Håkan Wisung: min professionella utveckling

Håkan Wisung har handlett och utbildat en oändlig radda beteendeterapeuter i vårt land och han har startat psykologiföretag med storslagna visioner om att förändra samhället, vilket lyckats på så många plan. År 2019 tilldelades han välförtjänt BTFs pris för Livsgärning inom KBT.

Jag lärde känna Håkan under mycket skratt på allehanda konferenser och han var bryggan in till min anställning på Psykologpartners. Den här intervjun gjorde jag fylld av glädje och upprymdhet. Fantastiskt roligt och fint att få vara med och förmedla Håkans resa som psykolog, från praktiken på Umedalens sjukhus till dagens jobb som rådgivare till större vårdbolag och regioner. Ni som känner Håkan kan säkert höra skratten som ackompanjerar orden här.

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Den började med min psykologpraktik på Umedalens sjukhus i början av åttiotalet. Då fick jag en patient som jag skulle ha stödsamtal med under tio veckor. Han hade varit där i 10-15 år och hade kataton schizofreni. Det visste jag inte vad det var så jag bad patienten visa problematiken för mig för jag orkade inte läsa journalen som var på typ fyra A4-pärmar. Patienten visade mig vad ett katatont tillstånd var och det såg lite märkligt och besvärligt ut. Jag bad honom gå ur det och sedan pratade vi om ”kan man gå ur och in i det katatona tillståndet och vad är förstärkarna” och så tränade vi på det. Det hela slutade med att jag efter åtta veckor hjälpte honom att flytta hem. Jag hade kontakt med patienten några år senare och det gick fortsatt bra med egen bostad, arbete och vänner. Det var fantastiskt spännande och där började min psykologkarriär. Jag var ung och naiv och nyfiken och det har hjälpt mig tror jag.

Hur såg din psykologutbildning ut?

På den tiden var utbildningen 3 + 2 år och de första tre gick jag i Umeå. Vi hade en föreläsning om beteendeterapi under de åren och det blev jag jätteintresserad av. Det var en psykolog från Sundsvall som kom upp och höll den eftersom beteendeterapi inte fanns i Umeå på den tiden. Däremot träffade jag Carlo Perris under praktiken inom psykiatrin på Umedalen. Carlo Perris var psykiatriker och kan sägas vara den som skapade den Kognitiva föreningen så småningom. Jag satt i en studiegrupp med honom som leddes av en amerikan som hette Arthur Freeman (medarbetare till Aaron Beck) som kom inflygandes med viss regelbundenhet. Freeman var väldigt färgstark och kunnig. Perris med för den delen.

De sista två åren läste jag i Uppsala där Beteendeterapeutiska föreningen hade en 2-årig beteendeterapeutisk utbildning som jag gick, jämsides med psykologutbildningens sista år.

Under tiden arbetade jag också som co-terapeut på IBT (Institutet för beteendeterapi) med ett par tvångsbehandlingar. Rolf Olofsson var huvudterapeut och jag genomförde exponeringar. Det var oerhört lärorikt. Vi var två psykologstudenter som delade på exponeringarna och så körde man morgon till kväll med samma patient. Behandlingen höll på så i ett par veckor och sen var den slut. Så var behandlingsuppläget ofta vid tvång. Sen försvann det delvis och blev mer en gång/vecka-upplägget, men nu kommer det tillbaka igen i och med Bergenstudierna.

Sista terminen (1985) på utbildningen hade jag uppdrag på Provins fem med Anders Risling som handledare. Det var ett organisationsutvecklingsföretag där vi arbetade med organisationsförändringar/-konsultationer. Under den tiden hade jag en lärare som hette PO Sjödén som tyckte att jag skulle åka ner till Jönköping och göra min PTP så jag fick min legitimation någon gång. Så då flyttade jag dit och där träffade jag Gisela som jag gifte mig med. Livet tog en annan vändning än om jag varit kvar i Stockholm tror jag.

Berätta om PTP-tjänsten

Det här var i samband med att HIV kom till Sverige och inom psykiatrin fick vi de första HIV-positiva med dubbeldiagnoser (missbruk + psykiatrisk diagnos) till oss i Jönköping och det blev så att den som var PTP:are fick träffa dem för behandling/stöd. Det var en väldig rädsla för smitta och smittspridning så jag träffade patienterna på kvällen när det var tomt på psykologmottagningen. Jag minns tydligt den första patienten. Det var en ung tjej som hade varit utomlands och råkat få HIV. Hon klarade sin egen situation relativt väl medan däremot hennes familj hade det svårare. Vi pratade om den fortsatta kontakten med henne och hennes närmaste. Vi flyttade ganska snabbt till personalens fikarum, tog en fika och pratade vidare. Kollegerna fick veta det dagen efter på morgonfikat och efter lunch hade alla egna kaffekoppar.

I huvudsak arbetade jag dock med dubbeldiagnoser utan HIV, men jag blev nog någon slags HIV-specialist på landsorten kan man säga och efter ett par år blev jag headhuntad till psykiatrin i Örebro för att jobba med missbruk/dubbeldiagnoser och HIV där. Så då flyttade vi dit i några år. Så kom barnen och vi flyttade tillbaka till Jönköping där jag startade jag mitt eget företag 1991.

Hur var starten på företagandet?

Ekonomin i Sverige kraschade 90-91 och för att spara pengar började det offentliga att efterfråga det som hade evidens i sjukvården. I och med det fick KBT det första lyftet kan man säga. Man skulle ha stöd för det man höll på med. Det innebar att jag började resa runt i hela Sverige för att undervisa och handleda i KBT och operant psykologi. Det var mest inom den offentliga sektorn. Universiteten var inte så intresserade ännu, men det var primärvård, habilitering, socialtjänst och behandlingshem. Alltifrån småbarn med autism, långvarig smärta, missbruk, riskbedömningar, självskadebeteende etc. Det var stor brist på utbildade i landet medan behovet av handledning/utbildning var i det närmaste oändligt. Så här kunde det gå till. En rättspsykiatrisk klinik i landet hörde av sig och ville ha ett projekt med utbildning/handledning – jag sa att jag inte hade någon erfarenhet av rättspsykiatri och de sa att det hade dom medan jag kunde KBT/BT och sedan körde vi igång. Tror jag var där i tre år ett par dagar varannan vecka och det blev riktigt bra kan jag tycka. Ibland kan jag tänka att jag har arbetat med det mesta, men inte blivit specialist i mer än att göra operanta analyser i olika kontexter.

Vad hände sen då?

1995 började Gisela plugga till psykolog här i Linköping. Vi testade att ha svärfar inneboende för att ta hand om barnen och bo kvar i Jönköping, men efter ett år flyttade vi till Linköping. Jag fortsatte konsulta men hade i stort sett bara uppdrag på andra håll än Linköping så jag startade en liten klientmottagning här på fredagar så att jag skulle vara nära hemmet en dag i veckan.

År 1999 blev jag tillfrågad om ett uppdrag av Region Östergötland att jobba med tandvårdsrädda och det hade jag egentligen inte tid med. Men de sa ”det är bara KBT som gäller och det är bara du och Olle Wadström som har det i privat verksamhet (och Olle vill inte heller), men har ni inte studenter i handledning som ni kan anställa?”. En god idé tyckte jag och anställde 4 studenter som jag redan handledde. Kontakten med studenterna hade startat något år tidigare som en protest mot psykologutbildningen vid Linköpings universitet där det inte förekom BT/KBT medan studenter var intresserade. Olle anställde också 4 studenter. De började arbeta i våra respektive företag med tandvårdsrädda och klienter på våra respektive väntelistor. Tror att jag hade över hundra patienter på väntelista till min fredagsmottagning. Jag och Olle orkade inte med att administrera allt det här efter ett tag så då lade vi ihop alltihop i Psykologpartners W & W AB. Bolaget bildades i juni 2000. Vi hade inga stora planer då, men ganska fort märkte vi att vi fick en massa uppdrag, Olle och jag, och det var ont om KBT i hela Sverige, så vi började slussa ner uppdrag till studenterna. Det var organisationsutveckling, verksamhetshandledning och utbildning.

Det låter som mycket jobb med att involvera studenterna. Vad var drivkraften för dig i det?

Plötsligt fanns det helt andra möjligheter att göra saker kan jag säga. Vi utvärderade behandlingen för de tandvårdsrädda som behandlades och det gick fantastiskt bra. Den stora majoriteten av patienterna hade flera olika psykiatriska diagnoser. Vi hade 10 sessioner till förfogande på gruppnivå. Snittet blev 6/7 sessioner med ett spann från 1 session till 50 på en patient. Resultaten stod sig över tid, livskvalitén som var extrem låg innan blev som normalpopulationen efter. Jag blev oerhört inspirerad av de förändringar i människors liv som vi åstadkom. Vi började mäta och utvärdera samtidigt som jag var ganska trött på att åka runt och handleda grupper som kanske inte ens hade gjort en agenda för dagen.

I samma veva, -99, hade jag varit på Irland och träffat Steven Hayes och Neil Jacobsen och det var som att den operanta psykologin kom tillbaka då, med ACT. Eller egentligen började det väl -93-94 med Marsha Linehan och DBT. Första gången jag såg Marsha var 1995 i Köpenhamn då hon kom in i en sal och sa ”I am a radical behaviourist” – det gick en rysning genom min kropp minns jag.

I Cork minns jag att Neil Jacobsen kom ut i midnattsblå toga i en liten sal och berättade om sin studie om beteendeaktivering vid depression. Det kändes att det var stort! Jag var ganska trött på engelsmännen och deras ”cognitive behavioral therapy for…(valfri diagnos)” och diagnostänkandet. Så det var häftigt när det kom tillbaka, operant psykologi, tillämpad beteendeanalys och en massa passionerade studenter som var intresserad av det här. Jag handledde på universitetet i Stockholm. I Göteborg hade studenter startat en intresseförening för KBT där jag föreläste på kvällstid mot smörgås och en öl. Samtidigt anställde vi hela tiden nya f d studenter så Psykologpartners växte fort.

2002 var jag i Toronto på en konferens med Olle och då träffade vi Steven Hayes och några andra. De hade en dröm om att anordna en konferens kring tredje vågens beteendeterapi och frågade mig och Olle ”ni har ju ett gäng psykologer, skulle inte ni kunna ordna en konferens?” Det lät spännande. Vi skulle kunna sätta funktionell kontextualism och Psykologpartners på kartan i Sverige (och världen).

Så ni fick frågan om att ordna en konferens och du sa ja direkt, eller?

Jag sa ja direkt, men på morgonen efter en sömnlös natt så minns jag att jag köpte en bok How to organize a successful conference. Så började jag planeringen av det hela – kapitel för kapitel. Kelly Wilson samordnade det vetenskapliga programmet och jag höll i sakerna på plats. Det var en rolig tid och vi träffades i USA ett par gånger under året för planering. Många stora kom, som Follette, Borkovec, Wilson, Hayes, Strosahl, Dermott och Yvonne Barnes Holmes, Patti Robinson, Mark Williams, Robert Kohlenberg osv.

Vi skulle ha konferensen i slutet av augusti 2003 och jag minns att i slutet av juli hade vi nästan ingen anmäld och Psykologpartners såg ut att gå i konkurs. Men sen rasade de in anmälningar och ca 500 personer kom. Jag är säker på att vi satte ACT på kartan i Sverige genom det här och även internationellt. 10 år senare, 2013, fick jag och Psykologpartners också ta emot ett diplom och tack från ACBS för vår insats och vårt risktagande. Många från BTF var med. Jag och Steven bjöd in Lars-Göran Öst för att reflektera över forskningen i ACT. Vet inte hur lyckat det var men vi fick i varje fall dit BTF och det var bra. Steven beskriver hela processen fint här.

Något mer gällande Psykologpartnerstiden du vill berätta om?

Ja, 2004 gjorde vi en rolig sak som sätter stort avtryck fortfarande idag i hur man  arbetar med och kommer att arbeta framåt med psykisk ohälsa och beteendehälsa i Sverige. Psykologpartners levde i princip på uppdrag från Försäkringskassan. Det stod för nästan 60 % av omsättningen, och så tog de ett beslut att ”om en vecka så slutar vi betala för rehab”. Det var slutet tänkte jag, men ett par veckor senare så vann vi ett psykiatriavtal där vi inom specialistpsykiatrin skulle behandla patienter med ångest och depression. Jag ville inte få en stor bank av patienter (pågående sjukskrivningar, medicineringar och ”stödamtal” vid oförmåga att avsluta patienter av olika skäl) med långa köer som är relativt vanligt vid dylika verksamheter. Istället tänkte jag att vi sätter oss ute på vårdcentralerna och samarbetar med distriktsläkarna och de får sköta sjukskrivningar och medicinering med vårt stöd – det är ju ändå vårdcentralerna som skickar de flesta remisserna och det är där patienterna egentligen hör hemma. Det blir även lätt och smidigt med tillgängligheten vid återfall. Då hade min familj börjat umgås mycket med Kirk Strosahl och Patti Robinson och vi började prata om att göra korta interventioner. Vi tittade på integrerad beteendehälsa som var stort i USA redan då och så tänkte vi, ”vi gör korta interventioner och så jämför vi med traditionell KBT”. Så på hälften av vårdcentralerna hade vi traditionell KBT för ångest och depression med 10-12 sessioner, och på andra hälften fick patienterna 3-5 sessioner ’a 20-25 minuter. Vi fick samma patientgrupper som kom in och de var lika bra när de kom ut. Det tyckte jag var spännande. Då blev jag intresserad av att bygga och förändra verksamheter.

Den första verksamheten vi startade var EIBI för små barn med autism i Stockholm 2006 som blev mycket bra. Tyvärr är den verksamheten nedlagd nu.

År 2006 blev det maktskifte i landet och då visste vi att det skulle komma en massa psykiatriupphandlingar och 2007 vann vi den första stora psykiatriupphandlingen som kom ut i Sverige och det var starten på Psykiatripartners. Vi började med verksamhet i Skåne och startade i maj 2009 efter en massa överklaganden om att ”psykologer kan inte driva och leda psykiatri”.

Vad var drivkraften bakom att starta psykiatriverksamhet?

Från början med Psykologpartners var min vision att psykologer skulle arbeta evidensbaserat och att alla universitet skulle erbjuda KBT och operant psykologi. Så var det inte på universiteten när vi startade utan då fanns det bara i Stockholm och Uppsala. Det är lätt att glömma bort att det såg ut så. Men det ändrades och efter några år fanns det i stort sett hos alla psykologutbildningar i landet. Den visionen var i stort sett klar för mig. Min nya vision blev att nu förändrar vi svensk psykiatri och jag drevs av att skapa den allra bästa och det tyckte jag att vi gjorde på Södermottagningen i Helsingborg och i Östergötland.

2012 separerade vi företagen, Psykologpartners och Psykiatripartners, för det var svårt att förena en ren konsultorganisation med i princip bara psykologer med verksamheter med olika typer av professioner. Det var nog bara jag och Gisela av huvudägarna som tyckte det var kul till slut. Både jag och Gisela brann mer för att bygga psykiatriska verksamheter än att fortsätta att vara konsulter.

Så ni fortsatte arbetet med Psykiatripartners. Har ni skapat den bästa psykiatrin?

Det blev fantastiska verksamheter. I Skåne var det först Södermottagningen och sen vann vi nästa upphandling också och skulle starta i Lund. Här i Östergötland utvidgade vi till 7-8 mottagningar som mest och det var både barn- och vuxenpsykiatri. Så det gick riktigt bra.

En viktig sak som vi gjorde i Skåne var att ta in brukarråd så att patienterna fick tycka till. De var med redan när vi planerade lokalen. Vi hade brukarrevisioner där patientgrupper var med och gav oss feedback på vårt arbete och hur de ville att vi skulle utveckla mottagningen och sådana saker. Det dröjde bara 3-4 år tills Region Skåne hade anställt sitt eget brukarråd. Så det är ett avtryck som sen spreds över landet. Här har vi gjort ett tydligt avtryck.

Något annat vi gjorde var att börja mäta resultaten. Det gick ju bra för vi hade bra resultat men tyvärr så visade det sig att det inte var något man vann på.

Det är svårt att driva en verksamhet som ska upphandlas igen och igen men vi vann de nya upphandlingarna när avtalen skulle förnyas. I Östergötland blev det vårdval och då blev det så att vi växte och växte medan det offentliga krympte och krympte. Vi hade kö med läkare och psykologer som ville jobba hos oss medan det offentliga hade brist på desamma. Patienterna röstade med fötterna och lämnade den offentliga psykiatrin och utnyttjade vårdvalet. Så vad gjorde man då politiskt, jo man tog bort vårdvalet i år, och så krympte man de privata utförarna så att det offentliga skulle överleva. Patienterna får man tillbaka, men det är lika stor brist på personal som tidigare. Så här i Östergötland har vi fått dra ner och det är tretusen patienter som nu ska föras tillbaka till den offentliga vården.

Så brukarråd har ni varit med att påverka med i stort. Har ni gjort avtryck inom psykiatrin på fler sätt?

Jag vet faktiskt inte. Eller, vi har hjälpt tusentals patienter genom åren som har fått en fantastiskt mycket bättre vård än de hade fått annars. På Södermottagningen t ex hade vi 50 % mindre neuroleptika i jämförelse mot det offentliga och en tredjedel av SSRI-utskrivningen jmf med dem. Då vi fanns i det socioekonomiskt mest tynga området så berodde det inte på urvalet av patienter utan min hypotes var att vi arbetade med moderna psykologiska metoder som F-ACT (functional assertive community treatment) och ERGT. Här i Östergötland får ca 50 % av specialistpsykiatrins deprimerade psykologisk behandling hos oss, i offentlig verksamhet handlar det om 2 %. Vi har gjort avtryck hos en massa patienter och det ska man inte glömma. Det är kanske det viktigaste. Även om jag gärna sett att vi skulle ha förändrat samhället mer.

Många regioner har ju svårt att driva sin psykiatri och vi har blivit uppvaktade av ett par för att vara med när de inleder vårdval. Nu senast barnpsykiatri i Kronoberg som vi startade hösten 2020. Men som enskild psykolog och människa är det jobbigt att starta och stänga och starta och stänga, det behöver vara en annan typ av organisation för det tror jag.

Jag tänker att ni nog gjort avtryck på många vis.

Ja, den första upphandlingen, den i Helsingborg, var en designtävling. Pengarna var givna, man fick inga poäng för att sänka priset men fick mycket poäng för bra design. Den designen, som vi gjorde då, lever ju kvar, som att man ska ha mycket psykologisk behandling, att man ska mäta resultat, framför allt funktionsnivå och livskvalitet, och ha kvalitetssäkringsarbete och sådana saker. Det har allt oftare blivit standard i upphandlingsunderlagen nu. En annan sak är att vi i arbetet med psykoser med hjälp av Richard Stenmark tog in Assertive Community Treatment. Det fanns knappt i Sverige då men är lite standard idag för arbete med psykoser (hoppas jag). Så vi har ju gjort avtryck på hur upphandlingsunderlag ser ut och det kanske är stort?

Jo, det måste vi nog säga att det är! Men hur ser din arbetssituation ut idag?

För några år sedan så blev jag allvarligt sjuk i mina lungor, så jag och Gisela bestämde oss för att sälja våra företag till goda vårdgivare som brinner för att ge god och evidensbaserad vård. 2017 sålde vi Skåne till Wemind och 2018 sålde vi Östergötland till PBM. 2019 transplanterade jag lungorna och mår numera väl.

Idag arbetar jag som rådgivare åt olika företag/organisationer och chefer, och så sitter jag i styrelsen för PBM.

Jag handleder också fortsatt på Psykologprogrammet i Östersund. Det har jag gjort sedan 2013 och vi är samma gäng som handleder där uppe och vi träffas var fjärde söndag vi fyra, äter mat och handleder/fortbildar oss. Det är en viktig grupp för mig.

När har du mest nytta av dina psykologkunskaper i rådgivarjobbet?

Jag har ett uppdrag nu hos en region och där handlar det om hur de ska få till ett förbättrat arbetssätt gällande psykisk ohälsa i hela regionen. Det handlar mycket om psykologi. Hur får vi med oss primärvårdschefer t ex, eller hur vi ska arbeta med organisationsutvecklingen eller implementeringen. Då har jag lika mycket nytta av min psykologkompetens som med en klient tänker jag.

Det finns en gammal artikel i Dagens Industri med rubriken Vi botar rädda chefer där jag intervjuades och det kan vara en ganska bra beskrivning av nyttan av den psykologiska kunskapen. Läs artikeln här.

Hur håller du dig uppdaterad på forskning och så?

Jag har sedan slutet av 80-talet försökt åkt på konferenser 2-3 gånger om året utomlands. Det hjälper en att hela tiden arbeta evidensbaserat, få kontakter med kollegor och träna i workshops. Det är viktigt att hålla sig á jour och för mig har det varit lättare att åka på konferenser/workshops än att läsa litteratur.

Du har ju handlett så otroligt många personer genom åren. Vad gör handledning verksamt?

Generellt skulle jag säga att det handlar om att bredda beteenderepertoaren hos de man handleder så att de kan bete sig på fler och fler olika sätt. Att hela tiden öka underskott och träna på dem. Att får människor att utmana sig och göra det som de egentligen själva tycker är det vettiga att göra men som de kanske tvekar inför, ”jag hinner inte det är bara tio minuter kvar…”, så kan det ju låta.

Också att låta den handledde ta ur en riktning för sitt arbete. Frågan ”in the service of what?” gillar jag.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Det mesta har ju blivit som det har blivit så vi får väl se. Jag känner mig väldigt intresserad av den nya typen av uppdrag som jag fått, som rådgivare till större vårdbolag och regioner. Att få ha ett inflytande på hur de kan jobba med psykisk ohälsa. Så nästa steg är att få till arbetet inom primärvården där jag tror att man främst kommer att arbeta med psykisk ohälsa framöver. En spaning tror jag är att psykiatrin kommer att krympa ordentligt. Det blir en liten grupp av de allvarligaste sjuka kvar, men kommunerna kommer att ha största ansvaret/omhändertagandet om patienterna. Så att få hjälpa till med arbetet i primärvården ser jag som mitt nästa steg. Ser fram emot att få vara med på den resan.

Men det finns mycket annat också. Psykologin finns på fler och fler ställen och jag får ibland förfrågningar från företag och andra organisationer om rådgivning/handledning som jag knappt visste fanns. Det är kul, utvecklande och spännande.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.