Louise Rådqvist: min professionella utveckling

På specialistbloggen får vi följa många långa yrkesresor. Majoriteten av de som intervjuats till bloggen har arbetat i minst femton år. Men hur är det att utbilda sig i dag och hur ser arbetet ut för våra nyare kollegor? Finns det nya sätt att se på psykologyrket?

Jag har haft glädjen att intervjua Louise Rådqvist, leg psykolog, psykolog i ledningsansvar, behandlare och egenföretagare. Louise tog examen under pandemin efter att ha gått på två diametralt olika psykologprogram, KI och Göteborg, och hennes driv har inte uppskattats överallt. Läs om Louises psykologresa och uppmärksamma gärna kontaktannonsen på slutet. Är du driven, nyfiken och sugen på ett stöttande sammanhang? Kontakta Louise!

Varför ville du det? Vad var det som du såg hos din mamma eller hennes psykologvänner som var lockande? 

Jag visste tidigt att jag ville arbeta med att hjälpa människor. Det stod mellan läkare och psykolog och då kändes psykolog mycket mer humant, roligt, spännande och utforskande. Jag kunde inte riktigt bli mätt på deras psykologiska reflektioner och tankar.

I trean på gymnasiet sökte jag in till alla psykologprogram i hela Sverige. Jag trodde nog aldrig att jag skulle komma in, men jag kom in på Karolinska Institutet, KI, i Stockholm. Som vilsen 19-åring, när alla mina vänner backpackade, flyttade jag från södra Skåne till Stockholm och första dagen på uppropet så kom jag ihåg att mina jeans sprack precis under rumpan. Mitt byxhaveri hamnde dessutom på förstasidan…

Tuff start! Hur var det på KI då?

Jag gick på KI under ett års tid och det var ett helt galet tempo i studier och krav. Det var uppsats efter uppsats, tenta efter tenta, statistik efter statistik. Det var mer eller mindre förbjudet att nämna Freud och det var en väldigt stor bredd av människor som läste. Vi var 80 personer i klassen ungefär. Det enda jag i stort sätt gjorde var att plugga. Jag festade även en hel del både med andra psykologer, läkare, sjuksköterskor etc som blandades på KI. Under kurs två av biologisk psykologi fick vi dissekera två kroppar. De hade dukat upp ett bord med hjärnor och en säck med grishjärtan. KI skapar fantastiska kliniker och forskare men jag tyckte att jag tappade det där mänskliga, det som gjorde att jag sökte till psykologutbildningen från första början. Så jag valde faktiskt att söka mig till ett annat psykologprogram och kom in i Göteborg. Bekvämt nog blev jag även kär i en göteborgare den sommaren så jag flyttade dit.

Hur var utbildningen i Göteborg?

Det var väldigt annorlunda jämfört med KI. Där hyllades och nämndes Freud och studentlivet var väldigt annorlunda. Vi var väl ungefär 30 i klassen och bara psykologer i byggnaden och jag uppfattade inte att det var lika stor bredd som jag var van vid. Det fanns en mall som man gärna fick ingå i och det fanns inte alltid så mycket utrymme utöver det upplevde jag. Jag kommer ihåg att det sades som ett skämt på nollningen att om man inte är politiskt väldigt långt åt vänster så har man inte en plats på utbildningen. Jag höll mig nog rätt mycket för mig själv och kände mig lite ensam. Jag bjöd inte in till att bli en del av klassen heller men jag hade ett väldigt roligt liv utanför skolan, så det var helt okej.

Hittade du inget psykologrelaterat sammanhang under utbildningen?

Jodå, de sista ett och ett halvt åren på utbildningen fick vi en handledare som heter Jeremy Ray och då började saker falla på plats för mig och jag hittade den psykologroll som passade mig. Han hjälpte mig att utforska vem jag ville vara som psykolog och försökte hitta en roll som fungerar för mig genom att ta in värme, engagemang och humor i rollen som psykolog. Det gav mig en väldigt bra påminnelse om att psykologi är det häftigaste som finns så jag är väldigt, väldigt tacksam för honom.

Jeremy arbetade främst KBT-inriktat och det som gav mig mycket var bland annat att han utmanade oss att inte vara rädda för att ställa frågor, både till våra kursare men speciellt till patienterna. Han berättade inte bara hur saker skulle vara utan undersökte och uppmuntrade mig att göra detsamma. Om jag till exempel träffar en kvinnlig patient som har barn som är lika gammal som jag, hur ska jag tackla det? Då sa han “Fråga patienten! Hur känns det att jag är i samma ålder som dina barn?”. Jag fick ut mycket av detta integrativa samarbete med honom. Jag är otroligt tacksam för hans icke-polerade sätt som verkligen smittat av sig på mig.

Vad tänker du om den utbildning du fick i stort?

Jag skulle säga att de båda utbildningarna var väldigt olika varandra. På KI var det bara plugg, plugg, plugg men på GU så var det ett lättare tempo och lägre krav enligt mig vilket gjorde att jag blev lätt omotiverad. Man kunde vara på flertal seminarier utan att säga något och ändå bli godkänd och då lät jag ibland bli att säga något. Det kan jag ångra nu i efterhand. Hade jag gjort om utbildningen idag så hade jag tagit möjligheten till att ställa alla frågor jag hade.  Men jag tror inte att jag riktigt vågade av rädsla för att säga fel eller för att ställa frågor som jag trodde att alla ändå visste.

Jag tog examen i januari 2021, mitt under covid, och hade ceremonin över Zoom. Det var en rätt surrealistisk upplevelse. Sista åren blev ju som det blev på grund av pandemin.

Sen var det dags för PTP antar jag?

Ja och jag sökte många PTP-platser och fick intervjuer på stora sjukhus runt om i Västra Götaland men blev nekad alla. När jag frågade vad det var som gjorde att jag inte fick jobbet så fick jag ordagrant till svar ”du är för driven, du är för nyfiken och engagerad, det är inte egenskaper som vi vill ha här hos oss och som inte heller passar här”. Som 24-åring var det rätt tufft att höra.

Är det sant? Vad ville de ha då?

Jag vet inte, men de ville inte ha en sådan som jag. Det var inte bara en som sa det utan fler, bland annat enhetschefen på en av de största enheterna i regionen.

Till slut hittade jag en liten familjeägd privat mottagning i centrala Göteborg och där fick jag en bred PTP-tjänst med allt från familjeterapi och parterapi till NPF-utredningar och sexologikurser med mera. Där fick jag vara driven. Där fick jag komma med mina idéer vilket var väldigt kul.

Efter det så sökte jag mig till en psykologbyrå som jag hade velat jobba på i flera år som jag upplevde hade högt anseende. Tyvärr var bolaget i snabb tillväxt och ekonomin hängde inte riktigt med och många blev dessvärre varslade.

Då började jag jobba på en digital primärvårdsmottagning som jag också var anställd på som psykologassistent under studietiden. Samtidigt startade jag mitt egna lilla bolag som jag jobbade med på eftermiddagar och kvällar. Där arbetade jag med terapier och det växte fort med mycket förfrågningar kring terapi. Jag har väldigt många tankar och önskningar kring hur jag vill utveckla min firma framöver men sen fick jag ytterligare en ny roll våren 2023.

Vad är det för roll?

Jag blev erbjuden ett jobb som behandlare på en digital psykiatri där jag framför allt arbetar med behandling och utredning av ADHD samt digitala terapier. En och en halv månad in i anställningen blev jag befordrad till psykolog i ledningsroll, PIL kallar vi det. Så nu ser mina arbetsuppgifter annorlunda ut. Jag stöttar mina kollegor i upplärning och i det dagliga arbetet. Jag tar även emot samtal gällande frågor, missnöje och liknande från mottagningens patienter men även hjälper till att effektivisera bolaget i sin tillväxtresa.

PIL-rollen är väldigt spännande och samtidigt utmanande såklart. Jag har inte jobbat där så länge än men det har gett mig mycket mervärde som psykolog. Arbetet är ju annars rätt ensamt så att faktiskt få bolla dagligen med kollegor och samtala kring hur man kan samarbeta och tänka med olika patienter har varit jätteviktigt. Och även att få vara nyfiken, drivande och engagerad i hur man kan göra företaget ännu mer effektivt med riktlinjer osv, det tycker jag är spännande. Jag trivs väldigt bra med rollen och ser verkligen fram emot att fortsätta utvecklas inom den.

Det låter som att man tagit tillvara på ditt driv här?

Ja och det är jag tacksam för. Det är jättekul att det gick så pass snabbt också. Redan på intervjun sa jag att jag var intresserad av den här typen av arbete om möjlighet skulle uppstå längre fram och så blev det så ganska direkt. Men jag fortsätter även att arbeta i mitt eget lilla bolag efter jobbet på kvällarna.

Berätta mer om ditt företag

Jag arbetar som sagt med terapier både digitalt och på en mottagning i centrala Göteborg. Sen är jag även ambassadör för en ideell organisation som heter Heja Livet. Där har jag fokus på att hjälpa kvinnor med framför allt utmattnings- och prestationsfrågor och guidar vart man kan vända sig i psykologi-djungeln.

Jag funderar på en hel del andra projekt också som jag gärna vill ta vidare. Min dröm är att skapa ett psykologcommunity med olika psykologer med liknande driv och visioner som jag själv. Det är något jag saknar och då kan jag inte sitta och vänta på det utan då får jag väl skapa det själv tänker jag.

Jag önskar skapa ett sammanhang där man kan dela tankar och förståelse lätt med varandra. Det kan vara lite ensamt att vara psykolog, oavsett om du jobbar på en mottagning eller om du jobbar digitalt. Att träffas eller gå utbildningar tillsammans eller få kännedom om hur andra jobbar och att peppa varandra. Det tycker jag är viktigt och spännande.

Det är fantastiskt att psykologer ökat sitt företagande och samtidigt tänker jag att det är ensamt och att man som ny psykolog kan behöva ha ett team runt sig i de första årens utveckling, till exempel för att få stöd i svåra situationer. Hur tycker du att det varit att arbeta ensam?

Jag tycker att det har varit utmanande och det är många gånger som jag frågar mig själv vad jag håller på med. Samtidigt tycker jag att det jag lärt mig i mina arbeten hittills har hjälpt mig mycket. Jag skulle också säga att de privata patienter som jag träffar på min egen mottagning har väldigt hög funktion i sig själva så det är inte samma frågor som jag behöver ta hänsyn till som på primärvårdsmottagningen eller inom psykiatrin. Sen har jag kontinuerlig handledning vilket jag alltid kommer att premiera och tycker är jätteviktigt. Och så har jag såklart väldigt stor nytta av att mamma är psykolog och jag kan bolla med henne och hennes kollegor. Jag känner mig absolut ensam i vissa perioder men har ändå ett sammanhang och ett skyddsnät på något sätt.

Vad skulle du säga har varit viktiga faktorer för dig i din inlärning, när har du lärt dig som mest? 

Det här med att starta eget har varit jättenyttigt. Jag har alltid vetat att jag ska göra det, men det blev bara mycket tidigare än planerat.

Något annat som varit viktigt är att få mogna. Att bli klar som 24-åring är ju väldigt spännande. Min psykologresa startade i mina tidiga 20 år och det är klart att jag ville få vara en del av någonting och få vänner. Jag kan se tillbaka på utbildningen och känna en sorg över att jag inte fick de där livslånga vänskaperna som så många andra fått på sina utbildningar och i klassen. Jag kan känna ömhet för att jag lärde mig otroligt mycket och har mycket medkänsla för den här unga kvinnan som var rätt osäker och kämpade. Men också se perspektivet att om det var jag som aldrig riktigt kände att jag passade in så kanske det också beror på mig och att jag inte riktigt försökte. Jag tror att jag var väldigt arg och besviken i början på GU att det inte var som jag hade föreställt mig. Det var inte som mina vänner som gick andra utbildningar hade det. Under de här åren har det varit viktigt att bli okej med den jag är. Att det är okej att vara nyfiken, driven och engagerad. Att det är okej att vilja ha en karriär trots att det är fel i mångas ögon i den här branschen, att det anses som något fult och kanske till och med oetiskt. Och att faktiskt se mitt liv och den här nyfikenheten som något som tagit mig dit där jag är idag. Se det som något positivt och inte bara se det som fel. Att faktiskt bli uppskattad för den jag är med alla mina misstag och styrkor. Det tycker jag har varit en jätteviktig lärdom.

Den enskilt viktigaste faktorn kanske ändå är att få förstå vad en psykolog ska eller bör vara. Jag kommer ihåg när vi hade handlingen med Jeremy och jag ställde frågan ”Hur får man vara i terapirummet då?” Och han sa ”Du får vara precis så som fungerar för dig”. Jag hade bilden att en duktig psykolog måste kunna alla behandlingsmetoder, alla begrepp och alla teorier. Man måste säga exakt alla ord rätt i terapin eller komma med sylvassa reflektioner hela tiden, man måste ha rätt psykologkläder, vara superseriös och bara använda sig av KBT eller PDT. Vi har gått fem års utbildning för att lära oss alla de här intelligenta teorierna men kanske aldrig riktigt fått lära oss att forma det som funkar för oss själva.

Det jag sedan landade i var att göra mig väldigt mänsklig i terapi. Jag siktar på att förklara utifrån enkla begrepp och metaforer. Jag gör ofta fel i terapin och berättar om det och ber om ursäkt. Jag arbetar inte strikt med PDT- eller KBT-metod utan blandar dem mycket utifrån patientens behov och problemområde och samarbetar med klienten. Det är en förlåtande och därmed också luststyrd inställning till att vara psykolog som jag tror att jag som kronisk prestationsprinsessa med fobi för att misslyckas verkligen behövde.

Vad tror du hade hänt om du gått kvar på KI?

Jag är rädd för att jag hade tappat lite av det där mänskliga som faktiskt är något av det jag uppskattar mest i min roll nu. Jag tror att jag hade blivit en jätteduktig kliniker som kunde alla manualerna och behandlingar utantill, men det är nog inte riktigt det som passar mig.

Som det är nu, om det är en patient med problemområde som social fobi där vi vet att det är bättre att jobba med exempelvis KBT så gör jag självklart det. Jag gillar strukturen och ramen som KBT har, det passar mig väldigt bra som person. Jag gillar samtidigt det lite mjuka och inkännande som PDT har. Väldigt viktiga valideringsmetoder som jag tänker passar bra in i terapin och i den rätt hårda, effektiva och utmanande värld (och sjukvård) som vi lever i.

Vilka faktorer har hindrat eller hämmat dig i din utveckling?

Det här är väl kanske lite kontroversiellt, men jag tänker att det är också viktigt att ta upp. Dels är det jag som är ett hinder för mig själv. Det är jag som hämmar min utveckling på många plan. Som inte tycker att jag duger som jag är och sätter stor press på mig själv. Men jag upplever också att psykologklimatet ibland kan vara lite hämmande för mig. Andra dömande psykologer, tillsammans med min rädsla för att göra fel, påverkar mig. Den stora psykologgruppen på Facebook skrämmer mig. Jag har drömt mardrömmar om att någon har läst en utredning jag gjort eller printscreenat något man har skrivit, en forskningsartikel eller ett uttalande och att man sedan hängs ut där. Jag vet att det har hänt innan, varför skulle det inte kunna hända mig?

Jag tänkte till en extra gång innan jag tackade ja till att göra den här intervjun av samma anledning. Jag är rädd för att säga fel, missa någon fakta eller på något sätt inte riktigt vara tillräckligt analyserande och då bli uthängd som dålig eller inkompetent. Jag har inga  problem med att ifrågasättas eller utmanas i att jag har fel, jag gör fel absolut hela tiden, men jag upplever att det finns ett klimat som begränsar och skapar rädsla för att göra fel och då blir det inte lustfyllt eller roligt för mig längre, vilket blir rätt hämmande.

Så vad tänker du om att jag antagligen går ut på stora psykologgruppen och berättar om den här intervjun?

Det här är ett viktigt perspektiv att lyfta också tänker jag. Samtidigt som det finns otroligt många inkluderande, fantastiska och icke-dömande psykologer som absolut inte hämmar så tänker jag att jag kanske inte är helt ensam om att tänka så här, eller?

Nej det är du inte, jag har hört flera som tycker att det är skrämmande att uttala sig i facebookgruppen och jag kan förstå det.

Jag tänker att det är lite läskigt, inte för att jag inte kan ta kritik utan för att jag upplever att klimatet blir problematiskt. Vad hade vi psykologer kunnat göra om vi i stället var mer stöttande och stödjande till varandra? Den tanken har ökat min motivation till att skapa det där communityt som jag nämnde tidigare.  Jag tänker mig ett sammanhang där man träffas några gånger per år, har seminarier, bjuder på sig själv och sin kunskap och kan stötta varandra med det som är svårt. Vi har alla valt det här yrket av en anledning och jag tänker att det är viljan att hjälpa och hur meningsfullt det är. Jag kommer ihåg min första patient som jag hade på utbildningen som höjdfobi och jag blev helt euforisk av exponeringsbehandlingen, ”är det så här det känns att faktiskt kunna hjälpa någon annan?” Jag kan inte bli mätt på den känslan och det är väl det som jag tänker är grunden till vårt val, och det som förenar oss snarare än vilken terapimetod vi använder eller hur många formella begrepp man kan.

Ser du på psykologrollen på något annat sätt än vad äldre psykologer gör tror du?

Jag ser psykologrollen som så otroligt cool. Jag tänker att psykologer kan bli exakt vad vi vill. Jag har ett brinnande intresse av att utmana bilden av vad psykologers kompetens kan användas inom. Det finns otroligt många spännande fält och områden som psykologisk kompetens skulle vara väldigt viktiga och användbara i, utöver det som rollen idag oftast är utformad kring. Som bara exempelvis inom AI-fältet. Det finns så mycket som vi kan göra, jag tror vi bara har krafsat på ytan.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg? 

Först är det viktigt att fortsätta fördjupa mig inom psykologisk kunskap. Ju mer jag lär mig desto mer förstår jag att jag inte kan någonting.

Det här med att göra psykologi enkelt och lättillgängligt för att hjälpa så många som möjligt och att arbeta förebyggande är någonting som jag verkligen vill jobba med. Jag har tankar om hur man genom föreläsningar skulle kunna förebygga allt från ungdomars till äldres psykisk ohälsa. Jag har en idé till en bok. Om boken Omgiven av idioter kan få så otroligt stor bredd utan förankrad kunskap, vad kan då inte vi göra som har så mycket djup och bred kunskap?! Tänk vad vi kan nå ut och göra skillnad. Jag tror bara kunskapen behöver förpackas på ett sätt som gör det mer lättillgängligt och förståeligt. Jag försöker bli mer inspirerad än att bara bli arg och sluta flytta sådana böcker från avdelningen Psykologi till avdelningar som Skönlitteratur eller Feelgood i bokhandeln… 😉

Du har beskrivit hur du inte kände tillhörighet under utbildningen men sen då, har du träffat likasinnade psykologer eller känner du dig fortsatt ensam?

Jag känner mig nog rätt ensam, men jag vet att det finns likasinnade. Jag har inte heller gett mig själv möjligheten att utforska så mycket då jag arbetat mycket digitalt vilket troligtvis gör det svårare. Jag har några psykologvänner som uttrycker något liknande, men jag har inte sett det i någon stor utsträckning och det är väl grunden till det här nätverket som jag vill skapa. Men jag vet faktiskt inte ens var jag skulle börja leta för att hitta dem om jag ska vara ärlig.

Jag tycker mig ändå ha stött på en hel del psykologer i olika sammanhang som stämmer in på det du beskriver. Så gör nu en shout out till dem så lägger jag ut det i den stora psykologgruppen!

Det hade varit så roligt och givande att få samarbeta och skapa en gemenskap med andra likasinnade kollegor. Att bolla kring framtidens psykologi och hjälpa varandra framåt med pepp, idéer samt dela erfarenheter och kunskap. Om det är så att du också hade tyckt det varit spännande – skriv till mig på psykologenlouise@gmail.com så skapar vi något fint tillsammans!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.