Johanna Morén: min professionella utveckling

Johanna Morén är så mycket. Eminent ordförande i BTF. Glädjespridande kollega och vän. Maratonlöpare. Och inte minst, en grym kliniker som redan från start hittade tekniker och sätt att skapa förtroende och göra skillnad för de som har det allra tuffast och som många av oss behandlare ser som rejält utmanande. Jag är djupt imponerad av den kunskap och de färdigheter Johanna besitter och delar med sig av här.

Var började din psykologresa?

Det var livsomständigheter som ledde till att det blev så här. Jag hade lite av en livskris redan som artonåring när det jag tänkt mig att jag skulle bli plötsligt inte var så självklart längre. Jag hade tänkt att jag skulle bli designer men blev desillusionerad kring det och då hade jag ingen aning längre. Åkte i väg till London på vinst och förlust med kompis. Vi hade inte någon plan men det slutade med att jag var kvar där i fyra års tid och jobbade som nanny och visste fortfarande inte vad jag skulle göra.

Foto: David Brohede

Jag hade gått tvåårig beklädnadsteknisk gymnasieutbildning så när jag kom hem från London var jag tvungen att läsa in ämnen för att få särskild behörighet. Jag hamnade på Stadsmissionens nystartade folkhögskola och en person frågade mig hur det kommer sig att jag läste in särskild behörighet och jag hade ingen aning. Hon sa ”jag tänker söka till psykologlinjen” och då gick det upp ett liljeholmens för mig och det här var ju också i Liljeholmen :).

Så jag sökte och kom in på folkhögskolekvoten. Det är typ enda gången i livet jag har haft tur på lotteri. Det fanns en (1) plats och den fick jag.

Var gick du utbildningen och när?

Stockholms universitet och jag började -93. Jag var inte särskild bevandrad i vad psykologi var och när jag började sjösatte de en ny utbildningsplan som det skulle vara något stort med. Från början sa de att det gällde flera poäng i organisationspsykologi och mer fick vi inte veta då, men det var redan bestämt att vi var den första kullen som senare skulle få välja psykoterapiinriktning.

Utbildningen var väldigt psykodynamiskt inriktad generellt och man förstod att det var fint. Sen fanns det något konstigt i Uppsala som var kallt. Det var först vid termin 5, när vi stod inför valet av terapiinriktning, som vi fick föreläsningar om KBT. Tidigare hade vi bara fått någon föreläsning om beteendeterapi som någonting väldigt underligt, så grunden för att göra valet var inte så god. Men så fick vi i varje fall flera föreläsare som var vettiga och då började mitt huvud brottas med det här valet. Jag uppfattade det inte som att det man lärde ut om psykodynamisk terapi stämde med egen erfarenhet i till exempel egenterapi och så fanns det vissa delar i det teorierna som lärdes ut som jag inte var bekväm med. Så jag valde KBT och vi som gjorde det blev väldigt ifrågasatta av kurskamrater och även av ledningen. Det räknades ut att vi nog hade lite lägre medelålder vi som valde KBT. Det var en tid då det var legio att vara ifrågasatt.

Hur såg fördelningen ut i valet?

Jag tror att det var ungefär hälften på varje.

Om jag tittar på viktiga hållpunkter för mig var det här valet viktigt. Det var en omställning. Det var någonting i bemötandet i KBT som tilltalade mig. Det fanns inga dolda agendor och man var väldigt öppen och det var ett gemensamt utforskande. Jag tycker att jag fått goda förebilder inom det psykodynamiska arbetet, bland annat min egenterapeut tyckte jag jättemycket om, men det fanns andra som jag tyckte att det blev en konstig dialog med. Om man ställde en fråga så fick man tillbaka ”vad säger det om dig som ställer den här frågan?”. Det blev underligt. KBT-sättet att utforska, med att vi är ett team och gör det här tillsammans, tilltalade mig.

Hur startade själva arbetet sen då?

Under utbildningen jobbade jag extra inom slutenvården i psykiatrin och på en behandlingsenhet för nyinsjuknade i psykos vilket var väldigt spännande. Jag blev mycket intresserad av psykiatri och tyckte framför allt om psykospatienterna. Det var så roligt att närma sig människor som folk typ inte räknade med och hitta vägar in. När man fick fatt i något som det gick att kommunicera om mitt i det snurriga så att man kunde bygga något, det tyckte jag var så häftigt. Det finns många jättefina minnen av att möta personer med mer eller mindre markkontakt och hitta någonting där det faktiskt blir ett bra utforskande eller där man kan bygga på önskvärda beteenden.

Jag tänker att det är många, inklusive jag själv, som kan tycka att de situationerna är väldigt svåra och kanske skrämmande, speciellt som ung och ny i arbetet. Men det skrämde inte dig?

Nej, jag tyckte det var mer intressant än skrämmande och jag tror att jag har en sorts friskhetsradar. Det var bland annat en person på Beckis som hela tiden pratade med människor som inte fanns där och som inte tvättade sig och så. Ganska snabbt anade jag mig till att den här personen var lite fåfäng för det fanns någonting med hur det flottiga håret låg. Det fick jag som en ingång. Så fort jag såg något plagg som såg lite renare ut än det han hade dagen innan så sa jag ”åh, vilken fin tröja du har, var har du fått den ifrån?” Det visade sig att han ärvde kläder av en släkting. Sen kom personen med en påse tvätt, för jag frågade om han visste hur man använde en tvättmaskin. Det slutade med att han tvättade och rakade sig. Någonstans hittade jag en krok som jag kunde bygga på och det var så jäkla häftigt. Det var en person som andra sa att jag skulle akta mig för och så fungerade det att säga hej och påtala någonting.

Jag tycker att det hände med många som andra ansåg att det inte gick att prata med. Och jag tänkte att det är inte så himla konstigt, ni stövlar in och rycker och sliter i personen eller springer efter och skriker. Så gör man ju inte när man träffar människor.

Vilken häftig erfarenhet att få så tidigt och att hitta den där kliniska briljansen!

Jag tänker att det var jättevärdefullt att få många omvälvande upplevelser av att här kliver jag in och kan med ganska små medel göra en stor förändring. Jag minns en suicidal person som jag skulle sitta extravak med. Personen bara gråter och är helt okontaktbar.

Uppgiften var att jag skulle sitta där och bara vaka men jag tänkte, det här går ju inte, jag kan inte bara sitta här, så jag sa ”är det okej om jag inte sitter och stirrar på dina fötter utan kommer och sätter mig bredvid dig i stället?”. Fick ett mummel till svar men när vi suttit där ett tag så började vi prata. Det var ingen annan som vill sitta extravak så de glömde bort mig där. Till slut började den här personen prata om hur eländigt livet var och på något sätt så kom vi fram till ett skämt som jag tycker är lite roligt. ”Nu för tiden när man flyttar får man behålla sitt telefonnummer. Tänk så jävligt det skulle vara att vara brevbärare om man också fick behålla adressen när man flyttar.” Det garvade vi åt. Någon vecka senare sitter jag i matrummet och så står det en person i dörren, ”men herregud det är ju du, är det så där du ser ut när du står upp?” säger jag. Då var den här personen i bättre skick och säger, ”du var bäst!”.

Det handlar om att inte vara rädd och se om man kan hitta något vitalt.

Var gjorde du din PTP-tjänstgöring?

Arbetet på behandlingsenheten för nyinsjuknade i psykos under utbildningen var under psykodynamisk flagg, Det var fallskärmsprojektet med Cullberg och gänget, fast i Hässelby. Men jag ville jobba med psykos utifrån KBT och fick hjälp av Lars-Göran Öst med att få kontakt med Ing-Marie Wieselgren som gav mig en PTP-tjänst i Uppsala på Ungdomsteamet. Ett jättespännande ställe. Det var väldigt fritt och mycket jobb med nätverket runt individen. I terapin fick man jobba med att sortera och både tänka funktionellt och jobba med att ifrågasätta styrkan i föreställningar. Till exempel. ”Den här rösten som du hör, kan inte du berätta vad den säger?” ”Vadå, menar du ord för ord?” ”Ja precis, ord för ord.” Och då visar det sig ofta att det var ganska trista saker som sades och att tolkningen var väldigt mycket större. Eller ibland med beteendeexperiment där vi exempelvis testade hur bra någon var på att läsa mina tankar.

Tänk att vara psykotisk och så enormt rädd och förvirrad och så ändå våga prata. Alltså! Jag blir lätt lite kär i de jag träffar. På ett bra sätt. Tänker att det finns en styrka hos dem.

Det kan vara någon som är paranoid och säger, ”Jag tror inte att du är du, jag tror att du har blivit utbytt.” Och då säger jag, ”Wow att du vågar berätta det, det måste vara skitjobbigt. Min upplevelse är att jag är samma, men vem vet.”

Det är en otroligt häftig start som ny psykolog! Du fortsatte inom psykiatrin sen?

Javisst. Jag tröttnade på att pendla till Uppsala och fick en tjänst i Solna på en öppenvårdsmottagning för psykospatienter. Där var jag den första psykologen med KBT-inriktning och det var svårt. Den tillhörde KS-kliniken och de hade fattat att det här med KBT var bra grejer. Jag tror att man hade kommit längre inom allmänpsykiatrin, där fanns det flera KBT-psykologer, men jag var den första inom psykos. Den som hade varit där länge och som hade mottagningen som sitt livsverk hade lite svårt med att jag kom men vi tyckte ändå om varandra. Jag tror att hon kunde köpa det, hon skulle gå i pension och hade gjort många bra saker. Färdighetsperspektivet och bra handledning till personal på boenden hade dock lite övrigt att önska tyckte jag, så det jobbade jag med.

De hade höga förväntningar på mig när jag kom dit. Hade bara jobbat några månader när jag fick en av klinikens svåraste patienter med både schizofrenidiagnos och emotionell instabilitet och som ofta var inlagd på grund av väldigt allvarliga självdestruktiva beteenden. Och det gick bra det med. Jag började fuska med arbete utifrån DBTs färdighetsträningsmanual, så där började den delen komma in och det var jätteroligt. Senare bytte jag jobb på grund av en omorganisation för jag tyckte inte om att de skulle bryta upp vårdkedjan mellan öppen- och slutenvård.

Du var inom psykiatrin totalt i 18 år och du jobbade mycket med psykos. Vad mer?

2002 bytte jag över till allmänpsykiatrin och även då blev det tydligt att jag ville ha de här knepiga patienterna som ingen förstod sig på. Så jag blev utlånad till en enhet för att de skulle starta DBT och det behövdes hjälp med innehållet. Jag sökte chefstjänsten och 2006 startade jag DBT-teamet. Efter tre år klev jag ner när vi hade fått mer resurser.

När det gäller DBT tänker jag att har man väl varit där kommer man inte därifrån. Det är sedvanlig KBT med mycket acceptans och färdighetsträningsfokus och ett mycket bra upplägg kring hur man jobbar i team. Det är alltid med mig.

Även när du inte har jobbat i team eller direkt med DBT?

Ja och det är inte bara med emotionellt instabila utan även med andra suicidala och självskadande eller allmänt knepiga. Med de flesta så lirkar jag mig in på något sätt.

Många gånger funderar jag på hur mycket specifika faktorer och hur mycket icke specifika faktorer jag är i mitt arbete och jag tror att jag är ganska mycket icke-specifika. Fast jag har samtidigt hela tiden det här inlärningsteoretiska letandet efter saker att haka i som jag kan förstärka. Det finns ju med så det kanske mest ser ut som att jag relaterar.

Det där får du nog utveckla så att jag förstår lite bättre vad du menar.

Det icke-specifika är det här med att bygga allians och då tänker jag att jag letar efter det jag kan bygga på och är nog ganska ohämmad där eller vad man ska säga.

Menar du att det kan se ut som att du är icke-specifik och relationell men egentligen är du specifik i vad du letar efter och hur du använder det?

Ja precis. Handen på hjärtat så tror jag inte att jag bara är en mysig person utan att jag faktiskt jobbar på att plocka fram resurser, hjälpa personen att förhålla sig till det som är svårt och jobba med att vara närvarande i det som är tufft.  Sådant som jag kan bli förvånad över att det tappas bort ibland, till exempel ångestreglering, alltså avslappning är ju jättebra eller att distrahera sig eller att äta för att minska sårbarhet. Det finns så mycket konkreta vardagliga saker som man kan göra.

Hur och var lär man sig det hantverket?

Jag tänker att man lär sig av att använda det funktionella perspektivet i praktiken. Att faktiskt tänka kring överskott och underskott och hur jag skapar förutsättningar för att underskotten ska öka. Hur ska jag se till att en persons hela värld inte bara handlar om grubbel? Har man ett vakuum i sin tillvaro så är det ju en sak man kan sysselsätta sig med till exempel. Att verkligen använda grundprinciperna och våga vara kreativ i att skapa förutsättningar och även utvärdera, kommer jag någon vart med det här? Kanske inte vara så snabb med att ge upp utan fortsätta och se om det ger någon utdelning.

Ibland önskar jag att jag jobbade med intensivbehandling för barn med autism. Där får man verkligen lära sig det här i praktiken. Vi ska inte underskatta värdet av att träna oss på att uppmärksamma det som behöver uppmärksammas. Det är principerna man behöver lära sig, inte den exakta instruktionen.

När har du lärt dig det som mest?

Det har nog varit tillsammans med de komplexa patienterna. När det inte funkar att bara följa en vanlig sessionsstruktur därför att personen springer omkring och pratar låtsasamerikanska eller något annat. Vad ska jag göra för att över huvud taget få kontakt? Bygg på det!

En annan ingång tror jag var att det kändes så viktigt att man skulle vara korrekt och duktig som KBT:are och då var det lite skönt att vara med de här patienterna där ingen förväntade sig något. Det fanns ju inte så mycket beforskat på området så jag tänkte gå på principen och bygg därifrån. Så det är de riktigt knepiga patienterna inom psykiatrin som jag lärt mig mest av.

Sen valde du att sluta inom psykiatrin och börja på Psykologpartners (till min stora glädje).

Jag hade det fantastiskt bra inom landstinget och tänker att jag har haft sådan tur som fick stort förtroende, ganska mycket frihet och uppskattning, man har trott på mig. Jag hade jättemånga PTP:are och handledde och det var en väldigt bra miljö där jag fick göra det som kändes meningsfullt och viktigt och på något sätt lyckades producera tillräckligt mycket också. Men där 2016 var jag mätt på den stora kolossen och byråkratin kring att få till förändringar och att sjösätta idéer.

Det var tungt. Och jag har alltid haft en tanke när det kändes trögt och byråkratiskt och jobbigt att till Psykologpartners, dit kan man söka sig. Håkan och Gisela Wisung har sagt att de alltid söker folk så det är bara att höra av sig och 2016 var det dags för då genomfördes en omorganisation som inte blev som jag ville och jag ville inte bli bitter.

Hur var det att börja jobba i privat konsultverksamhet?

Man blir så hemmablind. Jag kände mig visserligen uppskattad på jobbet i psykiatrin men det var först när jag kom därifrån som jag insåg att det här som jag håller på med är någonting som kan uppskattas av andra och som det finns ett behov av. Som handledare i olika verksamheter gör det skillnad att de fattar att jag har egen kunskap om vad ett SIP-möte är eller att det inte är så lätt att slå en manual i huvudet på de här patienterna. Man måste anpassa. Man måste vara lite friare. Helt plötsligt var jag ju best thing since sliced bread bara genom att dyka upp 😀

Men sen fick jag utmana mig på sådant som jag inte hade fått göra tidigare. Det här med att hålla utbildningar och att jobba med par, något som jag bara fuskat med lite innan efter att ha gått workshop. Och så kom förfrågningar där jag skulle träffa barn och ungdomar och även fast jag försökte säga ”nej, det är inte jag expert på så ni kanske ska träffa någon annan”, så var det väl någonting i min profil som de eftersökte. Då fick jag göra det och märkte att det gick ju det med.

Jag hade haft lite utbildningshandledning när jag gick handledarutbildningen men det var med endast psykologstudenter och nu blev det med personer från olika yrkeshåll. Det är en utmaning men jag har ju arbetet med dem i team tidigare och det är en bra ingång.

Foto: Kristoffer Pettersson

Vad har varit mest lärande i den här delen av yrkeslivet?

Jag träffar fortfarande klienter och ibland går jag in och fyller ett utrymme innan någon får kontakt med psykiatrin, ibland kompletterar jag och ibland träffar jag personer som kanske borde ha kontakt med psykiatrin men som väljer att låta bli. Jag gör fortfarande en del av det som jag brukade göra, men inte inom samma struktur vilket också kan vara skönt ibland.

Utöver det är det att utbilda som varit mest utvecklande. Det är fortfarande en utmaning, men jag tänker att jag är inte så pjåkig där heller. Jag är väl på den platsen där det är läge att sprida det man har lärt sig. Men också att fortsätta ta in mera kunskaper och infoga det i redan existerande strukturer eller kanske plocka bort en del strukturer som har inte visat sig vara till nytta.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Jag vill ju bli bättre teoretiker.

Varför det?

Jag vet inte riktigt men till exempel när jag går på SWABA blir jag alldeles pirrig när de håller på med sina paradigm. Det finns en lockelse i det. Också att bli än bättre på att hitta hur jag kan förstå och förstärka. Förstå vad som gör att folk slirar av och hamnar i krångel på olika sätt.

Ibland blir jag sugen på att forska. Fast det är väl kanske egentligen mer av det här med att sprida kunskap som jag vill åt då. Nej alltså, det verkar ju ganska jobbigt.

Ibland är jag sugen på att ha ett behandlingshem.

Så det finns många olika lockelser

Ja. Jag tycker att det är så viktigt att fortsätta lära och tillämpa och det är därför jag också tycker att det är så kul att vara med i bokcirklar där man tuggar material tillsammans. Så är jag med i en grupp i 29k och det är helt fantastiskt.

Jag brukar göra så, om jag hittar något som verkar bra till mina klienter testar jag själv. Jag hittade till exempel en app som kunde behandla depression och då gjorde jag den. Orkade inte med hela för jag var väl inte tillräckligt deprimerad, men ändå. Det är viktigt att praktisera det som man lär ut och de här sakerna gäller ju mig med.

Berätta om BTF också. Hur kom det sig att du blev ordförande och hur länge har du varit det nu?

I fyra år och nu går vi in på mitt femte.

Jag gick med i BTF så fort jag började läsa KBT. Då var det så att utan BTF hade det varit ensamt. Föreningen var väldigt viktig och en stor trygghet och hade dessutom väldigt väldigt roliga fester. Så jag när en stor kärlek till BTF.

Jag satt i valberedningen i ganska många år och när jag fick frågan om att bli ordförande tänkte jag herregud, jag är ju inte akademiker. Ordförande i BTF är något av det finaste man kan bli, att jag ens blev tillfrågad?!

Vänta nu, du har gått en femårig psykologutbildning, en treårig psykoterapeututbildning och så en rejäl handledarutbildning på det. Men visst, du är ingen akademiker 😉

Ja jo okej, men jag är ingen Viktor Kaldo eller Linda Jüris eller Lars-Göran Öst. Allt det där man inte är… Men jag älskar att mingla så jag sa ja. Då visste jag inte att vi skulle gå in i en pandemi så att jag inte skulle få träffa en endaste själ. Men vi har ändå skapat saker och ting utifrån vad som är möjligt.

De här salongerna (BTF-salong som hålls digitalt) har blivit en succé och det bubblar kring BTF nu. BTF var så självklart under en period och sen så tror jag att det inte var så självklart längre och vi behöver anpassa oss till en ny värld. Jag förstår att BTF behövde vara exklusivt från början för att värna om kvaliteten och vi ska fortfarande vara exklusiva, men inte till den grad att vi är exkluderande. Nu när KBT är mainstream så behöver vi också prata om vad vi menar när vi säger KBT så att inte det får definieras av de som gått en tredagarskurs eller som tror att det bara är verktyg som man plockar ur en låda utan att tänka på i vilket syfte man använder dem. Det är nya utmaningar mot vad det var förut.

Vad är BTFs viktigaste uppgift framåt?

När det från början bara var några få som kunde arbetet så var man ju väldigt noga med att inte vem som helst fick lära ut och så. Nu är det väldigt många fler som kan och då finns risk att det blir urvattnat. Vi har inte någonting att vinna på att stänga in kunskapen, vi behöver vara generösa med den, men samtidigt vara tydliga med att visa respekt för hantverket och principerna. Många gånger ter sig KBT så enkelt och det är allmängiltiga principer, men inte bara. Vi ska välkomna alla som är nyfikna. Pröva gärna det här hemma och ha respekt för att en hammare är inte så bra att klippa tånaglar med, även om det är ett bra verktyg. Jag behöver veta när jag använder vad och i vilket syfte. När man jobbar med det här är det också viktigt att fortsätta utbilda sig och att ha fortsatt handledning för det här är inte så enkelt. Och BTFs uppgift är väl att ha span på det här och uppmuntra både nyfikenheten och respekten.

När jag handleder hör jag påfallande sällan att behandlaren har iscensatt exponering in vivo eller annat arbete under sessionen. Jag tänker att mycket av beteendeterapin går förlorad där. Vad tänker du om det?

Ja, precis. Vad kan man kalla för KBT? En återkommande del i KBT är att närma sig det som är svårt. Mycket av problemen vidmakthålls av att man undviker och flyr så vi kommer inte i från exponering och när vi pratar om exponering så handlar det om att vara kvar i upplevelsen ordentligt.

Jag har ett exempel från en tidigare kollega som hoppade in som kontaktperson under somrarna när ordinarie personal var på semester och hon kunde göra under på tre veckor. Hon träffade bland annat en psykospatient som hade busstränat i tre år utan att det hänt så mycket. Så visade det sig att personen inte fattat vad de gjorde. Man hade inte förklarat vad exponering är eller vad det var tänkt att hen skulle lära sig. Vad är det vi försöker åstadkomma när vi jobbar med exponering? Det är ju inte att åka buss med någon och hålla dem i handen och säga ”det här är ingen fara, sätt dig vid fönstret längst bak och så tänker du på någonting annat”. Nu vet jag inte hur det var här men det finns risk att man bara hjälper personen med subtila undvikanden och inte exponerar alls.

Sen tänker jag på alla utbildningsterapier som jag har ynnesten att följa. De är så noga genomförda och har fantastiska resultat många gånger. Jag tror att en viktig faktor till de resultaten är att man gör det på riktigt, man genomför behandlingen och interventionerna fullt ut och det gör skillnad.

Kan i och för sig också tänka på de som är riktigt bra på BRIEF-interventions, de gör jättenytta. Vissa människor skulle inte över huvud taget kunna tänka sig att gå i en behandling men de har problem med livet, och så träffar de någon som hjälper dem att snabbt lyfta centrala förändringsstrategier, centrala acceptansstrategier och centrala motivationsstrategier och kan med små medel få till en förändring för den här personen som den annars kanske inte hade fått. Det är bra! Men för någon annan så är kanske det där för lite.

Hur ska vi förstå och förmedla beteendeprinciperna?

Jag har lärt mig oerhört av personer som använder principerna på sig själva. Ett exempel är när Inga-Lena Daleflod målade upp en så förklarande bild. Hon var nyförlöst och satt i ett stort hus fyllt med flyttkartonger. Hon satt på en simring för att hon hade så ont och hade en nyfödd bebis i famnen och tänkte, nu är det dags att använda beteendeprinciper. Så fort jag får en anledning att lyfta rumpan från stolen för att jag ska gå någonstans så ska jag plocka upp en sak och tänka, var ska den här vara någonstans? Och så tar jag den saken dit där den hör hemma och noterar att den saken är i mål. Inte titta på alla andra saker utan bara en sak i taget. Sen sa hon att hon inte visste hur det hände, men till slut så var de där lådorna uppackade och hon var inte det minsta stressad. Det är en så klockren bild.

Det är också bra att själv reflektera över vad det är som får mig att ta steg i någon riktning när det är svårt eller notera något jag är stolt över eller vad det är som spelar roll för mig och så vidare. Om man ska vara trovärdig så behöver man kunna komma med egna exempel.

Jag älskar ju Gil Fronsdal som är ”akademikermunk”. Han pratar om medveten närvaro utifrån grundteorier och mycket kring de buddhistiska skrifterna. Han är också en modern människa och har jättemycket egna konkreta exempel eller berättelser som gör det levande och påtagligt. Det finns många som är väldigt bra på att beskriva så att det blir tillgängligt och levande, det tycker jag är en väldig förmåga. Björn Nattiko Lindeblad är en annan sådan person. Ofta är de dock lite långrandiga så då kan jag till exempel ta en 20 minuters meditation och plocka ut olika principer och göra den lite kortare.

Sen gäller det ju att plocka exempel från de man träffar också.

Vilken funktion tänker du att vidareutbildning och handledning har?

Ibland så är det bra att gå utbildning för att kunna känna igen sig och kolla av att man gör KBT. Ibland för att någonting ska fortsätta vara roligt. Det är roligt att utvecklas, hitta flera nyanser, höra någon annan berätta och få en ny förebild. Man måste fortsätta stärka den muskeln. Jag tänker att det handlar om att behålla nyfikenheten och intresset och även kvalitetssäkring faktiskt.

När jag var på EABCT i Barcelona var det ganska många ”skills classes”. På en skulle vi jobba med deliberate practice och att bara sitta en liten stund och pröva en specifik färdighet i olika omgångar och få feedback breddade min beteenderepertoar. Så kul och spännande!

Verkligen kul OCH jobbigt. Det kräver sitt sammanhang och sin inramning.

Ja, det är därför man ska vara med i BTF!

Med de här salongerna vi har så kan man alltid få någonting till livs som man kan inspireras av och kanske gå vidare med. Och årskongresserna har alltid varit en källa till kunskap och utveckling. Så också detta år!

Sen nöjer jag mig ju inte med BTF, jag är med i DBT Sverige, ACBS och SWABA också. Vad är det som hindrar en förutom tid?

Tack Johanna!

Låt oss avsluta med en kavalkad av löparbilder.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.