Karin Ovefelt: min professionella utveckling

Hur var utbildningstiden?

Jag bodde i Bålsta då med halvstora barn och man. Jag buss-pendlade till Uppsala för utbildningen. Vid 40 års ålder var jag färdig.

En situation i början av utbildningen, som jag minns väl, var att vi skulle intervjua någon som arbetade på Institutionen och det skulle spelas in och visas för kursarna. Jag fick total panik. Jag befann mig en miljö där jag inte alls var bekväm, jag hade varken spelregler eller språket i en akademisk kontext. ”Vad gör jag nu?” Ibland kan jag vara street smart, jag sökte upp vaktmästaren Henry, det räddade mig där och då från att inte hoppa av utbildningen. Sådana här erfarenheter har varit viktiga för mig, att jag har kunnat rädda mig i situationer som hade varit snudd på för svåra. Det är inte lätt att vara öppen och våga vara ärlig med att något är för svårt, skammen bråkar rätt rejält med en. Det här tror jag att vi som psykologer har nytta av generellt i vårt arbete. Det är lätt att vi lägger ribban och kraven för långt från personens förmåga och då inte förstår att det är färdighetsbrister det handlar om. Vi skickar in de vi möter i för svåra situationer.

Hittade du din väg under utbildningens gång?

Utbildningen är fem spännande år och det är verkligen en period i livet där mycket händer på många plan. Kunskapen växte och det akademiska livet blev bara mer och mer bekvämt med tiden.

Efter utbildningen då, vilka hållpunkter har du haft i yrket?

Jag trodde att jag skulle jobba med barn och inlärningsproblem. Jag hade Örjan Swahn som handledare på praktiken. Han var viktig för mig eftersom han skickade in mig i mängder av situationer där jag behövde göra saker (Intensiv beteendeterapi, IBT) och det var massiv exponering för mig. Senare gjorde jag min PTP på ett Habiliteringscenter. Det dök upp en annons om att de sökte terapeuter till en ny behandling som hette dialektisk beteendeterapi (DBT). Jag sökte och det var en vinstlott för mig. Där tog yrket en annan vändning.

Berätta!

Jag blev en av de terapeuter som bedrev DBT i ett projekt på KI, där DBT var en gren i en stor kontrollerad studie. Mina lärare och handledare var Anna Kåver, Åsa Nilsonne och Alan Fruzzetti.

Då arbetade jag även på KS, dels på en slutenvårdsavdelning och dels på en suicidmottagning. I fem år var jag där och fick även praktisera DBT med patienter.

Så du har verkligen jobbat med hantverket som klinisk psykolog!

Ja, jag är glad för starten eftersom jag där verkligen fick jobba med beteendeanalysen. Inom slutenvården är många i kris och då är det lite annorlunda men där fick jag följa många en längre tid. Och på suicidmottagningen blev det träning i att jobba med korta interventioner med personer i kris. Det var saker jag inte fick speciellt mycket av på utbildningen, utan här fick jag lära mig av det jag var i. Till exempel att inte blir för viktig för en person i kris utan göra en insats och sen kunna skicka vidare.

Vad gjorde du efter dessa fem år?

Jag arbetade på Kronans öppenvårdspsykiatriska mottagning och satt med i ett bedömarteam inför terapier, och jobbade även med patienter. Eftersom jag hade DBT-kunskapen med mig hamnade jag i att mest få de patienterna.

Jag blev headhuntad till en privat företagshälsa. Där hamnade jag i att förväntas sköta rätt mycket administrativa uppgifter. Rätt snart insåg jag att det inte är min grej, utan jag måste få jobba kliniskt. Innan hade jag startat eget i liten skala men i och med detta tog jag steget och blev helt egen och det har jag fortsatt med. Förutom att jag under en period arbetade med DBT på halvtid tillsammans med Anna Kåver på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Parallellt har jag gått psykoterapeutprogrammet och handledarutbildningen.

Hur ser ditt arbete ut idag?

Jag har rätt många klienter, främst svårigheter med känslohantering och relationsproblem, dålig självkänsla, även parsamtal. Jag jobbar mycket med den nya manualen RO-DBT. Den patientgruppen som är överkontrollerade känslomässigt och ofta högpresterande kommer ofta till mig. Det fungerar fint att jobba med färdighetsträningen individuellt med dem. Sen har jag relativt många handlednings uppdrag.

När under din resa har du lärt dig som mest?

Det är en bra fråga. Jag tror att det är i relation med viktiga personer. Örjan är en viktig person som puttade ut mig på okänd mark och där jag lärde mig enormt mycket som jag fortsatt har nytta av. Anna Kåver har varit betydelsefull på många sätt, hon har varit en lärare, mentor, handledare, kollega och vän. Alan Fruzzetti har också funnits med och har på ett tydligt sätt petat på mig och pekat ut beteenden som inte varit lätta att varken se själv eller våga erkänna. Han såg till att jag blev tvungen att jobba med mig själv. Jag är god vän med JoAnne Dahl och vi har gjort två enormt spännande resor till en skådespelerska i New York som fick oss att gå långt utanför vår trygghetszon.

Att vara i situationer där jag är tvungen att våga utsätta mig för obehag, det är nog där jag har lärt mig mest. Det är också det som är det mariga i vårt arbete, att få personer att våga ta det där steget till att göra, inte bara prata om.

Vad har varit viktiga faktorer för din utveckling?

Jag har bråkat med det där obehaget som säger att jag ska undvika det som är svårt eller jobbigt. Jag har lärt mig hantera rädsla och obehag. Samtidigt är den känslan en bra bromskloss ibland. Det är en skyddskänsla som jag haft nytta av i vissa situationer. Man ska inte bara exponera bort allt.

Du var ju ordförande i Beteendeterapeutiska föreningen en tid, var det en situation då du fick gå emot obehaget?

Ja, det var en utmaning och en lärorik resa. Där var jag glad åt Alan Fruzzettis handledning. Han pekade på att jag inte hade med mig vissa relationella färdigheter och han sa till mig ”oh Karin, don’t be som nice and polite, practice don’t beeing liked!” Det där har jag fått jobba mycket med. Ta-plats-beteenden, att styra och vara tydlig på mitt sätt och det behövde jag använda mig av som ordförande.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Nu går jag mot någon slags pre-pensionsfas. Att mer njuta och våga tänka och göra något annat. Jag behöver sitta lite mer still, ta det lite lugnare på något sätt. Det här kan ha med min uppväxt att göra. Att vara nyfiken och sökande i en miljö där man skulle tro och foga sig. Nu kanske jag försöker hitta en blandning, en essens av båda två, att vara nyfiken och vila i något. Att lite mer vara i balansen mellan acceptans och förändring. Att vara mer still i det snarare än att vara förändrings sökande.

Du beskriver att många personer har varit viktiga i din utveckling. Vilken funktion tänker du att vidareutbildning och handledning främst fyller?

Jag tror att man behöver tillskansa sig kunskap, färdigheter och interventioner men också öva flexibilitet för att kunna möta olika individer. De två spåren är nödvändiga och de behöver man fortsätta reflektera kring. Det är lätt att gå in och köra på autopilot och det är då en risk att vi missar att förstå vad den vi möter egentligen kan. Vi lägger hemuppgiften på för svår nivå och det blir missar i möten och behandlingarna.

Jag tror att analysarbetet är en enormt viktig komponent i vårt arbete. Man behöver ha en skarp analys för att kunna förstå hur det är för den andre. Det behöver vi vara öppna för och fortsätta att lära oss om.

Hur har du fått till den här träningen genom åren?

Det är det som är tacksamt med att arbeta med DBT. Det är färdighetsträning man lär ut, och där har jag gjort övningarna själv. Jag gör hemuppgifterna själv, inte bara pratar om dem. Det gör att det blir ett kontinuerligt reflektionsarbete, vilket vi behöver, för det dyker ju upp situationer för oss alla hela tiden.

I maj och juni ska ju du hålla en färdighetstränande utbildning hos Mendeleo, berätta om den

Jag hoppas verkligen att det blir en kreativ verkstad, så att de som hänger på är med och jobbar mellan tillfällena och att vi tillsammans reflekterar under resans gång. Om man får till görandet och reflekterandet kommer det hända mycket! Det är att bli sin egen beteendeterapeut. Det breddar ens repertoar. Vi möter personer som har svåra reaktioner och beteenden i rummet och där behöver vi ha en förståelse för att om vi går på våra omedelbara reaktioner går vi på autopilot. Där behöver vi i stället kunna vara still och tänka på vad som är mest effektivt att göra. Att få in den bromsklossen och snabba analysen är det som vi hela tiden behöver träna oss i.

Stort tack Karin!

Mer information om kursen hittas som sagt här: Hålla fokus utan att tappa relationen.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander, legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.