Kata Nylén: min professionella utveckling

Kata Nylén är legitimerad psykolog under specialisering inom arbetslivets psykologi. Hon har under många år arbetat med socialt arbete för barn och unga, både handgripligen och på organisatorisk nivå. Parallellt med det har hennes engagemang och sedemera kunskap byggts på gällande klimatpsykologi. Idag driver Kata Klimatpsykologerna och Klot Collective samt arbetar som projektledare i ett Arvsfondsprojekt som syftar att hjälpa barn och unga med klimatångest.

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Det började när jag bestämde mig för att söka till psykologutbildningen. Jag gick en konstskola och skulle söka vidare till en konst- och designhögskola och i den processen kände jag att det var långt ifrån meningsfullt. Allt det bara var tal om att jag skulle lyckas med mina konstverk och mina designprodukter, att bli en känd designer var det enda som var värdefullt. Sen fick jag ett stipendium för att ta fram tre barnböcker och jag satt vid mitt ljusbord och ritade och ritade och fick ont i kroppen. Då funderade jag ”är det verkligen det här jag ska göra med mitt liv?” Då sökte jag till Psykologprogrammet i stället och där började psykologresan.

Eller egentligen kanske den började tidigare eftersom jag växte upp på ett behandlingshem. Mina föräldrar var medlevarskapsbehandlare så vi bodde tillsammans med en massa ungdomar med olika behov.

Var gick du Psykologprogrammet?

Jag ville gå i Linköping eftersom det verkade kreativt och härligt med PBL-upplägget men jag är uppvuxen i Linköping och ville inte bo där. Sökte det i andra hand och lät ödet bestämma hur det skulle bli men jag kom in i Lund som var mitt förstahandsval för att jag kunde bo i Malmö med mina vänner. Så jag pendlade mellan Lund och Malmö på cykel i fem år.

En viktig hållpunkt under utbildningen var att jag läste KBT för barn och ungdom i San Diego och det kan jag tacka min lyckliga stjärna för eftersom jag där fick kontakt med evidensbaserade insatser för barn och unga. Där startade mitt intresse för blueprint-rörelsen och MTFC (Multidimensional Treatment Foster Care) som nu heter TFCO (Treatment Foster Care Oregon). I och med detta sökte jag sen till en enhet i Stockholm som jobbade med MTFC när jag fick en PTP-tjänst. Det var Magelungen och det blev mitt hem, min trygga psykologhamn och jag har precis slutat min tjänst där efter nästan 10 år.

Berätta om din tid på Magelungen

På Magelungen har jag fått jobba med massor av grejer som att utveckla skolpsykologsidan, att utveckla preventionsprogram till skolan, att utveckla behandlingsprogram för familjehemsplacerade ungdomar, för barn som riskerar att bli placerade och hemmasittande barn. Att strukturera upp och få in evidensbaserade insatser och komponenter inom socialt arbete och skola. Jag jobbade mycket som projektledare och utvecklingsledare och tillslut blev jag innovationssamordnare för alla nya innovationer inom organisationen. Så relativt tidigt inom Magelungenarbetet började jag trappa ner det kliniska jobbet och trappa upp utvecklingsjobbet.

Vad har varit viktiga faktorer för dig?

Jag känner mig så otroligt tacksam över att jag har fått jobba kliniskt inom socialt arbete och ibland kan jag längta tillbaka till det. När man satt och käkade injera hos nån trångbodd familj i Botkyrka och försökte rita upp beteendeanalysen på nåt papper jag hade med mig och som nån tvååring kom fram och drog iväg med och slängde in under en smutsig hög under sängen. Det var sånt kaos som man bara fick vara i och fick tillgång till. Eller att sitta i en mammas rökiga kök och söka efter stunder av positiv samvaro i förhoppning om att få kontakt med barnet som ligger inne i sitt rum och vägrar komma ut. Är så glad över att jag hade utrymmet att få åka hem till personer och skapa den här alliansen som är så otroligt nödvändig. Hade inte velat vara utan den erfarenheten.

Jag har alltid haft ingången att det sociala arbetet behöver mer struktur och beteendevetenskapen behöver användas mer av de här personerna som är så fantastiskt duktiga på att skapa relation och allians med riktigt trasiga familjer. Kan man få de här två att kombineras kan det verkligen ske underverk och man kan ändra livshistorier för familjer. Det påverkas ju även av min uppväxt, jag trivs i de här miljöerna där det finns många problem samtidigt. Så när jag fick förfrågan om att skriva boken KBT i socialt arbete med barn och unga. var det ett sätt att få bidra med KBT-kunskap som är anpassad till kontexten. Jag såg att de KBT-böcker som vi psykologer älskade inte riktigt passade till socialt arbete och i den här boken kunde jag samla det som jag verkligen ville ge de kuratorer och socialarbetare som jag handledde och utbildade.

Har du mött faktorer som hindrat eller stoppat dig?

Det är lite svårt att svara på för jag har aldrig tillåtit mig att tänka så. Jag har aldrig haft någon tydlig karriärplan utan det har varit väldigt mycket var jag har hamnat. Jag hade en chef som verkligen pushade och satsade på mig, han skickade mig på ekonomi- och ledarskapsutbildningar. Han såg potentialer i mig som jag har varit väldigt tacksam över men samtidigt vet jag ju inte hur det varit annars, då kanske jag hade jobbat mer kliniskt och fått ännu mer av de upplevelserna. Jag har nog aldrig upplevt något hinder utan snarare tvärtom, väldigt öppet att få göra det jag tycker är intressant och relevant inom Magelungens ramar som är barn i behov, så jag har haft väldigt fria tjänster där.

Parallellt med arbetet på Magelungen har tagit kliv inom klimatpsykologin, berätta om det

Jag har alltid varit socialt engagerad och då är man ju engagerad i hur det går för världen och då är det ju ofrånkomligt att engagera sig i klimatfrågan. Men det var när jag var föräldraledig för nio år sedan som jag började fundera på psykologins roll i det hela. Dels tänkte jag mer på klimatförändringarna när jag hade en del av mig själv som skulle få uppleva dem mer än vad jag då trodde att jag skulle göra (men det har ju gått mycket snabbare än vad jag trodde för nio år sedan). Dels var jag föräldraledig samtidigt som en psykologkompis som också var intresserad av klimatfrågan och vi gick många barnvagnspromenader tillsammans och diskuterade. Föräldraledigheten gav tid för reflektion. Då började intresset och jag började läsa den forskning som fanns och började fundera på vad psykologin kunde bidra med. Samtidigt började jag rikta in mig på organisationspsykologi och det blev mer och mer tydligt för mig att för att kunna arbeta med klimatfrågan på ett relevant sätt så behövde jag lära mig de större penseldragen. Det gick även hand i hand med de större penseldragen för att hjälpa fler barn och unga och intresset väcktes för preventionsforskning.

Hur började du jobba med klimatpsykologi?

Det dröjde fram till för tre år sedan. Då hade gruppen Psykologer för hållbar utveckling startats tidigare av Viktoria Vingmarker och vi var en liten skara som hade träffats några gånger och funderade tillsammans ”kan man jobba med det här som psykolog? Det har ju med beteendeförändring att göra och det har ju med våra känslor att göra.” När jag sedan träffade Frida Hylander igen, vi är gamla kursare, började vi prata om det här på en fest och bestämde att vi skulle jobba tillsammans. Vi startade Klimatpsykologerna med syftet att sprida kunskap om klimatpsykologi och hur vi människor reagerar, agerar och känner i relation till klimatkrisen. Vi ville få in mer beteendevetenskaplig kompetens i klimatarbetet och klimatpsykologisk kompetens i terapiarbetet.

I samband med detta skickade min man iväg en ansökan till Svenska skolan i Kenya och så fick han jobbet. Vid det laget var vi helt inne på att ändra våra individbeteenden. Jag hade slutat flyga och det var tygblöjor och vegansk mat som gällde. Då var det den stora grejen, kan vi flyga till Nairobi?! Jag hade ju precis startat klimatpsykologerna och det var den varma sommaren då hela Sveriges klimatångest väcktes. Men då hade vi redan fattat beslutet så då drog vi.

Vad hände med Klimatpsykologerna?

Klimatpsykologerna fick ett rejält uppsving i och med den varma sommaren. Vi fick jättemånga följare snabbt och fick förfrågningar från journalister som ville höra vad vi hade att säga om det hela. Då började frågan komma inom media kring hur det kommer sig att vi fortsätter agera som vanligt fastän vi vet att det brinner. ”Vi ser ju att klimatkrisen är här, ska vi inte göra något åt det?” Det ville de fråga oss om och så fick vi snabbt erbjudandet att skriva en bok om det från Natur & kultur.

Vi kunde ju inget då, vårt arbete var på hobbynivå. Så det var stor skillnad från att skriva KBT i socialt arbete, där tog jag all min erfarenhet och kunskap och knöt ihop säcken och fick formulera allt det jag ville att socialarbete skulle ha tillgång till.

Nu uppstod frågorna vad vi kunde bidra med i en bok och vad klimatpsykologi egentligen är? Vi tog det som ett tillfälle att göra ordentlig research och se till att få ihop bitarna. Vi kunde inte enbart följa beteendevetenskapen och inte heller bara organisationspsykologin, vi måste ta in de existentiella frågorna och känslor i det hela och även socialpsykologi och sociologi då det handlar om strukturer. Det är ett brett scope på den boken. Så det arbetet har lett till ökad kompetens hos oss och att vi har kunnat formulera oss på Klimatpsykologerna, vad är det som är centralt för oss att nå fram med. Vad kan psykologer bidra med på bästa sätt här? (Boken heter Klimatpsykologerna, hur vi skapar hållbar förändring, Elins anmärkning)

Du var i Kenya när boken skrevs och du jobbade även med klimatfrågan där, eller hur?

Ja, det var ju en betydande milstolpe för mig. Dels för att jag fick tjänstledigt och därför hade visst utrymme för att tänka nytt och dels för att jag fick kontakter där och kunde jobba med klimatrörelsen i Kenya. Jag arbetade som organisationspsykolog tillsammans med Green Congress of Kenya och Greenpeace Africa och så fick jag vara med och starta en NGO som heter ESSF (Environmental Sustainability Social Forum) som jobbar med resiliens. Där fick jag uppleva vad jag hade att komma med i den Kenyanska miljörörelsen, som såklart är väldigt annorlunda från den i Sverige. Det var en jättemöjlighet att få den erfarenheten.

Det är de här tillfällena när jag fått lite mer utrymme som det har tagit en vändning för mig. När man har en heltidstjänst och är på jobbet hela tiden hamnar man inte i nya sammanhang för det finns det inte tid till det. Då hamnar man i stället i de sammanhang som går i linje med ens arbetsplats mål och syfte. Det är när jag fått mer space omkring mig som klimatet har fått mer fokus.

Hur ser ditt jobb ut idag?

Mitt jobb just nu handlar om att acceptera någon typ av inputfas, en möjlighetssondering. Lite att hoppa på det som kommer upp men också reflektion kring var min kompetens bäst kan bidra till Agenda 2030 egentligen. Jag har nyligen startat Klot och kommer låta det ta lite tid innan jag paketerar klart mitt erbjudande där.

På Klimatpsykologerna har vi ett stort Arvsfondsprojekt som vi börjat jobba med som handlar om att använda klimatpsykologi för barn och unga. Det kommer jag att jobba jättemycket med. Jag har uppdrag och föreläsningar inom klimatpsykologi och flera projekt gentemot skola, t ex ett i samarbete med Våra barns klimat för att ta fram material som ska hjälpa föräldrar och pedagoger att kommunicera om klimatfrågan.

Det är härligt i de här undersökningsfasen för jag hamnar ju där folk vet att jag har kompetens för att hamna. Jag skulle kunna ta fram vad Klot Collective ska vara och ta fram en hemsida osv och det ska jag ju göra. Men jag vill ta det lite lugnt och hitta vad det ska vara för någonting. Det är inte så himla bråttom att formulera det. Vad behöver världen, vad behöver jag och vad behöver de som jag vill samarbeta med, vad har jag att komma med?

Så det här är ditt nästa utvecklingssteg, att låta det ta tid att formulera dig?

Ja precis. Jag är mitt i klivet. Det är en väldigt härlig känsla att inte veta var det tar vägen och samtidigt är det nytt och frustrerande att det inte finns någon karta just nu.

Den 8 juni håller du en utbildning för Mendeleo om hur vi behandlare kan hjälp unga (och oss själva) med klimatångest. Vad vill du säga om den?

Jag tycker att den är jätteviktig! Jag får ofta frågor från föräldrar som undrar hur de ska bemöta sina barn som lider av klimatoro. Jag kan tipsa dem lite men jag vill sen att de ska hamna hos behandlare som kommer bemöta dem på rätt sätt. Det är också många som ringer som har fått fel bemötande. Med fel bemötande menar jag att den unge fått mer klimatångest av att behandlaren sagt att hen ska engagera sig i miljön med individbeteenden till exempel eller behandlare som inte tycker att hen ska se de känslorna som en signal utan bara acceptera att de finns där. Utbildningen är viktig eftersom klimatångest och klimatoro inte är en sjukdom, det är inget psykiatriskt symtom utan en rimlig reaktion. Vi behöver därför bli bättre på hur vi bemöter den här rimliga reaktionen i behandlande sammanhang där vi redan har sårbara barn och unga som nu också har det här på sina axlar.

Utbildningen är också viktig för att den blir ett forum för behandlare som är med om det här och står lite handfallna för hur de ska hjälpa unga med den oerhört tunga, existentiella hopplösheten de kan känna. De unga kan känna stor ensamhet, att de är övergivna av hela vuxenvärlden. Det är svåra frågor att behöva hamna i. Så det här blir ett tillfälle att också få träffa andra och dela erfarenheter och upplevelser kring det.

Jag kommer berätta om forskningen och det vi vet är centralt när vi ska hjälpa unga med klimatångest. Vi kommer kombinera klimatångest-forskningen och en sociologisk förståelse med KBT och CFT perspektiv. Sen ser jag fram emot att det blir en inkluderande och samskapande utbildning för behandlarna som är med gällande hur vi ska göra och vad vi ska göra med våra egna känslor.

Det kan alltså bli en utmanande workshop där deltagarna får träna sig i att tänka om och möta sitt eget obehag?

Ja, så kan det bli. Enligt Paul Gilbert behöver vi ju använda mycket self-compassion för att klara att ta oss an de kriser vi nu står i och inför. Vi måste kunna möta lidande hos oss själva för att kunna hjälpa andra med det här. Men det kan ju göra det svårt att sälja utbildningen när det innebär att en ska möta sitt eget lidande… Men ok. Det kommer bli viktigt, härligt och värt det.

Vad behöver vi behandlare göra för att komma vidare inom klimatpsykologin?

Det vi var inne på nyss är en viktig faktor. Vi behöver möta våra egna känslor kring klimatförändringarna. Den här existentiella frågan som är så jobbig att ta i. Det behöver dock inte betyda att en går runt och mår dåligt hela tiden men när vi väl insett allvaret måste vi tillåta oss att ha de här känslorna. Vi måste släppa det dikotoma tänkandet, ”nu har jag klimatångest vs nu behöver jag inte tänka på klimatet”. Vi behöver ha både och. Både få känna sorg, frustration och rädsla samtidigt som vi känner hopp, glädje och nyfikenhet. Vi behöver vara öppna för att ta in de ungas kontext utan att för den skull förgås av mörker. Det är en gråskala som vi behöver röra oss fram och tillbaka i. Vad är det för faktorer, i gråskalan, som vi kan använda oss av när vi möter unga mitt i den här osäkra världen? Sen är det centralt att kunna hjälpa den unga att komma i kontakt med aktivt, verkligt hopp, känna nyfikenhet och glädje.

Det jag behöver göra hela tiden i mötet med chefer, föräldrar och lärare till exempel är att gå bort från det individuella och titta mer kollektivt. Bort från mitt eget eller andras skam- och skuldfokus för att kunna hjälpa de här personerna till ett miljöengagemang som ger effekt och på så sätt även hopp. För det väcker ju känslor och jag måste acceptera att de känslorna finns där samtidigt som jag lever ett bra liv.

Ovanstående utbildning är inte längre aktuell.

Bonusmaterial

Kata har även skrivit Lärarens guide till klimatmedveten undervisning som ni kan läsa här och gärna sprida vidare!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.