Liria Ortiz: min professionella utveckling

Tänk att vara så nyfiken så att man oförtrytligt orkar producera bok efter bok och samtidigt bidra med sin tid och kompetens där det behövs som allra mest!

Liria Ortiz är psykologen som under många år hjälpt många och nått ut med sina kunskaper om bland annat MI och Återfallsprevention i Sverige och Latinamerika. Det känns tryggt att Lirias drivkraft nu riktas mot att hjälpa oss alla att känna hopp i den osäkra tid vi lever i.

Heja dig Liria!

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Den startade i Uruguay där jag började plugga psykologi. Det var som för många andra, att jag hade gått i psykoterapi och blev kär i psykologin som ämne. Det var ett enormt kliv fram för mig, för jag är den första som har pluggat i min familj och att plugga till psykolog kändes väldigt stort. Samtidigt arbetade jag på en fabrik där man processade fisk och då luktar man fisk oavsett vad man gör. Så det var en rejäl kontrast att komma till universitetet och samtidigt arbeta där.

Vad inom psykologi var det som du blev kär i?

Det var en aha-upplevelse att förstå samband och saker om mig själv och andra som jag inte hade en aning om innan. Det var intressant! Under utbildningen var jag en av få som läste hela litteraturen, både det som var obligatoriskt och det som var rekommenderat.

Vad har varit viktiga milstolpar för dig?

1992 kom jag till Sverige och då kompletterade jag min utbildning i Uppsala eftersom det fattades poäng. Min utbildning var psykodynamisk och på den tiden i Uruguay, eller tyvärr även fortfarande, fanns det endast en linje på universitetet.

Jag fick i varje fall komplettera med att gå grundläggande psykoterapiutbildning i psykodynamisk och kbt och då blev jag väldigt intresserad av kbt. Det var så konkret och jag fattade vad man pratade om. När jag pluggade i Uruguay kuggade jag den psykodynamiska delen två gånger för att det var för svårt för mig att kunna sätta mig in i det tänkandet eller kunna dra långtgående slutsatser utifrån det som sades. Med kbt var det tydligt vad det handlade om.

Det fanns också en demokratiaspekt som var viktig för mig och det var att relationen med klienten var helt annorlunda. Man skulle samarbeta med klienten. I den psykodynamiska delen då var det jag som satt på all kunskap och det som jag sa borde accepteras av klienten och om klienten inte accepterade, då var det motstånd. Tack och lov har det förändrats och är inte på samma sätt för våra psykodynamiska kollegor idag men det var så jag lärde mig.

Jag hade även väldigt svårt med begreppet överföring, att sådant som jag känner anses komma från klienten. Långt senare fick jag veta att Freud hade mer eller mindre hittat på det här för att han kände sig sexuellt attraherad av en kvinnlig klient och inte kunde acceptera att känslorna kom från honom själv. Då var det lättare att förklara det med att det kom från henne. När jag fick höra det förstod jag varför jag aldrig hade kunnat ta till mig det begreppet. Så när kbt kom in i mitt liv var det verkligen en aha-upplevelse att terapirelationen byggde på samarbete, det var helt annorlunda och det passade mig mycket, mycket bättre.

En annan milstolpe var när jag kom i kontakt med motiverande samtal, MI, vilket var när jag arbetade som mentalskötare och sen gjorde min PTP på beroendecentrum. Där fanns det några personer som jobbade med motiverande samtal och det kändes wow! Det påverkade mig i mitt bemötande mot andra.

Vad var det som tilltalade dig med motiverande samtal?

Begreppet motstånd. Motiverande samtal säger att motstånd uppstår i mötet med den andra och att det är vi, psykologer i det här fallet, som utlöser eller förstärker motståndet genom att argumentera och/eller försöka övertyga klienten om att göra något hen inte vill. Om jag som samtalsledare försöker övertala klienten och det uppstår motstånd så är det inget som bara hör hemma hos klienten utan jag har väldigt mycket med det att göra. Det här var nytt för mig och i början var min reaktion ”nej, det kan inte stämma”. Men sen, när jag började lyssna på mig själv på inspelade sessioner så hör jag att jag ger så många råd. Det är med all välvilja men det gör någonting med klienten och jag noterade inte i början att det där väckte motstånd men i inspelningen blev det väldigt tydligt. Det var häftigt att inse att om det är jag som väcker motstånd så är det något jag kan påverka. Jag kan lära mig att göra annorlunda. Så det är den delen som jag i första hand fastnade för.

Nästa milstolpe är att jag mötte ACT. Det som fångade mig där var att de gjorde skillnad mellan smärta och lidande. Jag hade aldrig tänkt i sådana termer, att smärtad tillhör livet men lidande är någonting som vi själva bidrar med när vi lägger till kampen och till exempel fördömande av våra egna känslor och tankar. För mig var det något som gjorde enorm skillnad i mitt eget liv samtidigt som jag kunde börja tillämpa det med klienter.

Det jag har haft svårt med inom ACT är upplevelsebaserade övningar. Jag har alltid arbetat med klienter som har kognitiva svårigheter och jag känner att den sortens övningar inte passar för dem. De behöver en sorts förklaring, en rational, för att de ska kunna ta till sig. Man måste först hjälpa dem att göra kopplingar i hjärnan för att sen kunna se vad det handlar om och senare kunna relatera till sig själva och sina upplevelser.

Har du då arbetat med ACT-premisserna även utan de upplevelsebaserade övningarna?

Ja precis. När vi till exempel sett att någon har börjat konsumera substanser för att det var många olyckliga omständigheter i dennes liv, ”det är smärta som livet orsakat, men det du gör nu med ditt liv kan du påverka”. Vi kan titta på att det finns psykisk smärta men när patienten lägger till att hen är värdelös och aldrig kommer kunna leva ett bra liv, då blir det lidande. Vi har kunnat rama in och också använda värderingar, ”jo du har haft ett väldigt jobbigt liv, det kan du inte ta bort och det får du sörja, men vad du vill göra med ditt liv nu är något som du kan påverka”.

När vi arbetar med värderad riktning till exempel måste jag alltid rita för att göra det mindre abstrakt. Sen använder jag deras ord och pratar så konkret jag kan. På så sätt kan klienter ta det till sig trots att vi inte arbetat med upplevelsebaserade övningar.

Finns det fler milstolpar du tänker på?

Den sista är när jag upptäckte Allan Wade från Kanada. Han är känd inom området våld i nära relationer. Han säger att de ord som vi använder oss av för att beskriva en händelse kommer att påverka hur vi upplever det. Hur andra beskriver det som hände påverkar, skuldbeläggande kommer att bidra till personens välbefinnande eller icke-välbefinnande. När en person till exempel har blivit utsatt för våld eller har upplevt någonting annat svårt så är det första som vi frågar ofta ”hur känns det?” men att vi aldrig frågar efter responser, ”vad gjorde du för att hantera den situationen, för att överleva?”. Det här fångades jag av. Vi fokuserar så mycket på vad känns värst men inte på motståndskraften, vad personen gjorde för att hantera situationen. Det här ändrade mitt sätt att arbeta.

Hur då?

Nu använder jag det och försöker på något sätt förmedla det så mycket jag kan på alla möjliga områden. Alltså, såklart ska du fråga om problem för klienten och såklart ska du prata om det, men stanna inte bara där utan fråga också ”vad gör du som fungerar och kan man göra mer av det?  på vilket sätt?”. Det blir ett sätt att förstärka personen och samtidigt, när man kommer i kontakt med sina egna resurser, förhoppningsvis få kraft att kunna göra mer av det som fungerar.

Jag arbetar väldigt mycket med korta interventioner. När jag undervisat folk på till exempel självhjälpslinjer brukar jag säga ”såklart har ni väldigt korta samtal och ni vet inte vad som händer med personen, men prata inte bara om problem utan fråga också hur personen hanterar det (responser, motståndskraft). Vi kommer kanske inte hitta lösningar men vi kan hjälpa personen att komma i kontakt med sina egna styrkor.”

När kom du i kontakt med Allan Wades arbete?

Det var 2016 tror jag. År 2015 kom det många ensamkommande ungdomar på flykt och efter en tid fick de sitt tredje avslag och kunde inte längre överklaga och då var det många killar och tjejer som började strejka på Medborgarplatsen i Stockholm. Jag var där för att visa mitt stöd, inte för att arbeta, men då var det några socialsekreterare som kände igen mig och frågade om jag kunde prata med några som mådde jättedåligt. Vi började prata där på trappan men sen lånade vi en lokal och hittade en annan kollega som också kunde bidra med samtal, och då började jag få frågor ”men vad är det du gör på så kort tid?” Det var då jag började fundera på det och tänkte på det jag kunde utifrån MI, KBT och ACT. Grit och dess principer började jag också använda då för det handlar väldigt mycket om uthållighet. De här ungdomarna hade grit, utan tvekan, men nu blev det svårare när de ville ge upp för att de inte kunde stanna i Sverige oavsett hur uthålliga de var. Så hur kunde man hjälpa dem att nyorientera sig och komma i kontakt med sina styrkor? Och så kom jag ihåg att jag hade hört om Allan Wade och läste på om hans Response based practice.

Vilka olika typer av arbetsplatser har du varit på som psykolog?

Som psykolog i Sverige har jag mest arbetar inom beroendevården, men sen 2008 har jag egen firma och min huvudsyssla har varit att undervisa. När det handlar om det kliniska arbetet har jag privilegiet att kunna arbeta som volontär. Under många år var det på Klaragården (verksamhet för hemlösa kvinnor), som tyvärr är nedlagt nu. Samma med ett projekt med hemlösa män där vi utvecklade en intervention baserad på ACT och MI, men det är också nedlagt. Sen har det varit väldigt mycket med ensamkommande i några år och nu är det mycket med kvinnor som har blivit utsatta för våld och med flyktingar och då arbetar jag mest via tolk.

I volontärarbetet ingår också att jag undervisar, till exempel har några kvinnojourer i Sverige inga pengar så där undervisar jag gratis. Sen undervisar jag även volontär om MI och Återfallsprevention i Latinamerika sedan fem år tillbaka. I och med pandemin (och vanan med Zoom) har det blivit lättare att nå ut till fler där. För en tid sedan höll jag till exempel en kurs tillsammans med en kollega som är från Colombia. Vi utbildade personer i hennes hemby som låg ute i djungeln. Hon satt i norra Sverige och jag i Stockholm. Tekniken öppnar dörrar!

Alla tjatar om att det ”inte är samma sak” att ses på video. Nej, det är inte samma sak men det är fantastisk bra och det ger möjligheter och det går att utveckla pedagogiska sätt att arbeta med gruppdiskussioner och annat. Jag kan sakna att gå runt och tjuvlyssna men man kan göra jättemycket ändå, bara man släpper lite på kontrollen.

Jag jobbar nästan uteslutande med grupper men i och med att jag skrev en bok om vuxna som gör slut med sin förälder så får jag en del förfrågningar. Jag försöker hänvisa dem vidare men blir det en kontakt hålls den över telefon eller digitalt och så får personen donera till någon välgörenhetsorganisation det som den skulle betalat till mig så att det inte är en gratis kontakt.

Vad är ditt mesta volontärarbete just nu?

Nu är det till exempel en grupp volontärer som arbetar med ensamkommande och de är utmattade. Vi har en stödgrupp där vi arbetar utifrån ACT och där är det mycket upplevelsebaserade övningar. Syftet är att stärka deras förmågor och nu kommer det fler sådana förfrågningar.

Nyligen har jag även hållit en ACT-utbildning för psykologer på flykt från Ukraina.

Det har varit mitt privilegium att låta vissa utbildningar ge mig en inkomst och sedan lägga resten av min tid på volontärarbete.

Jag vet att du utbildar mycket om MI inom socialtjänsten, vad mer?

Ja, jag undervisar mest inom MI-paraplyet och där har jag utvecklat olika ingångar för att jag själv varit nyfiken. Det är MI vid våld i nära relationer, MI vid autism/ADHD, MI för ungdomar osv. Jag blir nyfiken på en målgrupp eller får ett uppdrag och så försöker jag lära mig om det och se hur MI på bästa sätt appliceras där.

Ett annat område som jag utbildar i är Återfallsprevention och det är mycket till behandlingshem och olika beroendecentrum ute i landet. På sistone har det också varit mycket utbildning om att framkalla hopp, något jag vill nå ut med mycket mer. Det har främst baserats på responsbaserat arbete som jag tycker är så unik på något sätt.

Vad är den starkaste drivkraften i ditt arbete?

Jag kan ta ett exempel. Jag kom i kontakt med en läkare inom Laro-mottagningar som arbetar med substitutionsbehandling med metadon för personer som har brukat heroin under många år och vi inledde ett samarbete med att skriva en handbok om MI till behandlarna.

Jag arbetade för länge sen på Laro som då hette metadonprogram och trodde att arbetet gått framåt sedan dess. De allra flesta klienter som ingår i Laro har samsjuklighet.  Det visade sig att det fortfarande inte fanns någon manual för behandlingsarbetet vid samsjuklighet och då kände att jag ville skriva en. Det var jobbigt att skriva en manual med så många olika delar. Jag ångrade mig några gånger under skrivande men tack vore min envishet (som inte alltid är en styrka 😊) skrev jag färdig den och nu är den publicerad.

Och då kommer vi till din fråga om drivkraft, jag vill kunna bidra. Jag vill kunna lämna någonting efter mig. Den här manualen kommer att kopieras och plagieras, så brukar det hända med allt, men om det finns en grund som folk har nytta av är det värt.

I mitt arbete med Latinamerika vill jag verkligen introducera så mycket det går av MI och Återfallsprevention för att andra ska kunna fortsätta sen. I vissa länder finns ingen kunskap om det alls så det behövs verkligen.

En annan drivkraft som jag har och som jag är så glad att jag inte har förlorat är att jag är nyfiken som tusan. På gott och ont. Ibland kan jag splittra mig väldigt mycket. Med ACT hände det till exempel. Annat kom som intresserade mig. Men jag ville verkligen lära mig ACT så jag tog en master på distans i Spanien. Inte för att jag behöver mera papper utan för att jag vill lära mig ordentligt.

På vilket sätt lär du dig mest?

Att läsa själv. Jag kan lära mig av att gå på föreläsningar eller konferenser men det som förmedlas då är ganska ytligt. Det är i böckerna som författare verkligen utvecklar sitt tänkande. Sen kan jag gärna se konkreta föreläsningar på Youtube som komplement.

Berätta om ditt bokskrivande

Jag minns när jag skrev boken om MI vid våld i nära relationer. Då var det någon som frågade vad jag hade gjort under sommaren. Jag svarade att jag hade varit på landet och så men samtidigt skrivit en bok. Personen hade väldigt tydliga åsikter om vad man borde göra på semestern och kunde inte förstå att det gav mig en enorm glädje att kunna fördjupa mig i någonting. Jag blir väldigt uttråkad om jag bara ligger på en strand eller så. Kombinationen, att till exempel på morgonen gå promenader och göra olika saker och sen på kvällen ägna tid åt bokskrivande, det har varit otroligt bra för mig och det ger mig glädje helt enkelt.

Den första boken jag skrev var manualen ”Till spelfriheten”. Jag är väldigt stolt över att ha skrivit den första kbt-manual för spelberoende och det var lite oväntat sätt som den kom till. Jag jobbade på beroendecentrum och var samlokaliserade med socialtjänsten och fick en fråga från en socialsekreterare om jag visste något om spelberoende. ”Jag kan ingenting men jag kan fråga” sa jag och då kom jag i kontakt med Sten Rönnberg som var otrolig generös och skickade litteratur och bjöd mig till en träff hos Folkhälsoinstitutet (idag Folkhälsomyndigheten). Folkhälsoinstitutet hade gett i uppdrag till någon annan att skriva en manual för behandling av spelberoende, men det hade inte blivit av och då minns jag att jag sa ”jag kan försöka skriva den”. Nu fattar jag, men på den tiden fattade jag inte, hur malplacerade jag var där. Tänk, en kvinna, invandrare, som pratar med accent, som kommer dit och säger ”jag kan försöka”. Jag tror att de gav mig chansen att pröva utan någon tilltro till att jag skulle klara av det. Eller, jag vet att det var så, det blev tydligt längre fram. I vilket fall så gjorde jag så som jag fortfarande gör, jag började fråga om någon annan har skrivit om ämnet, vad säger forskning osv? På den tiden var den bästa behandlingen från Kanada så det skrev jag manualen utifrån och den blev färdig.

Du har verkligen bevisat att du kan skriva böcker sedan dess. Hur ser det ut när du får en bokidé?

Nu för tiden tänker jag böcker hela tiden. Inte bara för egen del utan när någon är intresserad av ett ämne säger jag det, skriv en bok!

Jag skriver för flera förlag; Natur & kultur, Studentlitteratur och Gothia. Någon gång har ett förlag bett mig skriva en viss bok men oftast är det jag som kommer med idén. Min process för att skriva böcker är att först väcks nyfikenheten, speciellt om det inte finns något skrivet på ämnet, sen letar jag efter litteratur och placerar allt i en mapp, sen frågar jag runt. Tack och lov är psykologkollegorna väldigt generösa! Nästa steg är att utbilda. Jag provar där hur materialet fungerar egentligen, som övningar och begrepp. Där får jag feedback och kan justera efter det. Och sen kan det komma en bok.

En som hjälpte mig otroligt mycket när det gäller att skriva böcker heter Julia Cameron Julia Cameron. En sak som hon skrev var att inte vänta på att du har allt klart för att du ska kunna skriva eller hitta den rätta stunden för att skriva utan bara skriv! Hon sa vidare att ”har du en text som är i oordning så kan du sen börja skapa ordning och struktur men har du inte skrivit någonting är det mycket svårare att komma igång”. Det här hjälpte mig enormt. Jag skriver inte perfekt svenska, det måste ju alltid granskas och så vidare, men det är ok att jag bara skriver från början, utan att det måste vara rätt ord eller så.

Det är många kollegor som frågar mig om det här med att skriva och jag tror att de blir lite besvikna när jag säger ”börja bara skriva, skriv det som kommer när det kommer, när du har tid”. Det var en författare som skrev efter klockan åtta på kvällen och då skrev i en timme i stället för att titta på TV. Ibland tror jag att mina kollegor vill att det ska vara mycket mer komplicerat än så, men för mig har det inte varit det och det är tack vare Julia Cameron.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Jag skulle vilja skriva en bok om hur man behåller hoppet i de här tiderna, baserat på det som jag har utvecklat för behandlare. Det jag är nyfiken på nu är hur man kan framkalla hopp trots att det är en så osäker framtid. Vi kommer ha behov av att kontrollera saker som inte går att kontrollera.

Men min lust att skriva pendlar mycket just nu och jag känner mig osäker på min ork och lust. Problemet är att det ligger andra projekt innan dess och det finns några artiklar som jag måste leverera nu under sommaren och så i en stund tänker jag ”nej, det får vara nog” och i nästa stund ”ja, jag ska göra det!”

Hur det än blir med den boken så önskar vi dig lycka till med det du tar dig för, Liria! Här följer de böcker som Liria skrivit enskilt eller tillsammans med andra. Hoppas jag fick med alla…

• Till spelfriheten! Kognitiv beteendeterapi vid spelberoende. Manual för behandling individuellt eller i grupp, Natur & Kultur, 2006.
• Förändra ditt liv med KBT och motiverande samtal MI, med illustrationer av Niklas Lindblad, Natur & Kultur, 2008
• När förändring är svårt. Att hantera motstånd med motiverande samtal, Natur & Kultur, 2009.
• Motiverande samtal för barnmorskor: stöd vid rådgivning om alkoholvanor / på uppdrag av Stockholms läns landsting, Karolinska Institutets folkhälsoakademi, 2009.
• Motiverande samtal med ungdomarmed illustrationer Anastasia Klappenbach och Lise-Lott Sahlberg, Karolinska Institutets folkhälsoakademi, 2010.
• Jag och min mamma. Om att kunna hantera en viktig relation, Vulkan, 2011.
• Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer, Gothia Fortbildning, 2013.
• Motiverande samtal i arbete med ätstörningar, Gothia Fortbildning, 2014.
• Att motivera till att vilja leva: en handbok i motiverande chattsamtal, Mind, 2014.
• Motiverande samtal i arbete med smärta, Gothia Fortbildning, 2015.
• Motiverande samtal, MI och GRIT med ensamkommande: att förstärka hopp och uthållighet i asylprocessen och vid avslag, LLOA förlag, 2017.
• Motiverande medmänskliga samtal. Natur & Kultur. 2019.
• Du och din mamma – om att kunna hantera en viktig relation, Type and Tell, 2020.
• Konsten att gnälla – stoppa gnäll hos dig själv och andra, Type and Tell, 2020.
• Att behandla samsjuklighet – manual & arbetsbok: en manual med MI, KBT, ACT och tydliggörande pedagogik för transdiagnostisk behandling av samsjuklighet vid skadligt bruk och beroende, LLOA förlag, 2022.

Medverkan i antologier och andra samarbetsproduktioner

• Kriminalvård i praktiken. Strategier för att minska återfall i brott och missbruk, (Red.) Anne H. Berman& Carl Åke Farbring, Studentlitteratur, 2010.
• MI – motiverande samtal: praktisk handbok för MI-samtal i socialt arbete, tillsammans med Barbro Holm Ivarssonoch Peter Wirbing, 2018, andra upplagan.
• Integrerad behandling vid dubbeldiagnoser. (Red.) Peter Wirbing och Stefan Borg, Studentlitteratur, 2011.
• Tolerera: en antologi om intolerans och tolerans ur ett psykologiskt perspektiv, tillsammans med Fredrik Saboonchioch Tomas Böhm, foto och illustrationer av Jon Brunberg, Jon Brunberg förlag, 2012.
• MI – motiverande samtal: praktisk handbok för äldreomsorgen: vardagssamtal, biståndssamtal, genomförandeplan, livsstilssamtal, samtal med personer med demens, handledning, anhörigsamtal, tillsammans med Barbro Holm Ivarsson och med illustrationer av Helena Lunding, Gothia fortbildning, 2013.
• Riskbruk & beroende: beroendelära för socialtjänsten, tillsammans med Peter Wirbing, Gothia Fortbildning, 2014.
• Motiverande samtal vid autism och adhd, tillsammans med Anna Sjölundoch med illustrationer av Airi Iliste, Natur & Kultur, 2015.
• Återfallsprevention utifrån KBT och MI: vid problem med alkohol och narkotika, tillsammans med Peter Wirbing, Studentlitteratur, 2017.
• Motivera mera: men hur gör jag som chef och ledare?, tillsammans med Carolina Granström, Type & Tell, 2017.
• Motiverande samtal med grupper, tillsammans med Katarina Ödman Fäldt. 2018.
• Lyssnar din tonåring?: samtal med förändring som mål, tillsammans med Charlotte Skoglund, Natur & Kultur, 2017.
• När vuxna barn gör slut, tillsammans med Catarina Baldo Zagadou, Type and Tell, 2019
• Återfallsprevention utifrån KBT och MI – vid problem med alkohol och narkotika, tillsammans med Peter Wirbing, Studentlitteratur, 2022.

Intervjun är sammanställd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.