Elin Wesslander: min professionella utveckling

Genom Specialistbloggens intervjuer har jag fått ta del av många intressanta psykologresor och det har satt i gång min egen tankeverksamhet och gjort mig nyfiken på mina steg i den professionella utvecklingen.

Kan tyckas något förmätet att intervjua sig själv kanske men det är ju sådana friheter en kan ta sig på sin egen blogg. Så jag påminner mig om orden i presenten jag fick av mina kära kollegor när jag skulle starta eget och så kör jag bara…

Min psykologresas start

I tvåan på gymnasiet bestämde jag mig för att bli psykolog genom uteslutningsmetoden; jag ville jobba med människor men inte skära i dem, jag gillade ju både att prata och lyssna och då blev psykolog det jag tog fasta på. På gymnasiepsykologin var det Freuds läror som var mest intressanta och jag skrev min studentuppsats om drömtydning enligt Montague Ullman och såg fram emot ett arbetsliv där denna kunskap skulle komma till användning.

Efter att ha jobbat det då obligatoriska livserfarenhetsåret kom jag in på reservplats i Uppsala och min förförståelse för psykologi och psykologyrket kändes ganska snart främmande. Det var en helt annan psykologi som lärdes ut och jag älskade det! Det här med att arbeta strukturerat utifrån teoretiska modeller passade mig utmärkt. Först fastnade jag för KBT-varianten med fokus på K men efter praktiken på termin 6 var det beteendeanalysen som gällde. Jag hade den stora glädjen att få praktisera på ett nystartat OCD-team inom BUP i Stockholm och där fick jag grym handledning och lärde mig så enormt mycket eftersom jag fick följa med i en mängd ärenden och även ta egna uppdrag med ERP-behandling. All behandling planerades av psykolog och genomfördes av behandlare i hemmet och/eller där svårigheterna fanns. Jag fick se hur beteendeterapin fungerade i praktiken och blev imponerad. Under studietiden arbetade jag med intensiv beteendterapi tillsammans med barn med autism. Förutom att det var oerhört roligt, svårt och givande så var det den absolut bästa skolan i att förvandlade inlärningsteorin till något praktiskt tillämpart och ytterst påtagligt. Arbetet gick mycket ut på att förstå sin ABC i handling och missad timing i förstärkningen blev direkt märkbart. Det var en stor bidragande orsak till att beteendeanalysen blev grunden för mitt fortsatta lärande.

Första halvan av min PTP gjorde jag också på OCD-teamet och fick där fördjupa det beteendeanalytiska tänkandet och handlandet och jag minns den ultimata komplimangen från min handledare; ”nu har beteendeanalysen flyttat in i huvudet på dig”.

Andra halvan var jag på BUP-mottagning i Rinkeby och fick bredda arbetet till fler målgrupper. När jag sedan fick min legitimation jobbade jag först på Psykologiska institutionen på Stockholms universitet, dels med ansvar för studentmottagningen, dels som behandlare i Lars-Göran Östs forskningsprojekt gällande barn och unga med specifik- respektive social fobi. Fick även föreläsa en del på Psykologprogrammet vilket var både läskigt och otroligt kul.

En internationell sväng

Parallellt arbetade jag på Cogmed med att coacha barn och unga med koncentrationssvårigheter i deras arbetsminnesträning. När intresset för Cogmeds program blev stort i andra delar av världen, främst i USA, fokuserades arbetsuppgifterna på utbildning och handledning av läkare och psykologer i hur de kunde använda metoden kliniskt och/eller i forskning. Handledningen skedde via Skype (och distanshandledning fungerade faktiskt bra redan 2006!) och utbildningarna hölls på plats i USA. Det blev mycket resande fram och tillbaka och jag fick in rutinen på hur jag skulle lägga upp resan så jag klarade att hålla heldagsutbildningar under jetlag och vande mig vid att min svengelska ansågs spännande men tydligen var tillräcklig för att göra mig förstådd.

När Cogmed sedan skulle etablera sig på plats i USA flyttade jag och några fina kolleger in i Scholls gamla ombyggda skofabrik i ”old town” Chicago, och startade upp kontoret utanför stan. Otroligt spännande, roligt och lärorikt!

Hade det inte varit för att jag träffade min stora kärlek tre månader innan flytten så hade jag säkerligen blivit kvar längre men nu fanns det en stark dragningskraft tillbaka till Stockholm och mycket av tiden i Chicago gick åt till att lära känna min blivande make på Skype. Men jag hann också med att utforska lite av stadens utbud av stand up, restauranger och shopping. Var dock riktigt besviken på att kontoret inte förlades till favoritstaden New York, men jag fick avnjuta några jobbdagar där och även några lediga dagar som spenderandes på en parkbänk i Madison square garden och en filt i Central park skrivandes bokkapitel till KBT inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det var lite drömmigt faktiskt.

Flytten hem gick via Tokyo. På planet dit läste jag om japanska seder inom arbetslivet och läste att det var viktigt att smaka på allt som bjöds, allt annat var oförskämt. Efter flygförsening, 14 h flygning, borttappat bagage och för min fine guide Go (chefen för mottagningen jag skulle utbilda) pinsam shopping av underkläder var jag helt slut och det var dags för middag. Go slog på stort och köpte in 25 sorters sushi. Vissa bitar var sagolika och smälte i munnen, andra vände direkt upp igen och det tog all min kraft att försöka bli av med det som hamnat i munnen på minst uppseendeväckande sätt. Jag vet inte hur det gick till men jag tror att jag inte var alltför ohyfsad eftersom samarbetet flöt på fint även framåt.

Go var en fantastisk värd som visade mig runt på maidkaféer, tempel, elektronikmarknader och mangavaruhus och han stod ut med alla mina nyfikna frågor. Att få utbilda japanska psykologer och få en liten glimt av deras samhälle och arbetssätt kommer alltid vara en av höjdpunkterna i mitt yrkesliv.

Mitt komplicerade förhållande till ACT

När jag kommit hem till Sverige igen var det dags att ta nya steg. Det hade varit superkul att få handleda, utbilda och driva forskningsprojekt men jag var färdig med att göra det utifrån endast en metod och målgrupp, och jag saknade det kliniska arbetet. I samma veva kommer det ut en platsannons till Psykologpartners (PP) i Stockholm. Eftersom jag hade träffat Håkan Wisung och andra delägare på konferenser och i arbetet med BTF tidigare blev jag nyfiken på tjänsten. Trodde dock inte att det skulle vara aktuellt eftersom Psykologpartners var framstående gällande ACT och jag var inte så förtjust i den metoden då. Frågade faktiskt på intervjun om man måste gilla ACT för att börja på PP men det var tydligen ok att inte göra det.

Min skepticism till ACT grundade sig i att jag lyssnat till Kelly Wilson första gången han höll workshop i Sverige i början på 2000-talet. Vi var väl ca 100 pers som samlats i en aula i Uppsala och han berättade om det här nya sättet att arbeta och skulle exemplifiera kärnan i det med att prata med några åhörare om deras värden i arbetet. Den första han tillfrågade avböjde att svara och när han då fokuserade på mig kände jag mig tvungen att spela med. Minns att jag blev starkt berörd och obehaglig till mods av situationen. Jag upplevde mig pressad att outa mig själv på ett sätt som jag inte alls gett tillstånd till eller var beredd på och det kändes inte ok. Sen tyckte jag att de bra saker han och andra sa om ACT ändå rymdes inom ett beteendeterapeutiskt arbete så jag var inte imponerad. När jag senare i livet varit på workshops med Kelly där jag vetat vad jag gett mig in på och velat vara där fullt deltagande, då har upplevelsen varit en helt annan och behållningen stor, men det är tydligt att inramningen är superviktig.

Arbetsplatsen där jag blev kvar

I januari 2008 började jag så på PP och arbetade främst med behandling och handledning av för mig nya typer av verksamheter (Stadsmissionen, HVB-hem, socialtjänsten, skolpsykologer, ungdomsmottagningar, primärvård, psykiatri osv). Jag hade även ansvar för PPs utbildningar nationellt. Klient- och handledningsarbetet fördjupades och breddades successivt i takt med att jag fick nya uppdrag och jag lärde mig mer och mer av mina kollegor.

I utbildningsansvaret ingick bland annat att arrangera workshops med internationella höjdare och eftersom PP varit drivande i att sprida ACT sedan starten var det den typen av utbildare som främst var aktuella. Och så började nernötningen. Jag deltog på mängder av workshops och lyssnade på mina strålande kollegor i egen handledning, på luncher och mellan klienter, och så plötsligt hände det, jag började jobba med ACT!

Efter att jag fått legitimation som psykoterapeut tog jag över uppdraget att hålla psykopedagogiska gruppterapier på vår grundläggande psykoterapiutbildning. Där fick jag ärva ett upplägg som bland annat innebar att guida deltagarna i upplevelsebaserade ACT-övningar. I det arbetet fick jag se värdet av att rama in det terapeutiska arbetet med hjälp av ACT och också vikten av att ha med det perspektivet när vi tittar på oss själva som behandlare.

Jag jobbade som psykologkonsult i åtta år hade stora möjligheter att påverka innehållet i mitt arbete och fick ständigt utvecklas genom nya uppdrag och det kollegiala sammanhanget jag befann mig i. Drivkraften i arbetet hölls uppe av att PP var ett visionsstyrt och medarbetarägt företag som jag älskade att vara en del av, så när jag fick frågan om att bli teamchef för de kliniska psykologerna i Mälardalen tackade jag gladeligen ja.

Det drömmiga med att ha kollegor

En stor del av min professionella utveckling har jag mina tidigare kollegor att tacka för. Det är en ynnest att ha så många kompetenta och generösa människor runt sig som det är på PP. Vi var oftast ensamma i våra uppdrag men kollegorna fanns alltid där som hjälp, stöd och peppning. Att få tanka mod hos kollegor för att sedan ge sig ut och utmana sig i nya uppdrag på egen hand, det är stärkande om nånting! Eller som en favoritkollega brukade säga; ”vi finns inte alltid där när du hoppar men vi hjälper till att skrapa upp dig efteråt.” Det är kärlek!

Upplevde faktiskt ofta att jag lärde mig mer på en lunchpaus på PP än på en utbildning på annat håll. Och bäst av allt, det var ok att göra fel och det var ok att visa sig sårbar. En otroligt viktig förutsättning för utveckling.

Men visst kan det här med att visa sig sårbar gå till överdrift… En gång arrangerade vi en workshop i Functional Analytic Therapy med Benjamin Schoendorff. Detta sammanföll med att jag och min man försökte bli gravida och genomgick IVF-behandling. Fullproppad av extra hormoner skulle jag alltså ta hand om denna vänliga och innerliga utbildare vars specialistområde var att höja relationen till skyarna och verkligen känna in den andra personen. För er som inte vet det innehåller den typen av workshops ofta arbete i små grupper där man jobbar med något som är viktigt för en själv. Eftersom jag var rätt labil vid tidpunkten hade jag inför workshopen tänkt att jag skull köra safe och endast ta upp något som inte berörde mig så mycket och tänkte att ”stress” var tryggt. Hamnade så i smågrupp med Benji själv och Tobias Lundgren (även han ett ess inom området) och började gråta bara de tittade på mig. Sen slutade det inte. Mina tårar rann resten av workshopen och gick inte att hejda. ”Höjdpunkten” var nog på slutet av dagen när jag, i egenskap av arrangör, skulle tacka Benji och dela ut intyg till alla som deltagit och gjorde detta med en stadig stril av tårar rinnande nedför kinderna. Det var ju hemskt! Men måste säga att alla var väldigt fina och jag fick till och med beröm för att jag vågade visa känslor. Tro mig, hade jag haft en avstängningsknapp hade jag använt den.

Att vara chef

Att gå från att vara kollega till att bli chef var inte bara lätt men mest var det spännande och lärorikt med så mycket nytt. De kommande fem åren tog jag mig an chefsskapet så gott jag kunde och hittade många aspekter som jag tycket mycket om; att få stötta kollegor med allehanda utmaningar, att få klura kring och utveckla verksamheten, att få större insyn i organisationen, att få vara direkt påverkande på arbetets utformning. Efter något år tyckte jag till och med att budget- och upphandlingsarbete kunde vara spännande.

Under den här perioden deltog jag i chefsnätverk med chefer från andra branscher, jag deltog på Försvarsmaktens ledarskapsutbildning och även interna sådana. Det var superspännande att vara ny i ett yrke men ändå ha stor nytta av min utbildning och erfarenhet som psykolog.

En av de roligaste utmaningarna jag fick under chefstiden var att designa och genomföra ett stort kompetenshöjningsprojekt inom vuxenpsykiatrin. En region hörde av sig och ville ha riktigt bra kompetensutveckling via utbildning och handledning till alla sina medarbetare med KBT-utbildning. De var många och handledningen skulle vara tät och ge effekt. Tillsammans med kunden tog vi fram ett utbildningsupplägg och ett rullande schema med handledning på plats i små grupper om 2-3 behandlare, individuell handledning via video och intern handledning i lärpar/lärtrio samt. Vi specade vad handledningen skulle omfatta och tog fram mätvariabler som kompetensskattning av filmade sessioner mm. Projektet etikgranskades och godkändes som forskningsprojekt. Sen var mina kollegor fenomenala på att leverera i både handledning och utbildning och vi såg många positiva effekter vid utvärderingen.

Har i efterhand funderat på vad i detta som var så roligt och ser att lockelsen ligger i den logistiska utmaningen att tänka alla led samtidigt för att få till en helhet som funkar. Kan inte säga att allt blev rätt eller smidigt och det var definitivt de handledda och mina kollegor som gjorde det stor arbetet men oj vad stolt jag är över det projektet!

Den stora förändringen

Under våren 2020, när Corona hade lamslagit världen och all social verksamhet var inställd, beslutade vi i familjen oss för att göra en helomvändning i livet. Vi ville packa ihop vår tillvaro på Kungsholmen i Stockholm och flytta till Umeå där makens familj och ett annat typ av sammanhang hägrade. I och med detta beslut kunde inte min chefstjänst med stationering i Stockholm fortgå och jag var tvungen att tänka nytt i arbetet.

Sommaren 2020 tänkte jag så det knakade. Jag slängde upp allt jag gjort på jobbet och allt jag tyckte om i luften och funderade på hur det bäst skulle kunna paketeras eller förvaltas på en arbetsplats. I början var min inställning att jag ville fortsätta att vara chef, för det gillade jag ju. Men ju längre jag tänkte desto tydligare framstod andra aspekter som viktigare; jag ville få skapa något eget, jag ville få rå om min tid i större utsträckning, jag ville få sammanföra mina kunskaper och erfarenheter som handledare, utbildare, konsult och chef och jag ville göra det genom att på något vis fortsätta att arbeta med psykologer och verka för vår professions utveckling. I detta föddes idén om min egen firma, ew specialistpsykologi ab, och under hösten 2020 startade jag upp den.

Efter det att jag landat i att jag skulle starta eget kom våndan över mig – hur skulle jag klara mig utan att ha kollegor?! Det var ju de som gjort jobbet så roligt och utvecklande i alla år. Till min glädje hörde mina tidigare kollegor Kristin Hägglöf och Kristoffer Pettersson av sig och ville att jag skulle hänga på deras arbete med Mendeleo. Det ville jag ju såklart göra!

Kristin och Kristoffer har varit ovärderliga det senaste året, både med det spännande jobb vi gjort med utbildningar inom ramen för Mendeleo men också på många andra sätt i egna firman och i omställningen i o m flytten. Det är ovärderligt att ha kollegor runt sig helt enkelt, även om de finns på distans!

Specialistaspekten

En superviktig del i min nya firma var just specialistaspekten. Mitt intresse för specialistordningen för psykologer kom 2013 då jag deltog på Introduktionskursen (som då hette Professionskursen) och fick upp ögonen för det professionsspecifika perspektivet. Tidigare hade jag varit väldigt mycket KBT:are/BT:are/ACT:are men nu såg jag också det som var att vara psykolog.

När jag blev färdig specialist i psykologisk behandling/psykoterapi fick jag frågan om att bli mentor i specialistkollegium. Detta startade ett nytt kapitel i min yrkesverksamhet för det var ett otroligt roligt uppdrag som gav mersmak. Jag hade skapat och hållit specialistutbildningar för kliniska psykologer innan men nu fick jag även träffa psykologer som specialiserade sig inom andra inriktningar och fick vara en del av utvecklingen mot specialistrollen i en stor bredd av verksamheter.

Det här med psykologers specialisering (både inom och utanför specialistutbildningen) blev något som jag gärna ville ha med mig in i den nya firman och jag insåg att det inte fanns några utarbetade vägar för det. Jag var tvungen att skapa min egen stig och den har jag klivit runt på i snart ett år nu.

När min overkligt pålästa kollega Kristoffer läser detta blir han påmind om ett favoritcitat från Albert Camus och det måste jag ju bara dela med mig av.

Professionshandledning

I min firma erbjuder jag bland annat det jag kallar för professionshandledning; det är en ny form av handledning för psykologer som arbetar som konsulter i egen firma eller som ensamma psykologer tillsammans med andra yrkeskategorier. Tanken är att handledningen, förutom att ge direkt hjälp i uppdrag, också ska kunna stötta andra aspekter av arbetet och utveckla psykologens professionella utveckling. Handledningen blir ett sammanhang som inte bara kan fylla det sedvanliga stödet en handledare kan ge utan även liknande funktioner som en erfaren kollega och en välinsatt chef kan bidra med. Ett sammanhang som skapar trygghet att tänka fritt och mod att söka och utmana sig med de utvecklingssteg som är nödvändiga. Professionshandledningen bidrar också med kvalitetssäkring och -höjning för den egna firman/egna arbetet.

Blir du nyfiken får du gärna läsa om hur det kan fungera med professionshandledning här.

Arbetet i firman omfattar även utbildningsuppdrag inom exempelvis ACT, professionsetik och självkännedom, samt klinisk handledning inom främst primärvården för barn, unga och vuxna.

En ny vändning, så här ser mitt arbete ut idag

Jag var ju helt bestämt i att köra eget och det var kul och började rulla ordentligt. Sen kom det ut en annons med ett tillfälligt uppdrag som utbildningsledare på Sveriges Psykologförbund och det var för intressant för att låta passera. Specialistutbildningen har ju som sagt intresserat mig ordentligt och nu fanns möjligheten att få jobba med den inifrån. Jag sökte och sedan mitten av april arbetar jag med den på deltid i ett ettårigt uppdrag. Det är jätteroligt och komplext och så många nya saker att förhålla sig till men oj så glad jag är att jag hoppade på detta! Jag lär mig massor hela tiden och får inblick både i utbildningens historia, dess nutid och dessutom får jag insyn i hur Psykologförbundet fungerar.

Parallellt med deltiduppdraget så fortsätter jag med mina uppdrag i firman.

Viktiga faktorer i min utveckling

Det finns såklart många faktorer som varit viktiga i min professionella utveckling och något som står ut är vikten av sammanhang som är validerande, tillåtande och lagom pushande. Min utveckling har fått ta rejäla skutt när jag kollegialt, i utbildning eller i handledning, utmanats och uppmuntrats att testa nytt och våga prova utan vetskap om slutresultat. Faktorer som då måste finnas på plats är tillåtelsen att misslyckas och tilltron till att det kan gå. Jag har haft glädjen att befinna mig i många sådana sammanhang och det är jag så tacksam över!

Mitt nästa utvecklingssteg

Jag är mitt i ett stort utvecklingssteg just nu och har fullt upp med det som beskrivits här ovan. Men om ett tag är det också dags att skriva bok. Det är en idé som vuxit fram senaste året och som jag nu är toktaggad att ta mig an. Det kommer dröja innan något är klart men det är riktigt roligt att skriva och jag längtar tills texten kan ta sig en fysisk form. Så nuvarande utvecklingsutmaningar är att bidra till specialistutbildningen, utveckla professionshandledningen till psykologer och att få skriva en relevant psykologbok. Riktigt lyxigt!

Inlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.