välja. Och jag tyckte faktiskt det var svårt. Jag gick med en av de andra tjejerna längs Nigerfloden i en av Malis städer och resonerade å ena sidan och å andra sidan och till slut säger hon så här ”men Maria, jag har gått i både PDT-terapi och KBT-terapi och du är KBT!”

Så då fick det bli det.

Hur har din fortsatta yrkesresa sett ut?

Jag var på Visavi i kanske tre år. Jag trivdes superbra, det var en jättetrevlig organisation. Vi var inte så stora och det var psykologstyrt. Vi var alla kliniker och man kunde erbjuda lite kortare centrerade kontakter kring teman som rörde både privat- och arbetsliv för de som var anslutna till kundorganisationerna. Som KBT:are fick man också göra en del tio-sessioners behandlingar kring PTSD eller reaktioner efter trauman till exempel. Vi hade bland annat banker som kunder och då kunde jag få jobba med de som hade varit utsatta för bankrån och sådant tyckte jag var väldigt intressant och givande. Så det var en bra plats att vara psykolog på och man fick påverka ganska mycket. Men sen blev vi uppköpta av Falck Health Care som slog ihop oss med vår konkurrent. Det här är ju länge sen och nu har det blivit bra, men jag tyckte inte då att det blev så bra. Man fick inte jobba på ett sätt som jag tyckte var förenligt med yrkesetik.

Vad gjorde du då?

Då hade jag prövat att ha egen låda i två år ungefär, någon dag i veckan. Jag hyrde in mig vid Odenplan i en liten etta. Och samma där, vår första dotter hade i och för sig kommit, men vi bodde i en hyresrätt och hade inte några stora lån och boken sålde på så jag fick ganska mycket förfrågningar, fler än jag kunde ta emot. Så jag sade upp mig och blev egen på heltid. Det var 2007.

Ett litet tag var jag på ett ställe som hette SPI, Socialpsykologiska Institutet, det var en privat terapimottagning där man kunde få viss klientförmedling. De flesta klienter rekryterade jag dock själv så att det var bättre för mig ekonomiskt var helt själv. När jag var gravid med andra dottern så sa jag upp det kontraktet. Så på helt egna ben har jag varit sen 2010 och då har jag varit här på Kungsholmen i min firma, Maria Farm AB.

Vad gör du mest i ditt arbete?

Det absolut vanligaste är psykoterapier. Enskilda och med tidens gång allt fler par, vilket jag tycker är väldigt kul. Det är primärt vuxna klienter även om det kommer mer och mer tonåringar. Jag träffar inte barn. Det skulle jag i och för sig gärna jobba med, men jag har ju inte nischat mig mot det utbildningsmässigt. Men jag har ju förvisso skrivit om sorg för barn och unga.

Hur kom det sig att du skrev en bok för barn när du inte har jobbat med målgruppen?

Precis ja, det är ju en bra fråga. Även där kom det sig av lite kontakter. Jag jobbade med sorg och kris en hel del på Visavi och har även gjort det i min firma. Och så ville Rabén ge ut någonting om sorg för barn och ungdom. De tyckte inte att det fanns någonting om sorg och döden direkt. Ja, Astrid Lindgren har ju skrivit jättefint om det, men de ville ha mer av en fakta- eller självhjälpsbok. Hur mår man? Vad händer när någon dör och hur mår man sen? Och så kände jag en förläggare där som tyckte att jag var duktig på att uttrycka mig. Först var jag livrädd, ”jag kan ju inte skriva en bok till barn”. Men det trodde de och så skickade de mig lite exempelböcker som de hade; en om mens och en om filosofi. När jag började läsa dem insåg jag att så kunde jag ju också skriva. Så jag läste in mig på ämnet och satte igång. Det är så klart skillnad på barn och unga och vuxna på många sätt men centrala teman kring förlust är lika tänker jag. Sen har kollegor fått expertgranska innehållet.

Vem är den boken skriven för?

Den är tänkt för nio till tolvåringar men utifrån feedback och respons jag fått vet jag att den lästs av betydligt äldre än så och även av behandlare, kuratorer, präster och föräldrar med flera, så det där med åldern ska man ta med en liten nypa salt tänker jag. Men den är tänkt direkt till barnen och den har jättefina illustrationer av Anna Harvard som är väldigt duktig. Det handlar om att hitta precis rätt ton med barn och unga, man måste ha absolut gehör annars så slutar de läsa, de känner inte igen sig. Den boken är jag stolt över och den var svårast att skriva hittills.

Något mer som du arbetar med än terapi och författande?

Ja, jag har också arbetat på konsultbasis med personbedömning och kapacitetstestning av blivande piloter, i Sverige men också i Bangkok, Thailand. Jag blev rekommenderad av tidigare kollegor och tänkte att det vore roligt att pröva något annorlunda. Ett väldigt spännande uppdrag på många sätt, och för mig svårt i början. Att träffa människor i psykoterapi är ju i mångt och mycket att möta människor som söker din hjälp, som kan prata om sina svårigheter och kanske inte är så rädda för att bli sårbara ibland. Att testa och intervjua någon som vill in på en åtråvärd utbildning och övertyga dig om att hen är rätt person för det kommer med helt andra drivkrafter. Där upplever jag att kombinationen av tester och intervju var mycket användbart, där man som psykolog ändå har en bred bas att stå på i form av kompetens kring allt från psykometrik, utvecklingspsykologi, arbetslivspsykologi, gruppsykologi etc. Jag såg det också som en viktig del av uppdraget att kandidaten skulle få en meningsfull feedback om sin kapacitet och sina förmågor, så att de som inte antogs eller blev godkända ändå kunde känna att de fick med sig något som kanske kunde vägleda dem in i andra yrkesval eller utbildningar, alternativt vad de behövde träna mer på eller reflektera över.

Vilka är dina utvecklingssteg nu?

Det där tycker jag var så intressant när jag läste din fråga för det fick mig att fundera. Ett viktigt steg som fortfarande är relativt nära i tid är att jag valde att gå Psykoterapeututbildningen. Det var väldigt givande tyckte jag och det är ju verkligen en satsning man gör. Jag blev färdig för två år sedan ungefär. Den utbildningen fick jag ta lite pö om pö. Jag tog uppehåll för att jag gick igenom en stor personlig kris, skilde mig, flyttade, inledde ny relation var det led och sedan fick vi en sladdis och gifte oss. Det var turbulenta men också väldigt roliga år. Jag har behövt ha mer fokus på den privata delen. Många skulle kanske tänka, ”orkar man jobba då som psykolog”, men jag kan ibland känna att det då var väldigt skönt att gå till jobbet och få fokusera på någon annan faktiskt.

Fast jag fick pausa utbildningen lite, den kräver så pass mycket. Men den var väldigt, väldigt givande. Det var bland det bästa jag har gjort sen jag valde att bli psykolog. Jag blev en bättre terapeut, jag kan mer och jag jobbar bättre med klienterna helt enkelt, tycker det blir bättre resultat. Jag har uppdaterat mig men också blivit medveten om vad som funkar och inte funkar, mina egna styrkor. Jag hade väldigt bra handledare på utbildningen och tyckte det blev bingo verkligen.

Men apropå din fråga så föddes något viktigt i mig under utbildningen och det var att jag saknade ett genusperspektiv. Det fanns liksom inte på Psykoterapeutprogrammet och det hade jag förväntat mig. Vi kämpade för det under Psykologlinjen och bildade jämställdhetsgrupp på institutionen och försökte få in det där. Men jag tänkte att det ju var så länge sen så nu måste det hänt grejer. Så tycker jag faktiskt inte att det har gjort det.

Berätta mer om det!

Själv har jag kallat mig feminist sedan jag var 14 och upptäckte att världen inte är jämställd. Det har varit självklart för mig. Men jag har liksom inte riktigt fokuserat på det i mitt kliniska arbete. Det har väl legat där och pyrt lite under ytan, men jag tycker inte att jag kunnat integrera det i det psykoterapeutiska arbetet för att jag inte har mött någon som gör det. Jag har inte haft sådana handledare, och då har jag haft bra handledare ska jag säga. Men jag har inte mött det i kurslitteraturen i Sverige och jag mötte det inte på utbildningen. Vi hade professionsdagar med etnicitet och HBTQ, vilket var jättebra, men inget om könsroller och genus även om det kommer in lite i HBTQ. Alla berörs ju av genusfrågor, jämställdhetsfrågor, könsrollsfrågor. För mig sipprar det in i allt och det var väldigt konstigt att det inte togs upp och att folk var relativt okunniga kring det fastän de var kunniga i andra frågor. Då kände jag verkligen att det finns för lite av det här i Sverige och för lite om det här på våra utbildningar.

Ett startskott till det som senare blev den nya boken men också mitt exjobb var när jag satt i handledning tillsammans med kvinnor och en kvinnlig handledare. Alla klienter vi drar är kvinnor och alla klienterna hade varit med om någonting i sina liv som var tydligt könsmaktsrelaterat, bl a sexuellt våld o ekonomisk utsatthet. Inget i konceptualiseringarna eller kring hur vi skulle jobba plockade in genusaspekten, att det också handlar om genus och kön och ojämlikheter. Nada. Och då tänkte jag, det här går ju inte längre!

Så vad gjorde du då?

Då gjorde jag mitt exjobb där jag genomförde kvalitativa intervjuer med terapeuter som fick läsa ett fiktivt klientcase och kommentera hur de skulle lägga upp en behandling och vad de tänkte skulle bli extra svårt med mera. Mitt fokus var om genus- och könsmaktsrelaterade frågor förekom i dessa konceptualiseringar eller inte.

Det som kom fram i uppsatsarbetet var bland annat att det fanns olika grad av medvetenhet om jämställdhetsfrågor hos terapeuterna, några relaterade inte alls till jämställdhet/genus/könsmaktsordning i sin konceptualisering.

Ett viktigt fynd som jag tror formar många psykologer och terapeuter var att man etiketterade jämställdhet som en slags politisk fråga, som en värderingsfråga, som man inte som terapeut kan lägga på sin klient. Att det vore fel att terapeutens värderingar styr kring det här. Det var ju ingen av terapeuter som sa ”det är ingen bra idé att vara jämställd” utan det var mer väldigt liten kunskap om hur man skulle kunna jobba med det terapeutiskt.

Min tolkning är att annat kommer innan så att säga. Man har en manual för stress till exempel eller man tänker på ett särskilt vis om oro och ångest, och då försvinner de andra aspekterna av en människas liv så att man blir blind för den sociala identiteten som hon går ut i när hon lämnar vårt samtalsrum. Man vet inte hur man ska jobba med den. Man har liksom ingen manual för det. Och även om man tycker att jämställdhet är något positivt så kan man inte pådyvla klienten det.

Det var en samlad kunskap hos de jag intervjuade, att de par som lever relativt jämställt mår oftast ganska bra. Kvinnan stressar mindre i sådana relationer. Absolut att det finns konflikter, men de kanske blir mindre stridiga eller upplevs lite mer som förhandlingar, men det var kunskap som man inte lät sig färgas av i det direkta psykoterapeutiska arbete, det var någonting som man såg som en åsikt. Vi gör ju inte det när vi informerar om vad som händer i kroppen vid en panikattack eller varför det inte är bra att stressa för mycket eller varför det inte är bra att dricka för mycket alkohol eller vad det nu kan vara. Men här ser vi det som en åsikt och det tycker jag var himla spännande och också ledsamt. Så då ville jag skriva en bok och det blev Han är så bra på att ta egentid.

Vem ville du skriva boken till?

Framför allt till gemene dam och man, alla mina klienter genom åren som jag har lyssnat på. Det var också ett sätt att omsätta den kunskap som jag hade läst in mig på under exjobbet. Det var ju mycket amerikansk litteratur men även Eva Magnussons forskning och Inga Dennhags arbete med mera. Jag tycker att jag är ganska bra på att koka ihop saker, från att vara brett och svårskrivet till att bli hanterbart och mer lättläst.

Jag ville även skriva för människor som mår dåligt i sina liv på grund av det här och en tredje publik var helt klart kliniker och behandlare som själva känner att de måste veta mer.

Även fortsatt är det här min drivkraft och det som jag vill ägna mig åt framåt. Jag vill fortsätta att förkovra mig i ämnet och skulle vilja föreläsa mer om det, pratar mer om det, själv få in det mer och mer i mitt jobb och jag har också blivit nyfiken på något som heter narrativ terapi som verkar vara en terapiform som många feminister gillar.

Jag tycker om min traditionella KBT-skolning. Jag tycker att jag står väl i det inlärningspsykologiska och det kognitiva och i det jag gillar i tredje vågen. Så det känner jag mig rätt trygg med. Men jag känner att jag behöver fortsätta att bredda mig åt det här hållet.

Något exempel på hur breddningen skulle kunna se ut?

Jag skulle kanske vilja ha grupper av kvinnor som träffas på min mottagning. En hel del av feministisk terapi handlar om att medvetandegöra och ”empower” som man säger på engelska, göra att man känner kraft och mod och ork att våga göra förändringar trots att man kanske är i en svår situation. Det tror jag att man skulle kunna göra bra i grupper. Det märker jag nu när jag varit ute och pratat om boken i större sammanhang, att det finns ju en kraft i att få träffas tillsammans.

Stort tack för att du gör detta! Så viktigt att du sätter ord på det här för oss andra. Kan du återkomma till bloggen framöver med mer info om vad vi faktiskt kan göra i terapier när det gäller jämställdhet?

Ja visst. Jag har faktiskt tänkt själv att det skulle vara nästa naturliga steg. Det går inte att ”malla” det arbetet för mycket men det vore bra med checklistor eller kriterier för hur vi kan jobba mer maktkritiskt eller mer jämställt-orienterat till exempel. Vad gör man då? Vilka frågor kan man ställa?

Det gör jag gärna!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.