Anledningar till att fokusera på självkännedom vid arbete med människor
När vi arbetar med att hjälpa andra människor har vi med rätta mest fokus på dem och de behandlingar som fungerar bäst för det som personen söker hjälp för. Då och då kan det dock vara bra att stanna upp och titta på sig själv.
Eller?
Det finns tyvärr begränsat med forskning på nyttan av självkännedom i människovårdande yrken och resultaten i den forskning som finns går åt olika håll. I vissa studier samvarierar en ökad självkännedom med ökad ångest och höjda egna prestationskrav hos terapeuten medan det i andra studier samvarierar med positiva interpersonella erfarenheter hos terapeuten och att klienten uppfattar terapin som gynnsam och hjälpsam. Så hur ska vi egentligen tänka kring detta? Jag vill ge mig i kast med att resonera kring varför jag tror att det är viktigt med självkännedom när vi arbetar med andra människor.
Vad menas med självkännedom?
Självkännedom kan beskrivas på olika vis och här avses färdigheter i att notera sina inre processer (tankar, känslor och fysiologiska responser), förståelse för hur dessa påverkar en och förmågan att välja att agera på det som finns där eller låta det vara. En medvetenhet om sig själv och hur jag interagerar med omgivningen.
I takt med att jag vågat titta på mig själv har jag insett att jag påverkas mer än jag trott av de jag möter och det har effekt på hur jag agerar i terapirummet. I de allra flesta fall får troligtvis inte mina känsloreaktioner så stor inverkan på behandlingen men då och då gör jag saker för att reglera mitt eget känsloläge som faktiskt tar mig bort från den väg jag hade tänkt ta med klienten. Detta är något som jag både vill vara medveten om och ha möjlighet att påverka i stunden.
Jag tänker att självkännedom är viktigt för att vi ska kunna genomföra den bästa behandlingen med våra patienter men också för att vi ska vara hållbara som behandlare över tid. Nedan följer tre aspekter som torde underlättas av självkännedom och öppenhet för att notera och tillåta sina inre responser.
Genomförande av planerad behandling
Självfallet känner vi terapeuter en massa olika känslor under en terapi. De flesta känsloupplevelserna är på en sådan nivå att de inte hindrar arbetet men då och då kommer starkare upplevelser och dessa kan få oss att ändra vår tilltänkta väg. Det kan t ex vara att vi blir rädda för klientens starka känslouttryck och backar i exponeringsbehandlingen för att vi själva inte orkar med det egna obehaget.
Som nylegitimerad psykolog arbetade jag i ett forskningsprojekt gällande ensessionsbehandling för specifik fobi hos barn och fick då tränat mig i att bibehålla lugn och behandlingsstringens tillsammans med klienterna starka ångestuttryck. Tycker att jag bemästrar detta bra och ändå hamnar jag då och då i att exempelvis återförsäkra en klient i stället för att utmana denne. Har i utbildning och handledning sett att många behandlare som inte är vana med att arbeta med ångestproblematik får tampas rejält med sina egna upplevelser i en sådan behandling och har stor nytta av att träna sig i att tillåta sina egna känslor under tiden.
Min akilleshäl när det gäller känslor i terapirummet är att hantera andra personers ilska. Uttrycks ilska, om än i svag form, mot mig eller mot någon annan i rummet får jag påslag och impulser att backa, ta tillbaka, ta bort det som triggat ilskan hos den andre. Detta har jag behövt jobba med och behöver fortsatt jobba med för att våga stanna i rädslan som väcks i mig när andra blir arga och hålla fast vid den planerade vägen i behandlingen.
Närvaro med klienten
Vi behöver vara närvarande i samtalet med klienten för att uppmärksamma klienten fullt ut och ha möjlighet att anpassa det vi gör utifrån vad som sker i stunden. Ingen kan vara helt närvarande hela tiden men vi kan sträva efter och träna på att styra vår uppmärksamhet i terapirummet. Vissa tillfällen har vi lättare med närvaron än andra. I en stressig tid med många privata problem kan det exempelvis vara svårare att hålla fokus på det som sker här och nu. Tankarna på annat kan vara mer påträngande. Så är det och så får det vara. Är vi medvetna om var vi har vårt fokus i stunden har vi möjlighet att påverka och styra vår uppmärksamhet igen, och igen, och igen.
Förståelse av det jag är med om
Att stanna upp och fundera på vad som händer med mig tillsammans med klienter generellt och vissa klienter specifikt kan ge en insyn i mitt fungerande. Om jag är helt slut efter en session är det bra att reflektera kring vad som skedde under sessionen och hitta triggers för mitt känsloläge och se om jag kan förstå tröttheten. Den kunskapen kan hjälpa mig att hålla längre, värna mina gränser och välja mina uppdrag.
Vi går inte in till en terapisession som tomma blad. Vi har med oss vår inlärningshistoria som bland annat innefattar respondent inlärning. Vi kommer kunna reagera känslomässigt på sådant som händer under sessionen utan att vi för den skull har en tydlig medvetenhet kring skeendet. Det är då bra om vi har närvaro nog att stanna upp och fråga oss om reaktionen vi känner främst handlar om mig och min inlärningshistoria eller om den främst handlar om klientens beteende? Det kan vara avgörande för hur jag bör göra i stunden; låta upplevelsen vara utan att agera på den eller använda den i behandlingsarbetet tillsammans med klienten.
Blogginlägget är skrivet av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för personer inom människovårdande arbeten.