Kristina Taylor: min professionella utveckling (favorit i repris)

Nedanstående intervju publicerades i juni 2021. I somras fyllde Kristina 50 år och jag vill pusha för intervjun igen nu när specialistbloggen har lite fler läsare. För det är fint att få ta del av Kristinas professionella utveckling, och även om mycket hänt de senaste tre åren är hennes reflektioner här fortsatt relevanta och värdefulla. Och det verkar vara fler som lyssnar på henne för nu har Kristina plats 49 på Dagens Medicins maktlista. Grattis x 2 Kristina!

Hur är det att vara helt ensam om sitt arbete i landet? Vilka insikter kommer av 10 år i Psykologförbundets etikråd? Hur kan lärdomar under PTP-året bidra till arbetet som förbundsordförande? Vilken fråga glömdes bort i debatten om egenterapins vara eller icke vara på Psykologutbildningen?

Jag är hedrad över att Kristina Taylor gett av sin eftertraktade tid till Specialistbloggen. Vårens intervjukavalkad avslutas på topp med ett otroligt fint, givande och intressant samtal med mycket hjärta!

Vill passa på att gratulera Kristina för att ha tagits upp på Dagens Medicins maktlista 2021. Detta, och mycket mer, reflekterade hon kring i aktuell intervju (som hölls veckan innan utnämningen).

Foto: Fond&Fond

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Det där är ju spännande, var man själv tycker att en sådan yrkesidentitet eller yrkesbana egentligen startar. På något vis så börjar resan redan när man bestämmer sig att det är det här som jag vill göra, det är det här jag vill utbilda mig till.

Jag pluggade teologi i Uppsala först, på Religionsvetarprogrammet, och hade någon idé om att jag skulle bli teolog. Jag har alltid varit intresserad av religion, om än inte något vidare praktiskt utövande själv, men alltid tyckt att den andliga dimensionen var spännande och vad den kan betyda i människors liv. Men den teologiska institutionen i Uppsala var väldigt gammaldags och konservativ pedagogiskt så jag trivdes inte så bra. Jag insåg också att det var religionsbeteendevetenskap som var mest spännande, alltså religionspsykologin, och då tänkte jag att det är bättre att bli psykolog.

Jag bodde i Stockholm och hade tänkt plugga här men det året tog inte de inte in några studenter på Psykologprogrammet. Linköping hade startat sitt program två år innan och de hade intervjuantagning så då tänkte jag att det var smart att åka dit och gå på intervjun för att lära mig mer om utbildningen. Men under själva intervjun så lyckades de sälja in sitt program så bra och jag förstod att det här är raka motsatsen till Uppsala teologiska institution, så när jag kom in hoppade jag på det. Så det var väl starten.

Hur var utbildningen?

Vi hade en väldigt dynamisk klass och det var spännande, högljudda och engagerade diskussioner som inte var så likriktade tycker jag. Det var väldigt givande.

På utbildningen fanns det en tydlig idé om att teori och tillämpning skulle vara tätt kopplat och vi hade fyra praktikperioder i stället för en lång. En praktikperiod kopplad till varje teoriblock. För mig var det väldigt bra och när jag tog examen så hade jag verkligen fått känna på bredden i professionen och yrket. Hur otroligt många arenor man kan vara verksam på som psykolog. Och inte bara kännedom om det teoretiskt, utan att verkligen ha fått prova på. Då kände jag att den här bredden vill jag få utlopp för under mitt yrkesliv.

Berätta om starten som yrkesverksam?

När det är dags för PTP så blir det väl ofta lite av en slump var man hamnar och jag hamnade på ett ställe som då hette Samhällsmedicin som arbetade med metodutveckling och forskning inom hälso- och sjukvården. Det var formande på ett sätt som kanske inte var tänkt. Där fanns väldigt meriterade psykologer, läkare och en del andra yrkesgrupper. Alla var disputerade och namnkunniga. Där fick jag en ganska brutal inblick i hur hierarkiska organisationer kan se ut och hur destruktivt det kan vara helt enkelt.

Att få komma dit som PTP-psykolog kändes ju som en ynnest. Man skulle få lära av de mest namnkunniga, de bästa inom sina kunskapsområden. Det var ju oerhört lärorikt, men det var också väldigt mycket av revirkamp. Vem är viktigast? Vem är störst? Den upplevelsen tror jag har präglat mig ganska mycket, att jag väldigt tydligt kände att det där vill jag aldrig vara en del av, det bidrar inte till någonting gott. Vi måste kunna hitta klimat där vi kan inspireras av andra som är duktiga och framgångsrika utan att det placerar in oss i en hierarkisk värdeordning. Det var en kamp om vem som skulle ha det största rummet eller sitta närmast kopiatorn eller sådant som för mig kändes helt oviktigt. Min tillit till professionerna fick sig en törn.

Det låter som en svår situation men också en speciell PTP-tjänst. Vad skulle du göra där?

Vi var med i olika forskningsprojekt. Jag var framför allt involverad i ett forskningsprojekt gällande barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Vi forskade på olika metoder och stödinsatser. Det var en hel del litteratursökning och intervjuer. Sen hade jag en klinisk del som var helt avskild, jag var på Huddinge psykologavdelning. Så det var speciellt och det ansågs lite fint att få en sådan PTP-tjänst.

Ok, men det du hamnade i var inte fint? Du såg en baksida av hierarkiskt tänk som var destruktivt?

Ja och genom åren tycker jag mig se det mer. Det var inte fel på individerna utan det är just det att det lätt uppstår organisatoriska processer om man inte aktivt jobbar med att försöka få ett annat typ av klimat. Det här med grupptänkande och att blint lyssna uppåt på auktoriteterna, det kommer det väldigt lite bra ut av, tvärt om.

Vad gjorde du sen?

Jag var intresserad av skola eftersom jag tyckte bredden var så spännande. Men jag sökte i alla fall en tjänst inom elevhälsan i Solna stad och då märkte jag direkt att det där var min grej, skola och förskola, jag tyckte det var fantastiskt roligt och jag tyckte att det gav många möjligheter att utnyttja just den här bredden som utbildningen hade gett. Det fanns möjlighet att jobba på alla nivåer, mycket organisatoriskt redan då och det har blivit ännu mer nu. Men också såklart mötet med elever och deras föräldrar och att jobba med handledning och få hjälpa andra in i sina yrkesroller. Så himla spännande med en arena där man möter allt, inget urval, alla barn och deras familjer är i skolan.

Jag har sagt det många gånger, att det är lite tråkigt att jag hamnade där direkt, för jag hade gärna testat på fler verksamheter innan, men det var så himla rätt för mig så sen har jag varit kvar på olika sätt inom skola och elevhälsa. Jag har varit på centrala elevhälsoenheter, jag har jobbat direktanställd hos rektor, alla slags skolor, har varit konsult och jobbat mycket med handledning till både personal och skolpsykologer och sådär.

Vad är det som du tänker att du hade velat göra innan då, innan du hamnade i skolan och blev hooked?

När jag tog examen så hade jag en sån övertygelse om att vi verkligen är rustade och kan pröva allt. Jag kan jobba inom alla områden och jag ville gärna göra det. Apropå det här som du frågar efter i dina intervjuer, alltså hur man utvecklas inom sitt yrke, så tänkte jag att det måste vara det perfekta sättet att fortsätta utvecklas, att man byter verksamhetsområde. Det förstärktes nog också av upplevelsen under PTP-året, jag hade någon slags motstånd mot det här att man blir expert och smalnar av mer och mer på sitt område. Om alla gör det så kommer det inte vara bra för verksamheterna och för de som professionen är tänkt att vara till för. För det finns ju också en viktig utveckling i det här att utforska bredden och att kunna ta olika perspektiv, lägga ihop olika kunskapsfält och så. Så jag tänkte mig att det måste vara jättebra att ha jobbat inom barnpsykiatrin till exempel när man ska jobba i skola sen.

Jag gjorde faktiskt det sen, ett utbrytarförsök med den ambitionen, att jag skulle få en annan erfarenhet än skola. Jag hade en kompis som var biträdande chef för en privat BUP-mottagning i Rinkeby och hon försökte få dit mig länge. Jag var där på deltid i ett par år och jobbade både i skola och där då och det var verkligen otroligt nyttigt. Och otroligt läskigt. För jag blev rekryterad som en senior psykolog. De behövde någon stabil med många år i yrket och så men på deras område var jag ju helt novis egentligen, hade inte jobbat med behandling på 10-12 år. Det var väldigt nyttigt.

Läskigt att bli sedd som senior, och jag var PTP-handledare direkt till exempel, och samtidigt vara den som behöver knacka på dörren och säga ursäkta, hur lägger man upp en sån här behandling och vad gör man med de här patienterna? Det kändes oerhört tufft men apropå erfarenheten från PTP-året så kändes det väldigt bra att våga göra det.

Det måste ha krävt en hel del mod

Ja, och jag kände ju det då apropå känslan som PTP-psykolog, hur lätt det är att kliva in i den rollen. Att nu är jag en sån där kunnig på mitt eget område, alltså i skola och elevhälsa. Det var knappt någon gång som någonting gjorde mig orolig där. Hur svåra problem det än var så visste jag hur vi skulle hantera dem, alltid in i det där stabila systemet. Och hur lätt det är att tro att det gäller överallt, jag är en skitkompetent psykolog liksom.

Vi måste så klart våga ha den säkerheten också och vara stolta och lugna i det men någon typ av ödmjukhet inför att när man väljer något så väljer man också bort annat och dom områdena behöver man erövra om man ska kunna dem. Så det krävdes mycket mod, det gjorde det, det var läskigt. Trots att det var svårt så valde jag att vara öppen med det.

Det var en mottagning med väldigt många nyutexaminerade högpresterande och unga psykologer och jag kände att det blir bra för alla om jag gör det här öppet, att jag ber dem om råd, att vi löser problem tillsammans. Sen fanns ju den andra sidan av myntet också, att jag naturligtvis hade jättemycket värdefull erfarenhet som jag kunde leverera in där. Jag kunde inte behandling, men jag kunde tillföra massa kunskap från andra kontext och sammanhang.

Tänker att det är unikt med en grundutbildning som ger de här breda möjligheterna och jag skulle gärna se mer av det där växlandet. Det efterfrågas ofta spets- och specialistkompetens på just det här området som vi arbetar med, men jag tänker att en del av en specialistkompetens också är att kunna lägga ihop kunskapsfält och liksom se hur 1 + 1 kan bli 3. Att vara inom barnpsykiatri och skola parallellt, eller att ha med sig det ena in i det andra, det är ovärderligt. Att veta hur det är att sitta på den andra stolen. För då kan man ställa andra frågor och man kan också försöka främja något som inte blir skuldbeläggande utan hitta hur vi kan göra det till ett gemensamt problemområde och då kommer antagligen barnet att få det bättre.

Det låter viktigt

Jag tänker att vi skulle utnyttja det mer. Det är roligt nu i betänkandet till statliga utredningar som har kommit i vår, gällande omställningen till god och nära vård för vuxna och för barn. Framför allt i den som gäller barn och unga så jag lyfter de fram behovet av samverkan mellan olika huvudmän och verksamheter jättemycket. Det har vi pratat om i decennier, men de pekar verkligen på att man behöver skapa förutsättningar för det i de administrativa rutinerna och så för att det är det som krävs och det känns väldigt hoppfullt.

När skulle du säga att du har lärt dig som mest under din yrkesverksamma tid?

Jag blev invald i Psykologförbundets etikråd 2009 och då började jag ganska direkt att undervisa på det som då hette professionskursen (numera Introduktionskursen, inom specialistutbildningen för psykologer, Elins anm) i yrkesetik och det gjorde jag sedan i 10 år, fram tills jag blev vald till förbundsordförande. Det måste jag säga har väl varit det allra mest utvecklande, alltså att träffa så många psykologer från alla slags verksamheter och alla slags inriktningar. Att få samtala om det som de upplever som mest etiskt utmanande och svårnavigerat i sin praktik. Det har varit så ödmjukande och lärorikt. Både det där att höra så många kloka kollegor, men också att se skillnaden som blir när man just lägger problemet på bordet och resonerar tillsammans med utgångspunkten att om det inte var väldigt svårt och komplext skulle du inte definiera det här som ett dilemma. Det finns inget rätt och fel, men hur kommer vi vidare och vad kan vi använda för verktyg? Det uppdraget har varit definierande för min yrkesidentitet och min utveckling och också allra mest lärorikt.

Det gäller både arbetet i etikrådet och arbetet med introduktionskursen. Att få undervisa, rådge, handleda och diskutera etiska utmaningar med kollegor.

Det är ju bland det intressantaste man kan hålla på med!

Ja det är verkligen det. Oerhört privilegierat. Och bra att jobba med det på det sätt som vi försökt göra med Introduktionskursen, nämligen praktiknära och tillämpat. Hur gör man etiska principer och värden användbara och kopplade till något som man lever i varje dag? Det berör ju allt, från organisatoriska utmaningar till djupt existentiella frågor. Det är så mycket som kan bli ett etiskt dilemma, så det är spännande helt enkelt och viktigt. Väldigt, väldigt viktigt.

Fler faktorer som varit viktiga i ditt lärande?

Generellt så är det i de sammanhang där jag har varit helt trygg i den grupp jag jobbar närmast. Då, när man vågar vara sårbar och osäker och man vet att vi har full tillit till varandras kompetens och att vi står här ihop, då kan man ju utforska och det är då det händer någonting på riktigt i lärandet. Det är jättesvårt annars att bli en verkligt lärande person. Om man inte känner att man har ett sånt sammanhang, om det bara blir upp till mig att fördjupa mig och lära mig mer, då blir det svårt.

Upplever du att psykologer generellt befinner sig i trygga sammanhang eller inte?

Jag skulle säga att väldigt många upplever att de är otroligt trygga i sin kollegiala grupp eller i sitt team, men inte i sin organisation, inte på kliniken eller mottagningen. Det var det absolut vanligaste, att skillnaden var ganska slående faktiskt.

Vad tänker du om det?

Att organisatoriska förutsättningar är otroligt viktiga för att vi ska kunna jobba evidensbaserat och utifrån våra etiska principer och utifrån den praktik man vill kunna erbjuda och stå för. Och att det brister väldigt mycket i många olika slags verksamheter idag. Det finns stora organisatoriska utmaningar och det påverkar konkret möjligheten att vara den psykolog man vill vara och bedömer att man behöver vara för patienter och klienter. Så det är en stor utmaning.

Samtidigt kan jag säga att de samtalen, som börjar i en ganska tung känsla av hur ska jag kunna göra någonting när kontexten ser ut så här, ofta utmynnade i jättemånga kreativa idéer om vad man faktiskt kan göra för att göra skillnad och försöka bidra. Vad kan man lyfta och lämna över till andra ansvarsnivåer och vad kan vi ändå göra på den här nivån? Så det går inte att säga att man inte kan göra något bra i en organisation med brister. Det kan man verkligen. Men man behöver kunna se det och just förlägga olika slags ansvar på olika nivåer i organisationen.

Har du mött faktorer som hindrat eller hämmat din utveckling?

Ja, det är väl det här med brist på ansvarstagande, dels från kollegor och ännu mer kännbart på chefsnivå eller verksamhetsansvarig nivå. Alltså det här lite ”teflon” och undvikandet, det är väldigt hämmande tycker jag. Så fort det är någon som man känner att man kan möta, som säger ja, jag vet inte hur vi ska lösa det här, det är jättesvårt, då är det inga problem. Då kan man gå vidare tillsammans. Men de som duckar, det tycker jag har varit det mest utmanande skulle jag säga.

En annan situation som kan vara hämmande är de perioder i livet där det privat har varit väldigt tufft, som kriser och svackor. Det kan jag verkligen se tillbaka på och se hur det har påverkat mina möjligheter att vara en bra psykolog. Det tycker jag också mina år i etikrådet bekräftar, att väldigt många klagomålsärenden handlar om det. När man pratade med psykologen efteråt visade sig en ganska sorglig situation av att psykologen verkligen hade det för tufft och det fick konsekvenser för patienten eller klienten. Det blir tydligt hur viktigt det är att vi har skyddsstrukturer, för där kommer vi alla att hamna, vi kan inte vara övermänskliga. Men vi måste vara vaksamma på hur vi gör då och hur vi kan hjälpa varandra att uppmärksamma det. Man kanske behöver få ta time out eller få annat stöd. Det riskerar att bli jättetufft för en själv såklart, men också drabba de som psykologen ska jobba för. Man måste kunna kliva ur lite grann då och ägna sig åt det privata för att sen kunna komma tillbaka.

Berätta någon mer reflektion från etikrådstiden

En sak som vi pratat mycket om i etik-sammanhang är det här med att också hjälpa varandra. Någon slags kollegial omsorg. För det som var nästan mest tungt tyckte jag, i form av klagomål, det var när en psykolog anmälde en annan psykolog där det fanns anledning att tro att det var en psykolog som hade blivit sjuk, fått någon kognitiv påverkan. Kan personen exempelvis vara på väg att bli dement och det resulterar i att man har gjort helt tokiga saker, som att ha slutat journalföra eller börjat agera helt annorlunda? Andra ser det här och förfäras i stället för att kliva fram och fråga vad som händer och berätta att de blir oroliga. Det finns en försiktighet runt att våga bemöta och benämna när någonting inte är bra, för att man inte vill vara den som dömer och det är obekvämt och obehagligt. Men just det att våga ställa frågor, jag har märkt att du har förändrats eller varför gör du så här nu? Det här ärendena blev tunga för jag tänkte alltid på hur det skulle vara att hamna där själv. Det blir så ensamt och tomt.

De psykologer som redan från början är icke ansvarstagande och allmänt inkompetenta, de är ju försvinnande få.  Det är oftast någon typ av sjukdom, missbruk eller kris som får oss att tappa och då behöver vi ju finnas där för varandra på något sätt.

Foto: Stefan Bohlin

För ett år sedan valdes du till ordförande för Sveriges Psykologförbund. Hur har det varit?

Ja nu har det gått precis ett år och jag har hunnit gå igenom ett årshjul. Vi hade rådskonferens nyligen och jag måste säga att efter den känns det bra, nu har jag ändå fått känna på allt. Nu har jag fått rapportera till resten av organisationen för första gången och det kändes jättebra.

Jag tyckte att hösten var väldigt tuff. Alltså, jag var ju inställd på att det skulle bli tufft redan när jag tackade ja till nomineringen. Att det kommer vara en lång period då man känner sig väldigt osäker och jag tror att det förstärktes väldigt mycket av pandemin. Politiskt arbete handlar så himla mycket om att nätverka och vara kreativa tillsammans, hitta hur folk funkar och det försvåras av det digitala mötet. Det blir mer av en symbolisk närvaro och det är inte roligt. Men det har ju varit svårt för alla så jag hoppas att det finns en utbredd tolerans för att saker har tagit längre tid.

På rådskonferensen drog jag en verksamhetsrapport för året och det var otroligt klargörande för mig själv att placera in det vi gjort i ett försök att pedagogiskt beskriva det för andra. Arbetet blev tydligt och det är bra för man känner sig ju alltid jagad av allt man inte hinner och bra då att få se allt vi faktiskt gjort och alla strukturerna som är på plats. Nu är det inte bara att gräva, gräva, gräva. Det kommer bli jätteroligt att börja i höst för nu känner jag organisationen och det tog tid.

Så hur ser ditt jobb ut egentligen?

Det handlar mycket om att bidra till strukturer och leda processer på väldigt många olika nivåer om väldigt många olika slags frågor. Tar jag ett steg tillbaka så är det ju inte jätteolikt det jag har gjort mest de senaste åren, som har handlat mycket om handledning och att sitta i gemensamma samtal med föräldrar och skolpersonal och försöka få alla att bidra till ett gemensamt problem på något sätt. Det är det jag gör skulle jag säga. Jag försöker bidra också till det här klimatet som jag själv känt är viktigt, att vi är trygga med varandra och känner tillit till varandras kompetens och mandat och att det alltid finns en grundläggande ömsesidig respekt. Samtidigt som vi ska kunna tycka väldigt olika och tillföra skiftande perspektiv. Jag är övertygad om att de två sakerna förutsätter varandra och där kan jag känna ibland att det är vi inte världsbäst på som psykologer. Jag tror att vi är jätteduktiga på det i alla uppdrag där vi faciliterar andras utveckling och samarbete, men vi kan vara rätt hårda mot varandra på ett sätt som jag inte begriper. Det är som att det uppstår antingen en slags snällhetskultur där vi inte vågar trampar varandra på tårna och man vågar inte riktigt ha en annan åsikt eller bemöta det där som skaver, eller så ska man bara peka med hela handen och säga du behöver göra så här för du fattar ingenting och jag har rätt och vi har rätt och de har fel och skulden ligger där. Jag fattar liksom inte varför. Jag tycker att det intellektuella samtalet och ett vetenskapligt förhållningssätt och det som främjar kreativitet, det bygger på en ödmjukhet för att jag kan mitt och det är jag bra på men det blir ingenting utan dig och någon annan som har lärt sig något helt annat.

Tänker du på teoribildning, typ KBT vs PDT eller något annat?

Ja dels det, men också nära samarbeten och olika slags kulturer. Det känns ibland som att vi tror att det är eftersträvansvärt och utvecklande för professionen om vi dissar varandra och petar i vad andra gör. Det tycker jag hämmar utveckling och lärande för det blir så lätt bara ställningskrig. Det är väl ingen som är särskilt benägen att vilja förändras och ta till sig avgörande ny kunskap om någon bankar en i huvudet och säger du är ju helt dum i huvudet och har inte fattat någonting och är allmänt inkompetent. Det är inte då man tar steget och säger ok, jag lyssnar på er, jag kanske ska läsa den där boken och våga utforska det där som för mig är ganska okänt och läskigt.

Nu menar jag såklart inte att vi ska vara mesiga. Det är klart man ska ställa krav på folk att följa kunskapsutvecklingen och så. Men vi måste ju också på något vis erkänna att vi är människor. Det finns mycket som vi vet främjar kreativitet och lärande, men det är inte riktigt alltid det vi odlar. Det är något med det där som jag gärna vill bidra till. Jag tror att vi kommer mycket längre, mår bättre och får en tydligare röst. Att vi håller på med inre konflikter hindrar oss att få en tydlig röst och det är ju det jag jobbar med nu när jag företräder professionen och ska visa att psykologer och psykologi är viktiga i olika sammanhang.

Någon mer knäckfråga som du driver under ditt ordförandeskap?

Det är att alltid tänka, oberoende på vad man representerar just där och då, vad är vår gemensamma utmaning här och hur kan jag bidra in i det? Jag har funderat en del över den fackliga rörelsens rötter, det här med att strida, göra sin röst hörd och stå upp för rättigheter och så. Det är ju otroligt viktigt. Men jag kan ibland fundera på vad vi vinner på att fortsatt stå och skrika att vår profession behöver ha det bättre och vår arbetsmiljö är dålig och vi behöver högre löner. För de som sitter på pengarna och ansvaret kan inte få ihop det här, de kan inte lyssna på tio megafoner som alla har samma krav. Hur kan vi i stället vara konstruktiva och smarta i att här bidra in till att förstå vad deras problem är och varför vi får så dåliga förutsättningar. Hur kan vi bidra med vår kunskap till beslutsfattarna? För det tror jag har bättre effekt för villkorsfrågor och så. Att vara med på ”maktlistan” är bra om man bidrar med saker som är användbara men maktbeteenden har inget värde i sig själv.

Upplever du att medlemmarna efterfrågar mera maktbeteenden?

Jag är lite osäker på det. Jag funderade mycket på det när jag kandiderade till ordförandeposten. Jag var väldigt tydlig till valberedningen med hur jag tänkte. Hur jag tror att vi kan växa och på vilket sätt jag kan bidra. Man hör ju rätt mycket att det från förbundets medlemmar finns ett missnöje med att förbundet inte hörs och syns tillräckligt och det kan ju bli så att man då tror att vi behöver ett tydligt ledarskap där någon pekar med hela handen. Men jag tror inte det skulle tillfredsställa det behovet i längden för jag tror inte det ger utdelning helt enkelt.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Ja, det är väl ändå att förstå den här arenan som jag nu rör mig på, alltså hela civilsamhället och de fackliga organisationernas roll och förutsättningar. Det ser jag fram emot att förstå och fördjupa mig mycket, mycket mer i. Jag är väldigt ödmjuk inför att det inte är det som är min tydligaste erfarenhet eller styrka in i det här.

Vad skulle du säga är din främsta styrka in i det här?

Ja, det är nog att jag har läggningen eller intresset för och har färdighetstränats väldigt mycket i att se helhetsperspektiv och koppla ihop olika saker. Jag tror att etik-åren har gjort otroligt mycket där. Jag tänker sällan att vi måste välja A eller B utan tittar på vad båda sidor säger som är viktigt och sedan använda båda perspektiven för att hitta en tredje väg när man ska lösa problem. Det tror jag är min styrka.

Vi pratar ju om professionell utveckling här, vad skulle du säga är viktigt för att handledning ska vara verksamt?

Ja, jag skulle säga någon slags balans mellan stöd och uppmuntran samt utmaning och motstånd. Det är lätt att falla för mycket ner i det ena av diket. Jag har suttit i många handledningsgrupper som psykolog där jag känt att vi bara går dit och blir bekräftade i att vi har omöjliga chefer och att världen är hemsk och vi gör ju så bra vi kan. Då händer det ingenting med mig. Men jag har också i olika utvecklingssammanhang mött oförstående chefer eller andra. Man ska bara utföra. Men man behöver ju också stöd och uppmuntran i det man kan, att det är bra och så. Visst motstånd behöver man ju, men det är åter igen det här med att det behöver ske i en trygg miljö. Det är som med att vara förälder, jag måste pusha lite, men det är hela tiden utifrån övertygelsen (som förhoppningsvis är känd av den andra) att jag inte skulle pusha om jag inte trodde att du klarar det, så egentligen är det ett plusbetyg på att du kan det här, du kan bättre eller du kan pröva nytt.

Båda behövs och det ena förutsätter det andra för annars blir det undvikande, tassande och att stryka medhårs eller så blir det bara hårt och så händer det ingenting i alla fall.

Hur är det i din roll då? Du är ju ensam i Sverige om att vara Psykologförbundets ordförande. Var hittar du ditt stöd och din trygghet?

Mitt allra viktigaste är ju såklart Förbundsstyrelsen och att känna att vi verkligen har ett gemensamt projekt och tar gemensamt ansvar för att leda det här även om det är jag som gör det i störst utsträckning. Så vi har lagt ganska mycket tid på att ha långa samtal om sådant som kan tyckas vara en bagatellartad fråga men just för att utforska hur vi pratar med varandra och vilka värden det finns för oss och för att våga testa att tycka olika. Att visa förtroende för allas mandat på något sätt. Eftersom jag jobbar med det här på heltid så måste jag känna att jag företräder dem på ett sätt som är helt förankrat hos dem och det känns verkligen jättebra. Så det skulle jag säga är viktigast för själva uppdraget. Sen såklart de jag jobbar med på kansliet, för vi träffas ofta (digitalt) och det har också varit väldigt positivt.

Jag har även inlett kontakter med andra professionsföreträdare och ordföranden och så, men där har pandemins restriktioner varit en stor utmaning, eftersom det handlar mycket om att skapa relationer på en arena med högt tempo och där också vissa spel pågår. Så på ett sätt är det som du säger, det är väldigt ensamt.

Finns det något mer du vill bidra med gällande psykologers professionella utveckling?

Det är det här med etikingången till vår professionella utveckling. För att fördjupa sina färdigheter och sin förmåga till etisk reflektion handlar det om att träna på självreflektion tillsammans med andra. Man behöver lite motstånd och man behöver någon som hör och bollar tillbaka och så. Det är svårt att höra något nytt när man utövar självreflektion ensam. Nu har jag varit inne på det på flera olika sätt, men den där färdigheten är underskattad när vi pratar om professionell utveckling. Den är på ett vis självklar, men jag tänkte på det till exempel när vi hade en debatt för några år sedan, om det här med egenterapi eller inte på utbildningen och jag tyckte att den här delen bara försvann i debatten. Borde vi inte ha funderat på vad egenterapin var tänkt att ge, alltså vad var funktionen med den? Funktionen finns ju i lärandemålet eller kursmålet och det handlar ju mycket om förmåga till självreflektion. Sedan kan vi fundera på om det här är den bästa metoden för det och finns det problem med metoden så vi kan ersätta den med något mer funktionellt? Men jag tyckte det blev väldigt lite samtal om just den aspekten. Hela vår profession står ju och faller med det. Så vad behöver vi för att främja detta och hur ska vi utvärdera att vi når dit och utvecklas inom det området?

Jag pratade en hel del om det på Introduktionskursen. Där finns det ju mål för det här men det är svårt att sätta upp generella utvecklingsmål och mäta att man fördjupar sin förmåga att resonera om etiska dilemman. Det är ändå viktigt att man själv formulerar en bild av vad jag vill och vad jag tänker innebär progression när det gäller de här svårmätbara sakerna.

När vi pratar professionell utveckling blir det lätt att vi pratar om att vi ska ha mer och mer kunskap om det vi gör. Teoretisk kunskap och metodkunskap. Men det är ju något annat som ligger under allt det där som vi också behöver. De största sakerna i mitt eget lärande och utveckling har skett när något varit riktigt svårt och jag har känt mig riktigt osäker och så vågar jag tillsammans med andra vara det och utforska och ta in nytt och då händer det fantastiska saker. Det är då det har hänt något på riktigt. Så hur vi hjälper varandra med det, genom våra utbildningar och i kollegiala sammanhang, det behöver vi fundera på!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.