Elin Lindsäter: vad driver en klinisk forskare?

Jag hörde Elin Lindsäter prata om utmattningssyndrom i radioprogrammet Hjärta & Hjärna på UR och blev riktigt nyfiken på både henne och hennes forskning. Glädjande tackade Elin ja till en intervju som resulterar i två inlägg på specialistbloggen. Först ut sätts fokus på hur det är att vara klinisk forskare, vad som är drivkraften och dess många fördelar men även baksidorna. Och så får vi tips på vad man kan göra för att nå dit.

Lite senare i vår får vi ta del av vad vi psykologer bör veta om utmattningssyndrom.

Vem är du?

Jag är i grunden kliniker, legitimerad psykolog som har jobbat kliniskt i många år. Jag disputerade 2020 och har sedan dess inte haft så mycket tid med det kliniska, så nu är jag mer bara forskare. Men en klinisk forskare, för jag befinner mig fullständigt inbakad i den kliniska miljön och forskar tillsammans med kliniker på Gustavsbergs universitetsvårdcentral i Stockholm. Där har jag varit i 16 år.

Universitetsvårdcentral?

Det är lite nytt, men det är en formell stämpel på att vi har en nära koppling till forskning, utveckling och utbildning i samarbete med Karolinska institutet.

Mitt forskningsområde spänner över stress, utmattning och trötthet. Att förstå vad vi menar med de orden, vad som är lämpliga behandlingar, både som prevention och som omfattande behandlingar. Hur behandlingarna implementeras och hur vårdkedjor kan se ut över vårdnivåer. Jag har drivit både randomiserade kontrollerade studier, kvalitativa studier och registerstudier.

Foto: Kristoffer Pettersson

De senaste åren har min forskning utvidgas från att fokusera främst på kliniska behandlingsstudier till studier där jag försöker gå mer på djupet för att förstå hur och varför diagnoser ställs och vilka processer som påverkar hur vård bedrivs.

När började du bli intresserad av klinisk forskning?

Jag var delaktig i ett statligt projekt 2009 där vi utvecklade nya metoder för behandling och rehabilitering av personer med stressrelaterad psykisk ohälsa i primärvård. Vi hade inga tydliga diagnoser som vi ställde på patienterna på den tiden, utan det var mest många som själva uppgav att de var så stressade och hade massa olika symptom och det hände grejer runt omkring dem hela tiden.

Jag och några kollegor utvecklade en gruppbehandling utifrån KBT med ACT-influenser. Projektet utvärderades i sin helhet av Karolinska institutet och då visade det sig att vårt upplägg inom primärvården fungerade väldigt bra. En tid senare sökte vi forskningsanslag, som vi fick, och kunde börja utvärdera behandlingen i en riktig forskningsstudie. Jag jobbade då med utbildning och handledning av kliniker och omvandlade vår gruppbehandling till ett mer tydligt behandlingsprotokoll. Men jag tänkte inte alls att jag skulle vara delaktig i projektet i egenskap av forskare.

Då var du fortfarande kliniker?

Absolut! Jag behandlade patienter i studien och deltog i alla moment och var så engagerad i att det skulle bli bra, men jag trodde inte att jag kunde forska. Jag tänkte att de som håller på med forskning är så himla bra på statistik och de är så noggranna och systematiska hela tiden. De gör saker så ordentligt och det passar inte mig, jag är inte bra nog.

Sen var det faktiskt en kollega som sa ”men Elin, är det inte konstigt, du jobbar jättemycket med forskning, varför ska inte du också bli doktorand?” Jag hade inte riktigt tänkt tanken men då väcktes den och så fick jag stöd och uppmuntran av kollegor och en forskare som medverkade i projektet.

Vad gjorde du då?

Jag fick skriva ihop vilka forskningsfrågor som jag tyckte var de allra viktigaste, vilket var att utvärdera den här behandlingen och öka förståelsen för patienter med stressrelaterad ohälsa. Vilka är de? Hur ska de diagnostiseras? Vad behöver de för typ av vård? Hur ska vi förstå vad som driver effekterna i en sådan här behandling? Jag fick möjlighet att bli registrerad doktorand och komma in på en forskarskola. Doktorandstudierna låg helt i linje med vad jag ändå höll på med men det var en utmanande resa.

Du trodde inte det skulle passa dig att forska men var det något eftersträvansvärt för dig?

Nej, det där ville jag inte hålla på med. Jag ville bara bli världens bästa kliniker, inget annat. Jag ville inte sitta vid datorn och hålla på med datafiler. Men så insåg jag ändå någonstans att för att jag ska kunna utvärdera om jag överhuvudtaget är en bra kliniker, om jag är en bra handledare, om jag kan lära ut det här, om vi gör ett bra jobb med patienterna, då kommer jag behöva forskarfärdigheterna också.

Nu kanske jag hoppar till slutet av berättelsen, men det är så otroligt skönt där jag landat, för nu förstår jag att man kan vara forskare på så många olika sätt. Det som är en underbar insikt och varför jag älskar forskning är att man inte behöver sitta på alla färdigheterna själv. Det var en felaktig bild som jag hade initialt, att jag ska kunna allting i hela forskningsprocessen och vara superbra på det. Nu är jag bra på det jag är bra på men jag är inte bra på allt, och därför måste jag ha andra människor med mig som är bra på de andra sakerna. Då blir det ett gemensamt arbete att förbättra vården och då blir det så roligt.

Så det är mycket av samarbete inom forskning?

Ja, det är väldigt viktigt i den kliniska forskningen. Jag kan inte sitta med mina idéer och bara prata med andra forskare utan jag behöver kopplingen till vad som händer i kliniken. Vilka utmaningar upplever klinikerna? Vad är det som behöver förbättras och vilka metoder saknar vi? Jag kan hitta på en superbra idé om att alla borde börja registrera något, och så är det kanske inte genomförbart eller prioriterat i den kliniska vardagen. Har man erfarenhet av, och en fot i, kliniken så kan man hela tiden kommunicera kring behov och lösningar.

Vi har det bra på min arbetsplats för vi har flera doktorander som jobbar kliniskt och vi sitter tillsammans med andra kliniker och olika vårdprofessioner och kan föra täta samtal.

Det låter som en unik situation! Åter till doktorandutbildningen. Var det som du tänkt dig?

Det var en jättebra utbildning, men då var jag mer ensam i mitt projekt. Det ser givetvis olika ut men som doktorand är man ganska utsatt och det är lätt hänt att man är den som ska göra i princip allting från början till slut, inklusive statistiska analyser och skriva manus. Och allting är första gången förmodligen, man är otränad och allt tar tid. Så det var en extrem inlärningskurva, jag kämpade verkligen. Jag lärde mig också om mina styrkor och svagheter. Vissa av arbetsmomenten behöver jag inte fortsätta vara bra på utan jag kan samla spetskompetens från andra, exempelvis inom statistik, epidemiologi eller hälsoekonomi.

Jag har i alla fall haft möjlighet att ha det så, men det hänger ju på att man fått in forskningsmedel. Har man inte pengar så sitter man ändå där ensam för det finns inga pengar från klinik som får användas till något forskningsrelaterat och knappt att någon får avsätta tid för att systematiskt utvärdera något heller. Alla pengar som finns inom vården ska gå till vårt huvudsakliga uppdrag som är att bedriva vård.

Vad är drivkrafterna i att vara klinisk forskare?

När man haft turen att få in forskningsmedel så är det att kunna förvalta dem så att vården förbättras. Det finns stora brister för vissa patientgrupper och det gör mig frustrerad och arg. Med forskning har jag möjlighet att titta på det och se vilka problem vi behöver lösa. Att samla kompetenta personer och få hjälp att tänka kring hur vi ska förbättra och göra nytta, det kan jag aldrig tröttna på.

Jag går i gång på idén om att vi ska göra någonting bättre och känner mig ibland som en kamphund som hugger tag i någonting och inte tänker släppa taget. Bara mala på och hitta lösningar. Som det känns nu så kommer jag hålla på med det tills jag går i pension.

Vad har ditt arbete lett till för förbättringar i vården hittills?

Vi har utvärderat behandlingen för stressrelaterad ohälsa och utmattning och den finns nu tillgänglig som självhjälpsbok över hela landet och som internetbehandling i stöd- och behandlingsplattformen, där den används främst inom region Stockholm och Uppsala. Det är ett sätt att stötta kliniker, att ha en tillgänglig form av utvärderad behandling som man kan ge. Så har vi tagit fram utbildnings- och stödmaterial kring den.

Sen väcktes nya frågor. När vi utvecklade behandlingen så var utmattningssyndromsdiagnosen fortfarande relativt ny och sen har vi märkt att den används väldigt frikostigt i vården och ställs ganska snabbt. När jag har jobbat med dessa patienter har det väckt många frågor om diagnosens tillförlitlighet och gränsdragning gentemot andra psykiatriska och somatiska tillstånd.

Kanske har läkare inte de förutsättningar som de behöver för att kunna göra en ordentlig sortering och utredning så då får man en diagnos och kanske en sjukskrivning och så kanske de kommer till en psykolog eller till rehab och träffar en fysioterapeut. Det ser väldigt spretigt ut och vi vet fortfarande inte om det ens är rimligt att prata om den här diagnostiska gruppen som en egen problematik. Det har blivit tydligare med åren tycker jag och här gör vi inte alls lika runt om i Sverige.

Patienter som ofta är funktionspåverkade och mår väldigt dåligt kan inte vara säkra på att de kommer få någon behandling alls eller att den behandling de får kommer att ha förankring i någon typ av vetenskap. Och vårdgivare sliter sitt hår för att få till något. Vi vill ju kunna ge en god vård och veta hur vi ska följa upp och vad som gäller, så är det inte nu. Det bidrar inte till en god arbetsmiljö för vårdgivare att känna att jag inte har tid och jag har inte resurser. Det finns många frågor kvar och vi har nu flera studier på gång där vi undersöker symtombilden vid utmattningssyndrom närmare.

Mer som ni bidragit med i vården?

Vi publicerade en stor litteratursammanställning 2022 där vi tittade på alla studier som publicerats om utmattningssyndrom. Det har lett till att vi har börjat ställa kritiska frågor om diagnosen och bidragit till en lite annorlunda typ av diskussion kring diagnosen.

Vi har gjort antaganden under många år om att det ligger till på ett visst sätt och att det är en specifik grupp. Så kanske det var tänkt från början, men så ser det inte ut nu. De som får diagnosen är inte bara den specifika gruppen och det gör att alla studier som vi gör kommer färgas av att det är en ökad heterogenitet i gruppen med mer samsjuklighet. Vi har öppnat upp för att tänka bredare och titta på relaterade forskningsfält och mer på ett samhällsplan.

Jag tror att forskningen vi har bedrivit väcker viktiga frågor som gör att vi blir bättre på att förstå vad det är för patienter vi har att göra med och hur vården kan behöva anpassas utifrån individuella behov snarare än diagnostisk kategorisering.

När mår man som bäst som klinisk forskare?

När det vi gör har inflytande och ger ringar på vattnet, till exempel på vad en annan forskargrupp gör eller på vilka politiska beslut som fattas. Jag blir varm i bröstet när vi påverkar forskningsriktningen och breddar perspektivet i samhället.

Den andra saken är när jag märker att jag inte är ensam i mitt arbete utan har superengagerade människor runt omkring mig som tycker att det här är lika viktigt som jag. Vi delar engagemanget och de kämpar på och är så duktiga och hjälper till att sprida kunskap. De föreläser, presenterar sina forskningsresultat, skriver bra och löser problem i forskningen. De gör nya typer av analyser och är i det avseendet mer kunniga än vad jag är. Min största behållning är att få vara med de här människorna som kommer sprida ut sig och göra massor med bra saker. Jag får pengar och kan hitta rätt personer och knyta kontakter. Det är en spridningseffekt i det jag håller på med och då kan vi på sikt göra en större skillnad.

När mår man som sämst?

När jag inser att jag blir en administratör som bara sitter och skriver anslagsansökningar och trakasserar jurister för att de är för långsamma med att titta på våra avtal och håller på med FOU-administration i all oändlighet. Jag försöker hålla alla bollarna i huvudet samtidigt så att jag kan putta på den och putta på den och putta på den och sen känns det som att jag hela dagen bara puttar på bollar. Det är en stor del av det jag gör, håller i gång saker och fixar administrationen. Men mitt i alltihop gör vi genombrott, det föds nya idéer och uppstår nya möjligheter, och det håller energin uppe.

När jag blir mer senior som forskare kanske jag kan finansiera en administratör som hjälper till med en del av forskningsadministrationen men så ser inte situationen ut just nu.

Om det fanns en administratör, vad skulle du vilja ägna din tid åt då?

Bra fråga. En del av mig skulle vilja vara med och behandla patienter i vår studie där vi utvecklar en ny behandling som mer riktar sig transdiagnostiskt till utmattade patienter. Där går vi ifrån idén om att utmattningen ska vara orsakad av stressorer under minst sex månader och tittar på den kliniska bilden som har stora likheter över olika typer av diagnostiska konstrukt, olika ursprungssjukdomar.

Jag hade velat vara med på det tåget och slipa mina kliniska färdigheter, men jag hade nog ändå prioriterat att skapa en ännu större grupp för det finns så många frågor som vi inte hinner med.

Vilka är dina styrkor som klinisk forskare?

Jag har många idéer och jag tror att det är min styrka. Att jag kan få idéer och tänka ut vad som behövs och sen kan jag skriva om det. Och att jag kan skapa ett engagemang hos dem som jag jobbar med. Jag kan nog motivera människor att tycka att det vi håller på med är viktigt. Att hålla ihop personer och skapa engagemang och lustfylldhet fastän det är ett hårt jobb. Att alla känner sig delaktiga och engagerade i samma frågor.

Sen även att jag projektleder och stöttar alla som ska göra sin grej för att helheten ska gå ihop och att de pratar med varandra. Vi måste ha alla delarna för att det ska funka.

Något som du har svårare för?

Ja, när jag är stressad blir jag ganska rörig och dålig på att kommunicera. Men har man en god relation i grunden så kan man mer rycka på axlarna och acceptera att vi alla har olika jobbiga perioder.

Vad vill du skicka med till andra psykologer som kanske funderar på att bli kliniska forskare?

Att inte tänka att man måste vara på ett speciellt sätt eller vara bra på allt för att börja forska. Har man ett starkt intresse av att vilja göra en förändring och man ser ett problem eller område som man känner är viktigt så kan det vara drivkraften. Och så måste man förstås vara beredd på att jobba ganska hårt, ibland på obekväma tider.

Jag tror att det finns mer utmaningar med att forska på kliniken än att göra det i en universitetsmiljö då det finns så många parter man ska förhålla sig till och faktorer som ändras hela tiden. Plötsligt så ersätts alla vårdbesök på ett nytt sätt. Det är en levande och dynamisk miljö som främst fokuserar på själva vården. Ibland är kliniker inte så intresserade av att vara en del av forskning. Ändå tror jag att det är i en sådan miljö man behöver vara om man vill påverka den faktiska vården för patienter.

Men för att svara på din fråga, man kan ha massor med olika egenskaper och om man är intresserad av att påverka någonting i vården så är det bra att kolla upp om det finns något pågående projekt som man kan ha en roll i. Kontakta projektledaren och ställ frågan. Om det rör sig om forskning, snarare än utvecklingsprojekt, behöver det finnas en koppling till ett lärosäte. Ibland utlyses doktorandtjänster, men det enklaste sättet att komma in i ett projekt är nog att börja som kliniker i ett projekt, eller som forskningsassistent på deltid. På sikt kan det leda till att det öppnas en möjlighet att söka en doktorandtjänst.

Hur ser det ut med rekrytering hos er?

Det är många som vänder sig till oss för att de har drivkraften att börja jobba hos oss. Jag har tagit in några personer just på det sättet, de har kunnat få olika roller i forskningsprojekt, har skrivit examensarbeten och specialistarbeten till exempel. När det kommer in pengar öppnas ett utrymme för att registrera en ny doktorand, och då brukar personer som redan arbetar i projektet vara prioriterade kandidater. Generellt vill jag signalera att man inte ska vara rädd för att ta kontakt med forskare och visa sitt intresse.

Kan det gälla skriftliga specialistarbeten också?

Ja verkligen! Jag handleder två specialistpsykologer som skriver arbeten nu.

Något sista du vill lägga till?

Det är väl att jag är medveten om att min arbetsplats är unik och att det kanske inte är så lätt att få möjlighet att bli doktorand på sin klinik om man sitter på en mindre husläkarmottagning eller någon annanstans i vården. Men är man väldigt motiverad så tror jag att det finns vägar att gå. Det finns ibland utvecklingsmedel man kan söka och man kan göra olika projekt. Börja mer systematiskt med utvärdering och be om tid för det. Sen kan man berätta om det man gjort på ett APT eller planeringsdag. Väcka intresset hos fler.

Tack för inspirationen!

Det låter som att du inte bara är en driven klinisk forskare utan även en bra ledare för arbetet som skapar engagemang och sprider kompetens och kunskap vidare. Det är viktigt. Senare i vår kommer även inlägget Vad psykologer bör veta om utmattningssyndrom.

Följ specialistpsykologi.se på Facebook eller Instagram för att få uppdateringar om specialistbloggen.