Ida Flink: min professionella utveckling

Till hösten får Institutionen för sociala och psykologiska studier på Karlstads universitet en ny professor. Ida Flink intar då den rollen och ser fram emot att bygga en kreativ och tillåtande forskarmiljö. Vad har lett henne dit och vad ser hon som framgångsfaktorer i lärande och utveckling? Låt oss lära av henne!

Var började din psykologresa?

Jag gick psykologprogrammet på Örebro universitet. Vi var den första kullen och det var en liten grupp pionjärer… eller försökskaniner.

Vi hade stor möjlighet att påverka det som inte fungerade. Då gick vi bara upp till studierektorn och knackade på hans dörr. Jag tror att det spelade roll att vi inte var så många än och då var det lättare att få kontakt med lärare och verkligen få en relation till dem, att kunna prata om det som de gjorde, jobbade med och forskade om.

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Vi hade en fantastisk sammanhållning i klassen, vilket jag tror var en konsekvens av att vi var de första och kände oss lite utvalda. Jag känner fortfarande att jag skulle kunna höra av mig till vem som helst av dem om jag undrar något.

Var utbildningen bra?

Både och. Utbildningen i Örebro hade på den tiden en integrativ profil och det delades inte in i KBT och PDT. Det fanns absolut brister men det kanske uppvägdes av stort engagemang. Jag är väldigt nöjd med min utbildning, men jag ser samtidigt att jag har vissa luckor. Det var en hel del som inte fanns på plats än. Det här med klientarbetet till exempel, det utvecklades efter hand och vi var med och skapade vår utbildning.  Vi fick en stor påverkansmöjlighet och det passade mig bra. Jag har alltid tyckt och tänkt om saker och ting och där fanns det någon som lyssnade och hade en vilja och strävan att det skulle bli bra.

Vad tänker du om det integrativa förhållningssättet på psykologutbildningen?

Det är både och det också. Jag tror att man behöver lära sig grunderna i metoderna mer gediget. Man behöver nog särskilja komponenterna innan man kan integrera. Det är en risk att det blir eklektiskt annars, att man plockar och tar, att det blir en röra. Det ställer väldigt höga krav på den som jobbar med psykologisk behandling. Samtidigt tycker jag att det är någonting sympatiskt i att man tonar ner skillnaderna mellan de olika teoretiska inriktningarna och ser man till KBT så är det en integrativ terapiform i sig själv.

Jag tror att på något sätt så är vi på väg mot någonting som baseras mer på grundforskning och det skulle man kunna kalla för integrativt, men att integrera olika teoretiska inriktningar som kanske är inkompatibla går inte riktigt ihop.

Något mer om utbildningstiden?

Vi hade som sagt en unik kontakt med lärarna och ganska tidigt på programmet kom Steven Linton in som en undervisande lärare och honom trivdes jag väldigt bra med. Han väckte mitt intresse för hälsopsykologi. Jag var även fascinerad av tyngre psykologisk problematik, men för att jag skulle hålla på sikt så trodde jag att det skulle passa mig bättre att inte jobba i tung psykiatri. Jag tänkte på något sätt att jag var lite för känslig för att jobba med de tyngsta patienterna.

Tyckte du att du skilde dig från andra gällande med den inställningen?

Jag vet inte riktigt men jag tänkte på det även innan jag sökte psykologprogrammet. Det var ett orosmoln hur jag skulle må av att jobba med personer som mår så dåligt och att sitta i patientsamtal hela tiden. Då var det lockande med hälsopsykologi som mer handlar om sömn, smärta och sådant som vi alla har mer eller mindre av. Det kändes som om det skulle passa mig bättre över tid.

Jag blev successivt mer och mer intresserad av forskning och när det var dags för uppsats ville jag väldigt gärna ha Steven som handledare men jag ville inte skriva om smärta för det verkade inte så roligt tyckte jag. Men jag skrev en uppsats om förlossningssmärta och examensarbetet var det absolut roligaste på hela utbildningen, vilket gjorde mig ännu mer intresserad av forskningsbiten. Sen undrade Steven om jag var intresserad av en doktorandtjänst. Jag hade egentligen tänkt mig att jobba kliniskt några år först för att forska senare men kunde inte tacka nej när det fanns en sådan chans.

Så då gjorde du en forskar-PTP?

Ja precis. Enligt Psykologtidningen var jag den första som gjorde det men det vet jag inte om det stämmer. Jag gjorde i varje fall PTP på halvtid samtidigt som jag doktorerade och jag var först med det i Örebro i varje fall.

Även där hade jag fortsatt stort inflytande på min situation för det var också ett experiment. Jag behövde få till klientarbete och på något sätt så vi ordnade klienter själva i min forskargrupp och sen var jag behandlare i forskningsprojekt, bland annat tillsammans med Markus Jansson Fröjmark som hade ett projekt om sömnbehandling. Det var en fri situation som jag trivdes i men som någon annan kanske skulle tyckt var ostrukturerad. Mig passade det bra och jag hade nära samarbete med Steven Linton hela tiden. Han var både PTP- och doktorandhandledare.

Vad var ditt forskningsområde?

Foto: Ulla-Carin Ekblom

Det har hela tiden varit klinisk behandlingsforskning med hälsopsykologisk inriktning som jag har hållit på med och vuxit upp inom. Mitt forskningsområde under doktorandtiden var katastroftankar vid smärta och hur det hänger ihop med återhämtningstakt och behandlingsutfall och även teoretiskt kring vad katastroftankar är och hur vi kan tänka och förstå det. Den första studien var min psykologexamensuppsats och den handlade om katastroftankar inför förlossningssmärta. De andra studierna var olika aspekter av katastroftankar och mitt område blev smärta så småningom.

En stor del av min doktorandtid jobbade jag också i ett behandlingsprojekt som inte blev delar av min avhandling för att jag valde att disputera innan det var klart. Det var väldigt lärorikt och hela doktorandtiden var så mycket mer än själva avhandlingen. Det var många olika projekt som jag drogs in i och jag lärde mig mycket av det.

Det är lite typiskt för hur min resa har varit, jag har fått många bra chanser som jag har valt att bejaka och haka på. Ibland har det gjort att det blivit för mycket att göra, men samtidigt så är jag glad över att det har varit så.

Det låter lärorikt. Fler steg på din yrkesresa?

Jag startade forskningen 2007 och disputerade 2011. Efter det hoppade jag på en visstidsanställning, och så småningom en tillsvidareanställning som lektor, men jag har hela tiden haft forskningstid också. Jag har aldrig jobbat rent kliniskt utan den patientkontakt jag har haft har varit inom ramen för egna eller andras forskningsprojekt eller knutet till universitetet.

Så jag har varit kvar vid universitetet i Örebro och främst arbetat inom smärta men jag har haft en ganska spretig forskningsprofil även om jag tycker att den har utkristalliserats med tiden. Det är psykologiska faktorer i smärta, både riskfaktorer, vidmakthållande faktorer och behandling vid smärtproblematik.

De senaste 5-10 åren har jag intresserat mig särskilt för ohälso- eller smärttillstånd hos kvinnor, specifikt vulvodyni, men även endometrios och så har förlossningsrädsla funnits med hela tiden. Jag har även arbetat med sömn och stress men det jag kan bäst är smärta och psykologiska processer vid smärta.

Hur har din bild av området smärta förändrats sedan tiden då du tyckte att det verkade tråkigt?

Jag hade en väldigt snäv bild av vad smärtproblematik var. Nu jobbar jag även med behandlingsprojekt med sextioåriga kvinnor som lider av komorbid smärta, alltså smärta och ångest eller depressiv problematik. Då trodde jag att det skulle vara tråkigt men det är otroligt spännande.

Området smärta är verkligen en kombination av fysiologiska processer och hur vi reagerar på dem. Uppdelningen mellan kropp och hjärna suddas ut i smärtproblematiken. Vad smärta är tycker jag också är intressant, alltså, det är ju en upplevelse och vissa går så långt som att mena att det faktiskt är en emotion. Det är en perceptuell upplevelse och det finns inte ett direkt samband mellan en skada och smärtupplevelsen. Den färgas så mycket av rädsla, katastroftankar och hur vi reagerar på den. Förlossningssmärta tycker jag fortfarande är otroligt intressant, för det tycker jag själv egentligen inte är en smärta. Jag skulle mer beskriva det som en väldig kraft. Alltså smärta kan vara så många olika saker beroende på hur vi uppfattar den, tolkar den och beter oss i förhållande till den.

Hur ser din nuvarande arbetssituation ut?

Just nu är jag enhetschef för enheten för psykologi på Örebro universitet. Vi är ungefär 60 medarbetare och vi driver psykologutbildningen och fristående kurser. Uppdraget som chef är på 60 % ungefär och sen forskar jag resten. Jag har haft en lyxig arbetssituation där jag forskat på ca 50 % ända sedan jag disputerade fast jag har en lektorstjänst i grunden. Det som är utmanande i det är att man hela tiden lever på projektbasis och måste köpa ut forskningstid men jag har bra kollegor och vi har kunnat hjälpa varandra med det.

Efter sommaren flyttar jag och byter lärosäte så det är som att jag flyttar hemifrån på ett sätt.

Berätta om vad du ska göra härnäst?

Nu ska jag stå på egna ben känns det som. Jag ska bli professor i psykologi på Karlstads universitet. Där räknar jag med att jag kommer behöva bygga upp en egen plattform.

I Örebro har Steven, min forne handledare, varit väldigt viktig och min akademiska pappa. Han gick i pension för några år sedan och nu har jag andra nära kollegor som en plattform och jag tänker att jag kommer få bygga upp en egen sådan nu.

Vad kommer att vara dina uppdrag?

Som professor har man övergripande ansvar för att driva forskningen på enheten framåt och att hjälpa andra att växa och skapa förutsättningar för att bedriva forskning. Det är en rätt fri position och jag kommer att ha undervisning på halvtid vilket är bra, jag tycker man ska undervisa i seniora roller också. Resterande tid är forskningstid men den tiden kommer mer ägnas åt att skapa förutsättningar för andra vilket är en drivkraft för mig. Bra att då ha egna erfarenheter av hur värdefullt det är att få goda förutsättningar.

Så du får en möjlighet att ge tillbaka goda förutsättningar och fria ramar till andra?

Ja och det tycker jag verkligen är viktigt. En del som går in som doktorander ser mest att man ska skriva en avhandling. Jag tycker att min doktorandutbildning var så mycket mer än det. Man lär sig av allt man är med om. Avhandlingen är ett körkort på att man sen kan vara självständig forskare men man kan också ta vara på möjligheter som ges under tiden. Det är en utbildning och man ska lära sig och suga åt sig så mycket som möjligt.

I vilken typ av situationer har du lärt dig som mest?

Jag tycker det är värdefullt med bredd och har tänkt på att jag redan på gymnasiet var jämnbra på saker. Det gick bra med det mesta men jag hade ingen spetskompetens och på psykologprogrammet kändes det som att det fortsatte att vara en tillgång att vara bred. Som forskare trodde jag att man blev smal men jag tycker snarare att man även där behöver ha en bredd. Man behöver kunna lite om mycket och ha förmåga att plocka till sig ny kunskap. Kanske speciellt om man jobbar med klinisk behandlingsforskning där även det interpersonella och relationella kommer med.

Det som driver den här bredden är dels nyfikenheten och intresse, dels rastlöshet. Jag tenderar att bli lite trött på saker när jag gjort dem ett tag och då tycker jag att det är spännande att gå in i någonting nytt.

Ibland har jag kunnat landa i att det är en styrka och en tillgång men sen har jag pendlat över till att tycka att jag måste välja min forskningslinje. Men så har jag märkt att när jag tuffar på på det sättet, att jag går in och ut ur forskningsintressen, så byggs det upp en kunskap över tid. Och det är främst en oplanerad påbyggnad utan uttänkt strategi eller plan. Möjligheter har gett nya möjligheter. Så jag har svårt att säga att det har funnits någon specifik period då jag har lärt mig mest, det är snarare så att det är olika delar som har utvecklats under olika perioder.

Jag ser en fläta framför mig, att dina intressen drar dig åt olika håll och du får med dig nya kunskaper från flera håll som tillsammans bildar en fläta. Det låter som att du fått stor frihet och goda förutsättningar för utveckling?

Ja, det har varit fantastiskt. I den akademiska miljön finns det mycket sådana möjligheter generellt och om man dessutom håller på med klinisk forskning får man ytterligare ett lager där man kan gå in som behandlare eller handledare eller göra intervjuer med patienter när man tröttnar på texterna och datorn.

Jag har aldrig varit lockad av forskning men det där lät ju roligt!

Kul! Men för att få till det behöver man ha ett visst mått av tolerans för att man inte kan göra allt perfekt, vissa saker får man göra med vänsterhanden för att annars hinner man inte med det roliga. Det får sticka ut hår lite här och där i flätorna och så får man tycka att det är okej.

Vilken typ av situationer försvårar utveckling tycker du?

Den negativa sidan av forskningsmiljön är konkurrenssituationen och hierarkin som finns på vissa platser. Det tycker jag hämmar kreativitet. Jag har själv varit relativt förskonad från sådant, men det påverkar mig mycket ändå när jag är i den akademiska miljön där man tävlar om forskningsmedel, tjänster och positioner. Det gör ont i mig att se folk må dåligt av det här.

Då tänker jag på de uppgifter som Psykologtidningen publicerat nyligen gällande Uppsala universitet.

Det finns i alla akademiska miljöer på ett eller annat sätt. Det som skapades i Uppsala är ett symtom som miljön skapar skulle jag säga. Det handlar inte om en person som är psykopat, utan snarare en miljö som tillåter det och det tycker jag är otroligt obehagligt att se.

På vilket sätt skulle du säga att miljön tillåter detta?

Den konkurrens som finns gynnar vissa beteenden. Det finns olika index som visar hur mycket man är citerad med mera och poäng på dessa index eftersträvas. Det här gör att man håller varandra om ryggen och vissa trampas på och det blir hela tiden en jämförelse gentemot andra. Jag tror att det är det som skapar hierarkierna.

Det går att vara slugt strategisk i den akademiska miljön och då finns det andra som mår dåligt i det. Beteenden som att ha omsorg om varandra och göra saker som inte syns finns det många som inte gör. Jag tycker att man ser det överallt hela tiden, även om det förstås är extremt i Uppsalahistorien. Det påverkar mig och det påverkar andra kvinnor också, man brukar prata om akademiskt hushållsarbete, att göra sådant som inte syns.

Det här är en obehaglig del av forskningsarbetet och ibland kan jag känna att jag i stället skulle vilja jobba med patienter på halvtid och kanske skriva böcker på halvtid.

Det här låter som tvärt emot ”flätan” vi talade om tidigare. Här blir det stramt och man måste hålla sig på en smal väg för att få högst poäng?

Ja det är motsatsen till att ta emot och följa de chanser som ges. Och att söka pengar för de projekt som jag vill göra även om det inte är säkert att jag får medel eller att skriva den artikel som jag tycker är viktig att skriva, inte för att den kommer att få 150 citeringar. Det måste man hela tiden vara vaksam på så att man inte fastnar i det.

Vad tänker du om att vi psykologer vidareutbildar oss och har handledning i stor utsträckning. Vad fyller det för funktion?

Det är ju helt fantastiskt och jag hoppas att vi fortsätter så. Det är en vardag även för oss som forskar. Jag är stolt över att tillhöra en kår som drivs av nyfikenhet. Jag tänker att man behöver det som påfyllning när man jobbar med behandlingsarbete för att inte fastna i specifika patienter eller det man är i här och nu, för att lyfta sig från starka möten och få perspektiv. Det kan också vara ett sätt att ta hjälp av andra när man sitter fast med patienter eller med sin egen klinik, då behöver man hjälp från kåren eller kollegor för att komma vidare i sitt tänkande.

Det är ju en kreativitet och en nyfikenhet i att jobba med patienter så på ett sätt kan man tänka att vi parallellt inhämtar kunskap som bygger på nyfikenhet genom att fortbilda oss. Vi behöver hålla oss uppdaterade.

Vad är din koppling till specialistutbildningen för psykologer och specialiteten hälsopsykologi?

Hälsopsykologi är en relativt ny specialitet och jag var med och fick ha synpunkter när den utformades, så jag har funnits med på sidan hela tiden. Har undervisat på specialistkurser även fast jag själv inte är specialist och det redan innan det blev en egen specialitet. På Wisemind har jag varit med och utvecklat kurser om smärta, sömn och stress sedan 2012 och sen också inom klinisk sexologi. Jag har varit examinator och så höll vi en rolig specialistkurs inom ramen för ett behandlingsprojekt i vår forskargrupp. Det var en transdiagnostisk behandling med utvidgad exponering för patienter med smärta och komorbid psykisk ohälsa. Det var extra roligt för att det går i linje med scientist-practitioner perspektivet. Vi behöver jobba för att få ihop klinik och forskning, för bådas skull. En del i det är att många skriver sina specialistarbeten inom ramen för vår forskning. Det är något jag försöker möjliggöra.

Jag tycker att det är glädjande att hälsopsykologi har blivit en egen specialitet för den behövs och går att applicera på många områden.

Sen är jag med i vetenskapliga rådets presidium i Psykologförbundet och har haft uppdrag som bollplank vid överklaganden av specialistarbeten.

Jag fick en fråga här om dagen om man måste ha KBT som grundutbildning om man ska specialisera sig inom hälsopsykologi? Många kurser inom området har KBT som förkunskapskrav.

Inom den psykodynamiska skolan är det psykosomatiken som har utkristalliserat sig medan hälsopsykologi mer kommer från en beteendeterapeutisk och KBT-grund. Så det är färre kurser för de med PDT-bakgrund.

Nu ska du klivet som professor, vad ser du för egna utvecklingssteg i det?

Det blir att bygga upp en forskningsmiljö runt mig i Karlstad och det är nytt för mig, att börja från scratch. Sen räknar jag med att det kommer finnas forskare där som jag kan knyta an till och samarbeta med, för det är så man måste göra och jag är ingen ensamspelare i forskningen. I det här nya tror jag att jag behöver tänka lite mer strategiskt än vad jag gör i andra sammanhang. Vilka samarbeten är viktiga? Jag kan redan nu tänka att jag behöver ta kontakt med smärtkliniken i Karlstad och försöka hitta regionala samarbetspartners och så. Jag tror att jag kommer lära mig mycket av förändringen.

Så det är fortsatt smärta som gäller och du tar med din nisch dit?

Ja, det tänker jag. Forskningen är inte bara knuten till Örebro utan många av de som jag samarbetar med är på andra lärosäten eller i andra länder så vilket lärosäte jag är på är inte jätteviktigt. Men däremot så kan det vara så att jag kanske kan tillföra någonting i de andra grupperna som forskar inom psykologisk behandling eller andra typer av hälsopsykologiska problem, så där behöver jag fortsätta vara öppen för de personer som finns på plats och de personer som jag känner att det fungerar bra med för det brukar vara en framgångsfaktor. Har man kul ihop så jobbar man bra ihop.

Hur ser det ut med terapiinriktning på psykologprogrammet i Karlstad?

De har samma som vi i Örebro har nu, en evidensbaserad profil vilket i stort innebär främst arbete med KBT.

Vad en integrativ eller evidensbaserad profil innebär har varit en stor fråga ända sedan jag började på psykologprogrammet egentligen. Det finns väldigt många olika definitioner av vad integrativ terapi är så det är lite svårt att definiera bestämt. Vissa menar att KBT en integrativ terapiform. Andra menar att i en integrativ terapi kan man använda moment från alla olika terapiformer.

I Örebro har vi frångått den integrativa profilen där vi i stället arbetar utifrån en evidensbaserad profil och då jobbar studenterna utifrån behandlingsmanualer och det kan vara PDT fast den absoluta majoriteten jobbar utifrån olika typer av KBT eller Unified Protocol.

Spännande med nya steget som professor och att få vara med och påverka uppbyggnaden av en forskarvärld och verka mot toxiska hierarkier. Är det möjligt att skapa något annat?

Ja, men jag tänker att man måste vilja och man måste sträva efter att göra någonting annat. Miljöerna består ju av oss människor och alla kan göra det som är möjligt för att påverka. Precis det som du är inne på kommer vara en central sak som jag vill ta med mig och som man faktiskt har större möjlighet att påverka utifrån vilken position man är i. Det kan man tycka vad man vill om men så är det. Det är ett stort ansvar, men också roligt. Det handlar om människosyn tycker jag. Alla som befinner sig inom den akademiska miljön ska vara medvetna om att de är med och skapar miljön.

Sist men inte minst, du har skrivit många böcker. Berätta!

Ja, jag skrivit sju böcker och det har verkligen varit en förmån. Det är inget som leder till akademiska meriter utan det gör jag för att det är roligt och för att samla ihop tankarna. Det är lite av en frizon. Till skillnad från när man skriver vetenskapliga artiklar behöver man inte ha referenser till varje påstående. Det är en frihet i att skapa böcker. Men också viktigt att kunna formulera psykologisk kunskap så att den blir tillgängligt för alla. Det har vi psykologer blivit mycket, mycket bättre på tycker jag, att visa att det inte är något magiskt det handlar om.

Vilka böcker är det som du skrivit?

Jag kikar här framför mig för jag använder dem till att höja upp datorn 🙂

Det är 12 verktyg i KBT i två utgåvor, Beteendeanalys steg för steg och Hälsopsykologi i vården. De här tre är läromedel. Sen gick vi vidare och skrev Sömn dröm mardröm och Du jag och sex som är populärvetenskapliga. Nu utkommer vi med en bok om vulvodyni och det är första gången som jag ger ut en bok utan Steven Linton. Eller jag har ju även skrivit Hela havet stormar tillsammans med Tova Winbladh. Det var en speciell bok eftersom jag inte kan något om barn från ett psykologperspektiv utan jag tyckte bara Tova var så himla bra och att hon borde ge ut en bok.

Vi var båda med i Facebookgruppen psykologer och föräldraskap och jag tyckte att hon alltid skrev så bra svar. Så pratade jag med min mamma om det och hon sa ”Ska du inte fråga henne om ni ska skriva en bok ihop då?” Det kan jag väl svarade jag och tog kontakt med Tova som sa ja. Jag bidrog med strukturen i boken och att skriva utmaningarna som var berättelser både från mitt eget och andras föräldraskap. Tova stod för köttet i boken. Det var jätteroligt och verkligen en fri upplevelse eftersom jag inte har någon prestige inom det området.

Böckerna har getts ut av Natur & Kultur och med Marie Söderberg som förläggare för majoriteten av dem. Det är roligt att så många psykologer skriver böcker numera!

Tack Ida för en fin intervju!

Vill ni läsa mer om Marie Söderberg och Tova Winbladh hittar ni intervjuer även med dem på specialistbloggen.

        Marie Söderberg: psykologen som blev förläggare

        Tova Winbladh: min professionella utveckling

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.