Malin Valsö: min professionella utveckling

Var började din psykologresa?

Den började väl egentligen med att jag gick på kulturvetarprogrammet och tänkte ”vad blir man med det här?” Jag funderade på att bli egyptolog men det är inte så stor arbetsmarknad…

Innan kulturvetarprogrammet så gick jag på skrivarlinjen på folkhögskola i Skurup. Jag har alltid drömt om att skriva, att bli författare, att skriva de stora romanerna. Men när det gäller det likväl som med egyptologin så handlade intresset väldigt mycket om att försöka förstå sig på människor på något sätt. Och så var det någon, jag minns inte ens vem, som sa att psykolog kanske kunde vara intressant och så insåg jag att det var en yrkesutbildning och då var det lite lockande. Men jag visste nog inte vad jag gav mig in på, kan jag säga nu i efterhand. Jag hade bilden av att det endast är terapi man håller på med som psykolog, man sitter och samtalar med folk. Så jag hade en väldigt vag bild av yrket när jag kom in på utbildningen i Uppsala -96.

Hur var det då att börja på Psykologprogrammet?

För första gången kände jag nog att jag hörde hemma i den gruppen. Det fanns en tillhörighet och en identitet som jag inte kände på tidigare utbildningar.

Sen gick jag genom hela utbildningen fortsatt med tanken att det bara var terapi man kunde syssla med för jag tycker inte att jag fick så mycket andra inblickar egentligen. Men sen har jag ju nästan inte jobbat med terapi överhuvudtaget, även fast det var det jag trodde att alla psykologer gjorde.

Det jag dock någonstans visste och som jag har hållit fast vid har varit att jag ville jobba med barn och ungdomar.

När och varför kom den insikten?

Insikten kom under utbildningen. Jag gjorde min praktik på en konsultenhet på barnsjukhuset i Uppsala. Min drivkraft i det är nog mycket att man får lov att jobba med kontexten när man jobbar med barn och ungdomar. Men också att om man kan hjälpa barn och ungdomar så vinner de så mycket livskvalitet och liv. Och nästa generation kan ha igen den hjälpen som man ger till barn och unga. Även i det behandlande så finns det någonting främjande och långsiktigt.

Barn och unga har jag ju sedan fortsatt att jobba med på olika sätt. Jag har jobbat på BUP, jag har jobbat på hab och jag har jobbat inom skola. Det är mina stora områden.

Berätta mer om dina yrkessteg

Första jobbet som legitimerad var som skolpsykolog, och då kände jag att det var två saker som var utmanande. Det ena var att det var väldigt ensamt. Att vara ny och inte ha någon jättestark professionell identitet och att då träffa kollegor någon gång ibland, men inte ha dem i sin arbetsvardag. Det var ensamt.

Det andra var tankar kring att det inte räckte att hjälpa barn i skolan, man borde hjälpa dem mer. Det var ju så att det var små tjänster och man hade många skolor. Man kunde liksom inte göra så mycket på riktigt kände jag. Så då sökte jag mig till BUP. Och sen när jag var på BUP så tänkte jag, ”ska jag sitta här och göra utredningar och behandling, det är ju föräldrarna som behöver stöttning och stöd”, så då sökte jag mig till Aspergercenter och där fick jag ju stötta föräldrarna. Men då insåg jag att det ändå är i skolan som barnen far mest illa och behöver mest stöttning. Så jag har hoppat runt mellan olika ställen. Jag var tillbaka på BUP ett tag och så kom jag tillbaka till skolan igen och så där. Men sen har det varit skolan som gäller sedan 2014 ungefär. Och organisationspsykologi också en stund.

Hur har arbetet inom skolan utvecklats?

När jag började jobba inom skola igen så tänkte jag att om vi ska ge eleverna förutsättningar så måste vi ge lärarna förutsättningar, så då vill jag jobba med dem. Och sen inser jag att om lärarna ska få förutsättningar så måste rektorerna ge dem förutsättningar, så då jobbar jag med rektorer. Sen inser jag att rektorerna inte har så bra förutsättningar och då behöver jag jobba med organisationsutveckling och miljön runt omkring. Det är där jag är idag. Både med fokus på tillgängliga arbets- och lärmiljöer och med fokus på organisatoriska faktorer gällande hur man kan jobba med utvecklingsarbete och skapa välfungerande skolorganisationer. Det gör mycket nytta för många elever.

Jag jobbar ju även med skolbyggnader, alltså själva husen. De skapar också förutsättningar för organisationer, för pedagogik och är ramarna runt omkring på något vis.

Ser du ytterligare något steg nu eller kan du göra skillnad här, på den nivå du är nu?

Alltså, det har jag ju kunnat göra på alla platser fast på olika sätt och i olika omfattning och med olika påverkansgrad på antal personer. Men ja, man kanske ska bli generaldirektör på någon skolmyndighet… Eller inte, för jag gillar ju att jobba operativt och då tänker jag att man kommer långt från verkligheten.

Berätta mer om det arbete du gör just nu

När det gäller mitt arbete med hus och byggnader så är jag inne i olika projekt som sakkunnig kring fysisk lärmiljö. Alltså så här, vad vet vi utifrån miljöpsykologi, kognitionspsykologi och neuropsykologi kring hur den fysiska miljön påverkar elevers lärande och hälsa, och hur kan vi skapa bra förutsättningar? I projekten har jag lite olika roller, det kan vara allt ifrån process- och projektledning till att göra behovsanalyser till att bara sätta på mig min sakkunnig-hatt och genomföra granskningar. Granskningarna kan gälla vilka konsekvenserna blir av en viss byggnad eller en viss utformning eller möblering. Så det är mitt ena ben.

Mitt andra ben är skolutvecklingsfrågor. Då handlar det om systematiskt kvalitetsarbete, alltså att processleda, hålla workshops, kompetensutveckla och stötta skolhuvudmän och rektorer i det. Det kan jämföras med när man som psykolog jobbar med behandling, då gör man ju ett bedömningssamtal och någon form av nulägesanalys och så lägger man upp en plan. Man tar inte bara vilken evidensbaserad manual som helst, utan man tar faktiskt en som matchar behoven. Hur kan vi göra det på organisationsnivå i skolan? Hur kan vi förstå vad det är vi behöver utveckla för att möta de elever som vi har på den här skolan eller i den här kommunen?

En andra del inom mitt arbete med skolutveckling är hur vi kan nyttja elevhälsan som resurs på bästa sätt. Det går ju lite in i varandra för elevhälsan behöver ju också jobba systematiskt och liksom göra analyser och göra rätt insatser.

Det finns jättemycket preventionsprogram men alla matchar inte alla skolors behov. Här jobbar jag med att stötta elevhälsoteam eller rektorer eller skolhuvudmän att ställa om eller utveckla eller göra en analys av sin egen organisation, men också med handledning, fortbildning och en del processledning. Handledningen brukar vara till hela elevhälsoteam, till rektorer och skolpsykologgrupper.

Det här är mina teman; lärmiljö med betoningen på fysisk lärmiljö, skolutveckling, systematiskt kvalitetsarbete och elevhälsa. Sen arbetar jag med de sakerna på olika sätt inom ramen för min firma Elevhälsokonsulterna.

Så du valde att gå en utbildning med fokus på terapi och nu gör du det här, hur har stegen där emellan sett ut?

Jag tycker fortfarande att jag har mycket nytta av saker från Psykologprogrammet. Det är ju mänskliga beteenden som styr hur vi organiserar oss och hur vi får till beteendeförändring i organisationer. Så jag använder mig av kunskap om ganska grundläggande mänskliga beteenden och mekanismer som återkommer i fortbildning och handledning och så. Men det är ju så att jag under min yrkesbana nästan inte jobbat något alls med terapi, inte ens på BUP, för då var det mest neuropsykiatriska utredningar, så jag har jobbat mycket mer med bedömning än vad jag har jobbat med behandling.

Det ligger ju också i linje med det här att jag vill göra som mest nytta och få större effekt på det som jag gör. Det är mycket mer samhällsekonomiskt effektivt och därmed också effektivt i människors liv att göra tidiga främjande insatser i stället för sena åtgärdande behandlande insatser. Så det har ju varit en sådan rörelse för mig som lirar med rörelsen att göra mer nytta om vi kan förebygga ohälsa.

Så du har nytta av Psykologprogrammet men vad har du behövt mer för input för att kunna ta de här stegen?

Mycket har det varit arbetslivserfarenhet som har gett utvecklingen. När jag har kommit till ett nytt sammanhang så har jag behövt läsa in mig på det. När jag började jobba inom skola så behövde jag ju läsa in mig på skolan, för jag hade inte särskilt mycket kunskap om det uppdraget. Det är ju ett lagstadgat uppdrag som är reglerat. Det finns ganska mycket lagar kring skola och jag hade ju ingen koll på den organisationen utan det fick jag ju skaffa mig. Men jag läser allting med mina psykologglasögon.

Sen jobbade jag ett halvår ungefär på dåvarande Habitud som nu heter Psykologifabriken, och där fick jag med mig mycket strukturerat tänkande kring team och grupp och organisation samt att tillämpa det jag redan kunde. Jag fick hjälp med inramningen, det blev ett ytterligare raster, jag fick snäppa upp det lite.

Så tänker jag också att det finns många paralleller. När jag har jobbat med neuropsykiatriska utredningar så har jag ju gjort systematiska analyser och hur jag gick till väga då kan jag ju använda mig av idag. Jag har inte psykometriska test på allting men jag har tränat min analytiska förmåga och den använder jag mig av när jag till exempel försöker hjälpa en rektor eller en skolchef att förstå de utmaningarna de står inför i sin organisation.

Under din resa har du ju också skrivit böcker och du ville skriva den stora romanen?

Ja precis, det var Nobelpriset som hägrade och det var långt före Akademiens förfall. Eller de hade väl redan förfallit kanske men det var inget som jag visste någonting om. Som barn så var det en dröm att skriva en stor roman. Det har inte blivit något skönlitterärt som är publicerat men jag har skrivit facklitteratur, eller populärvetenskapliga böcker i stället.

Att skriva böcker har för mig handlat väldigt mycket om att göra kunskap tillgänglig. Jag är inte intresserad av att forska själv utan jag är intresserad av att tillämpa forskning och kunskap. Jag tycker att det finns ett glapp där i samhället i stort. Det finns hur mycket olika utredningar och preventionsprogram och bra modeller och saker man kan göra som helst, men från att veta att saker fungerar till att skapa strukturer på en samhällsnivå för att implementera dem så finns det ett stort glapp. Hur gör vi kunskapen tillgänglig så att den faktiskt blir användbar?

Den första boken skrev jag när jag jobbade på Aspergercenter där vi hade mycket föräldrautbildning. Så märkte vi att det fanns föräldrar som inte tog sig till den föräldrautbildningen. Det här var vid 2006 och det fanns inget digitalt då. Vi hade hela Stockholms län som upptagningsområde och så de här familjerna som ofta är ganska belastade skulle då ta sig från Södertälje eller Rinkeby och så in till oss i stan en halvdag fyra gånger under en period, för att träffa andra föräldrar i grupp. För vissa var det inte tidsmässigt möjligt, orkesmässigt möjligt eller ekonomiskt möjligt. Och sen så är det ju också så att en del inte trivdes alls med att vara i grupp, det var inte deras format.

Så det vi gjorde på föräldraträffarna valde vi att göra i bokform för att ge samma kunskap som vi såg behovet av, men i ett annat format och det är ju tillgänglighetsarbete på något sätt. Sen så fortsatte det, så fyra av böckerna har ju varit på det temat, att göra neuropsykiatrisk kunskap enkel och tillgänglig för människor som behöver möta det på olika sätt, antingen som förälder eller med egen diagnos eller som tjänsteman inom något område eller nu senast som resurspersonal i skolan.

Vad heter böckerna?

Första boken heter Föräldraboken om Autismspektrumtillstånd. Den hette tidigare Familjevardag med autism och asperger men det här är en reviderad upplaga som fick nytt namn.

Sen kom Ung och vuxen med asperger & AST och den hette Vardagsliv med autism och asperger från början men bytte också namn i den reviderade upplagan.

Sen kom Vill du ha hjälp? – Nej tack gärna, som vänder sig till professionella som möter personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det kan vara biståndshandläggare på socialtjänsten, eller en förskolepedagog där det är en förälder som har en neuropsykiatrisk diagnos som man ska möta. Den här skrev vi ju tillsammans med två tjejer som har egna diagnoser för att få in inifrånperspektivet.

Sen kom boken Värsta bästa jobbet som riktas till resurspersoner i skolan, och det är faktiskt min allra senaste bok. Det var en bok som Carolina, som jag oftast skriver med, bara verkligen ville skriva och hade idén till. Jag hoppade på för att jag ville jobba med henne och så fick jag skriva om skolans uppdrag och organisation för att man ska ta vara på resurspersoner på ett strategiskt sätt.

Jag har är även skrivit boken Fysisk lärmiljö och så är jag medförfattare i boken Ensam eller stark från Habitud.

Läs mer om Elevhälsokonsulternas böcker här.

Vilken av böckerna skulle du säga att du jobbar mest med idag?

Just nu är det Fysisk lärmiljö eftersom jag är inne i ganska stora skolbyggnadsprojekt, men jag använder Ensam eller stark väldigt mycket i att strukturera processledning, strukturera handledning stötta rektorer som ska möta personalgrupper, stötta skolledare som vill utveckla sina rektorer eller stötta skolpsykologer som jobbar med handledningsgrupper. Jag tycker att jag har igen ganska mycket från den boken, inte att jag alltid använder de här övningarna, men kunskapen använder jag.

Du hade ju en fråga kring kompetensutveckling och jag tycker att särskilt de här två böckerna (Fysisk lärmiljö och Ensam eller stark) har varit mina bästa utbildningar. Att skriva dem. Att verkligen få dyka ner där. Det har varit lärorikt att få systematisera sin kunskap och det tänker jag att jag fick under det halvåret på Psykologifabriken. Det blev en inramning och tillämpning och väldigt mycket en konkretisering av psykologisk kunskap där.

Boken om fysisk lärmiljö började vi skriva för att när vi blev utkallade till klassrum blev vi fascinerade över att elever och lärare stod ut i vissa av miljöerna över huvud taget. Så fick vi börja tänka kring hur man kan förändra och göra och vi funderade på om vi skulle gå ut i kaosklasser och hjälpa till med det där eller om vi skulle kunna göra någonting mer förebyggande. Och det är ju jättemycket kunskap som jag har med mig från Psykologprogrammet som jag använder i den boken, men sen har jag ju fått läsa forskningsrapporter också och när jag sedan systematiserar det i bokform för att hjälpa fler så får jag jobba så mycket med det så att det verkligen lagras in i långtidsminnet. Det har varit på ett annat sätt än vad jag har fått göra på nästan alla specialistkurser eller annan vidareutbildning som jag har gått. Där är det oftast ganska mycket teoretiskt och ganska lite att äga och tillämpa kunskap.

Så skrivandet blir din kompetensutveckling?

Jag har försökt gå kurser, men min motivation är inte lika hög längre. Hellre tar jag uppdrag som är på gränsen till min förmåga, så att jag måste utmana mig i det och läsa in mig på något, eller att jag skriver en ny bok. Det blir min kompetensutveckling för då är det användbart och då har jag mycket högre motivation rent krasst.

Kan du säga något mer om bokskrivandet, vad tycker du om skrivandeprocessen?

Det har varit ganska olika med de olika böckerna. Jag håller på med en bok nu som jag skulle vara klar med för ett år sedan enligt avtalet men den ligger på is så vi får se om den blir klar och när den blir det i så fall.

Jag tycker att det är roligt att skriva. Jag tycker att det är roligt att skriva tillsammans med andra när samarbetet funkar bra. Jag gillar att samarbeta, men jag gillar att göra det med en tydlig struktur och böcker kan ge det. Ett manus, en synopsis, en kapitelindelning. Men det tar ju mycket tid.

NPF-böckerna skrev jag som anställd och några av dem kom innan jag fick barn och då kunde jag göra det på fritiden. Det var också väldigt mycket att bara få på pränt sådant jag redan föreläste om flera gånger i veckan, så i stället för att säga det så skulle jag skriva det.

Fysisk lärmiljöboken skrev jag när jag startade upp mitt företag, innan jag fick riktig snurr på företagandet rent beläggningsmässigt. Det tar ju mycket tid att skriva men det hade jag då och det har jag ju haft igen sen för det blir ju både att jag har tillägnat mig mycket kunskap, men också att folk vet att jag kan det här. Det blir en marknadsföring, ett sätt att visa upp sin kunskap.

Jag tänker att jag ännu inte lyckats slutföra den här boken som jag håller på med eftersom jag har för mycket uppdrag. Även om jag tycker om att skriva så har jag insett att jag tycker att det är ännu roligare att ta uppdrag. Men den kommer nog, men frågan är om hur många år.

Får vi veta vad det är för bok?

Visst! Den handlar om systematiskt kvalitetsarbete i skolan och jag är huvudförfattare men skriver den tillsammans med en rektor.

Hur har det varit för dig att starta eget företag?

Jag hade min första firma när jag gick på gymnasiet. Vi hade en städfirma och städade ett kontor. Det har inte varit så stor grej att ha ett företag. Men sen att göra det på heltid, det har ju varit en större grej. Det tar ju ett litet tag innan man får ekonomi i det, men det hade jag ju räknat med. Jag hade ju också möjligheten att trappa ner min anställning successivt, så det gjorde jag, men innan jag hade en vettig psykologlön så tog det ändå ett tag. Men för mig var det ändå värt det, för att det finns andra fördelar med att vara egen; att jag kan välja uppdrag, jag styr min tid och det är väldigt fritt.

Min senaste anställning var som skolpsykolog och kvalitetsutvecklare inom en skolkoncern och jag hade min tjänst över halva Sverige egentligen. Så jag var ju väldigt van att jobba hemifrån eller kuska runt och styra min tid själv. Det fanns liksom inget kontor och gå till. Det fanns ingen stämpelklocka. Så den förändringen var inte så stor, alltså mina arbetsvardagar såg väldigt lika ut som den gör idag. Det jag har saknat mest och som har gjort att jag har övervägt att ta en anställning igen, det har varit kollegor och att få jobba tillsammans med människor. Det tog tid innan jag hittade rätt i det och nu tycker jag att jag har hittat rätt i det. Nu har jag byggt upp ett nätverk med samarbetspartners, andra som jobbar lite liknande som jag och som jag kan kroka arm med i olika sammanhang som i olika uppdrag till exempel, men också att äta lunch med eller ha en planeringsdag med eller så där.

I början var det ju mycket handlednings- och föreläsningsuppdrag där jag fick kuska runt i landet men nu är jag ju inne i uppdrag som är längre processer och då blir det mer långsiktiga relationer även där. Om vi tar det här med att bygga en skola, från att man börjar prata om det och formulera vad är det för skola man ska bygga till att skolan är färdigbyggd så pratar vi många år. Och även om det är mina uppdragsgivare så blir det ju också något kollegialt i det för att man jobbar tillsammans i någonting och man träffas regelbundet och lyfter luren och bollar något eller ställer en fråga. Alltså det här som jag tycker är värdet med kollegor väldigt mycket.

Men nu måste jag få veta mer om det här, du är alltså med och bygger skolor, det är du väl ensam om som psykolog?

Jag vet inte, jag kan ju tänka mig att det finns en del miljöpsykologer också som kan få komma in som sakkunniga kring sitt expertområde. Vad jag gör i skolbyggen ser olika ut och beror på när jag kommer in i processen och vilka andra som finns med i projektet. I något projekt har jag kommit in för att ge feedback på befintliga skisser och ritningar och alltså ge input på miljön utifrån min neuropsykologiska- och miljöpsykologiska kunskap. Hur kommer miljön inverkan på eleverna och deras lärande och hälsa? Alltså sakkunnigt och granskande bollplank på några timmar här och där.

Jag har haft andra uppdrag där det handlat om att de ska bygga om en del av en skola och till exempel ta fram ett klassrum och grupprum till en särskild undervisningsgrupp där speciallärarna ska sitta. Vissa elever ska kunna gå ifrån delar av dagen. Hur ska vi möblera den? Då har jag fått göra en inventarielista och rita upp en design och komma med rekommendationer och motivera varför jag tänker att något särskilt blir bra.

Förhoppningsvis så kommer jag till våren gå in i ett projekt där man ska se över en matsalsmiljö som inte fungerar, där det är otrevligt att äta för att det är mycket buller, rörigt och otrivsamt. Det påverkar elevernas matintag och då påverkar det deras lärande på eftermiddagen.

Det kan också vara att jag leder en process där jag håller en workshop för att få personalen att identifiera behoven eller så kan jag gå in och säga hur jag tycker att de ska göra förändringarna, eller så kan jag hjälpa till i dialogen med till någon som möblerar eller den fastighetsägaren som är ansvarig eller så. Jag kan processleda pedagogiska behovsanalyser, att jag håller workshop för personalen i att identifiera vad det är för rum de behöver, vad är det de ska göra i skolan? Vilka ska vara i rummen? Hur ska rummen matcha de aktiviteter som ska göras där? Och hur matchar det individerna som ska vara där? Alla grupper är ju normalfördelade och hur ser vi till att vi inte tappar de där som är på ändarna? De ska också vara i de här rummen eftersom skolan har ett demokratiuppdrag. Vi har ett uppdrag av likvärdig utbildning och vi ska kompensera för skillnader i förutsättningar.

Det kan även handla om dialog med arkitekter, dialog med de som ska bygga, hjälpa till med prioriteringar i ekonomin. ”Vi har så här många miljoner att bygga för, det ska räcka till så här många elever, vi skulle vilja bygga allt det här, men det finns inte pengar till det, hur prioriterar vi då?”

Alltså, det är så häftigt det här! Skulle jag få en sådan fråga skulle jag inte ha en aning om vad jag skulle svara. Bra att dina psykologkunskaper har byggts på till den här nivån!

Jag sitter inte med något ekonomiskt ansvar men jag kan säga att ”det här kan vi inte tumma på, för det kommer kosta för elever i annat, på sikt”. Göra en risk- och konsekvensanalyser av de besparingar man väljer.

Hur utvärderas det här?

Ja alltså, det är ju olika hur mycket man utvärderar och hur mycket man vill utvärdera och hur mycket man lägger in det i projektet. Det blir ju alltid någon slags utvärdering i att det finns folk som kommer att tycka en massa saker om hur det är att gå och jobba i den där skolan, men det ser olika systematiskt ut och jag försöker ju få till systematiska utvärderingar, för det blir ju också ett lärande.

Så jobbar jag också med barnperspektivet, att få in elevers synpunkter på sina miljöer. Det är ofta inför en ombyggnation men det är klart att man vill ha in dem när man börjar bli klar också.

Så ja, enkäter kan man också behöva göra och det fick jag träna på under Psykologprogrammet en gång i tiden.

Det låter som att du är mitt i ett gigantiskt språng nu men vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Det är att se om jag kan skruva på mina processer lite grann. Just nu är det så att jag levererar timme för timme till mina uppdragsgivare. Jag skulle ju jättegärna ha en kollega i jobbet. Så jag behöver ta fram hur det skulle kunna se ut och vilka strukturer jag behöver ha runt omkring för att någon annan skulle kunna vara delaktig i den här typen av uppdrag. Det är nästa steg för mig tror jag och det får ta ett tag. Jag har inte så bråttom, men det är något som jag går och fnular på.

Något sista som du vill lägga till nu?

Frågan du brukar ställa om vad som hindrat eller hämmat utveckling är spännande. Jag har förvisso gjort förflyttningar mellan arbetsplatser för att jag har velat göra mer skillnad, men jag har också gjort det för att jag tyckt att jag inte haft en särskilt hälsosam arbetsmiljö alltid inom offentlig sektor, som anställd i vårdapparaten. Så jag tyckte inte att jag gjorde så mycket nytta för andra, men det har inte heller blivit så bra för mig alltid och det tycker jag varit hämmande. Att det inte har funnits några tydliga karriärvägar, att det har varit väldigt mycket ansvar för patienter och familjer som jag har mött men väldigt lite frihetsgrader i hur man möter upp dem eftersom man bara jagar pinnar inom systemen. Att det inte har funnits någon utveckling, man kan gå på någon kurs här och där liksom, men det har aldrig funnits någon möjlighet att som psykolog ta saker till nästa nivå.

Idag finns det ju lite mer så där att man har en del specialisttjänster och man har ledningsansvariga psykologer och sådant, men så var det inte när jag började jobba som psykolog.

Det är glädjande att det sker en utveckling, men för mig har det varit väldigt hämmande och liksom tagit död på glädjen i att vara psykolog. Jag är jättestolt över min mitt yrke, men det har varit perioder när jag funderat på att ”det här kan man inte jobba med” eftersom förutsättningarna inte ges på schysst sätt. Man trivs med olika saker, och för mig har det varit så att jag trivs med att vara min egen chef och tillämpa mina kunskaper i hur jag också bygger min organisation och min arbetsvardag. Det är viktigt.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.