Charlotte Bergström: min professionella utveckling

Jag såg en riktigt fin bok i mitt flöde och blev alldeles varm i hjärtat av dess omslag. Boken heter På tå. Hjälp din tonårsdotter att navigera i det sociala livet – och hitta sig själv och den är skriven av Charlotte Bergström. Jag blev nyfiken på Charlotte som här delar med sig av sin resa från Handelsutbildad ekonom till egenföretagande specialistpsykolog och författardebutant. Vi får bland annat veta mer om bokens tillblivelse, företagandets drivkrafter och utmaningarna med att vara ekonom på psykologprogrammet.

Var började din psykologresa?

Den startade 2002 när mitt första barn var nyfött och jag började intressera mig för det mesta som hade med utvecklingspsykologi att göra. Jag var föräldraledig från mitt arbete som konsult inom finansiell kommunikation på företaget Kreab och hade en civilekonomexamen från Handelshögskolan sen 1997.

Min inställning hade fram tills dess i stort gått ut på att göra kloka val med sikte på framtida möjligheter, och jobba så hårt jag kunde för att nå dessa. Men som nybliven mamma räckte det där inte till längre. Jag visste att jag hade drivits mer av prestationsångest än intresse och lust. Drivkraften hade varit att göra bra saker, få bra betyg och inte missa några chanser. Jag fick en kick av att göra rätt saker och få uppmärksamhet för det men nu blev annat viktigare.

Foto: Handels kårtidning MiniMax

Jag kommer ihåg att jag läste om BUP Signal och hur de då hjälpte utagerande barn till en bättre tillvaro där de blev förstådda och rätt bemötta. Det slog an någonting i mig, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på klimpen i mitt knä. Jag började plugga på gamla högskoleprov när sonen sov och lyckades skriva ett resultat som öppnade porten till psykologprogrammet på Stockholms universitet.

Jag började där hösten 2003 och var till en början tjänstledig från mitt konsultjobb. Det kändes lite konstigt att vara student igen, inte längre ha ett eget arbetsrum, lön, eller få sitta på bänkarna utanför psykologiska institutionen eftersom de var reserverade för lärarna. Jag var 30 år gammal då, vilket motsvarade medianåldern i min klass. Det var svårt att ta in att jag en dag skulle titulera mig legitimerad psykolog och anamma den identiteten. Under hela utbildningen hade jag en fot i vardera psykolog- respektive ekonomrollen.

Hur kunde det se ut?

När vi diskuterade sådant som ett flexibelt arbetsliv och arbetsgivarens ansvar för medarbetarnas hälsa var psykologen i mig på arbetstagarens sida och tyckte att människor sågs som opersonliga kuggar i ett krasst tillväxtmaskineri. Medan ekonomen i mig tyst suckade över studenternas bristande insikt kring företagsekonomi och de tuffa förutsättningarna för att driva företag.

Jag minns också en lektion i sociologi då affektläget kring kapitalets utsugande av produktionsmedlen var högt, och jag försökte lyfta teorier från nationalekonomin och att det offentligas finansiering förutsätter skatt från vinstdrivande verksamheter. Stämningen blev rejält dålig och jag kände en så stark motvilja från klassen att det blev svårt att avsluta mina meningar utan att skaka på rösten.

Oj då, det låter utmanande. Vad gillade du mest på programmet?

Det var till min förvåning lektioner om personlighetsteori och psykiatri. Organisationspsykologin, som jag hade trott att jag skulle gilla, kändes väldigt nedprioriterad på skolan och även jag smittades av uppfattningen att en organisationspsykolog inte var en ”riktig” psykolog. Det var det kliniska som gällde.

När det var dags att söka praktik valde jag min lokala BUP-mottagning, för att ha nära till jobbet, men också för att få uppleva den kliniska psykologin inom ett område som fortsatt kändes väldigt intressant, barn och ungdomar. Praktiken på BUP Brommaplan var en viktig milstolpe. På den tiden hade BUP en större bredd av ärenden med även lättare ohälsa och jag fick gott om tid att läsa på, generöst med handledning och trygga tillfällen till möten med familjer och barn. Samtidigt var jag osäker på om det verkligen var min miljö och direkt efter praktiken valde jag att pausa mina studier och påbörja en anställning inom chefsrekrytering på företaget Alumni. Jag var tveksam till om jag skulle gå klart psykologprogrammet eller om det räckte med de terminer jag hade med mig i bagaget tillsammans med ekonomutbildningen för att hitta ett spännande arbete i gränslandet psykologi/näringsliv. Slutsatsen efter en i och för sig lärorik period med spännande möten blev att jag ville gå vidare med psykologprogrammet, och återupptog studierna i en ny klass.

Därefter fördjupades inriktningen inom barnpsykologin ytterligare. Uppsatsarbetet handlade om upplevda prestationskrav hos barn i årskurs 8, och min PTP gjorde jag 2010-2011 på BUP Skärholmen. Där kom jag på allvar i kontakt med neuropsykiatriska utredningar tack vare en duktig handledare som redan då var erfaren inom fältet. Jag inser nu att hon tillsammans med en barnpsykiatriker där var något av pionjärer vad gäller NPF inom BUP Stockholm. Jag hade dessutom en skarp handledare inom KBT. Summa summarum var BUP då en riktigt bra PTP-plats med goda resurser för internutbildning, handledning, längre terapier och en variation av ärenden.

Efter avslutad PTP gick jag vidare till Prima Barn och bolagets mottagning på Götgatan. Vi var ett gäng kollegor i liknande ålder med liknande intressen, stämningen var god och tempot högt. Huvudinriktningen var utredningar och jag gjorde ett stort antal sådana på både barn, ungdomar och unga vuxna. Grundarna ville göra saker annorlunda än inom psykiatrin och vi la mycket tid på patientbesök och lite på interna möten. Mottagningen i Strykjärnshuset gick i vitt, grönt och svart och ens namn stod handskrivet med sirliga bokstäver på dörren. Det var snyggt, intensivt, effektivt och med barnens bästa i fokus.

Trots det längtade jag tillbaka till den offentliga psykiatrin, för möjligheten att jobba med en större bredd av uppgifter och patienter. Jag började på min tredje BUP-mottagning, BUP Kungsholmen. Där träffade jag tidigt en härlig psykologkollega, Emma Engman. Hon gick liksom jag i tankar på att starta en egen mottagning vilket blev ett gyllene tillfälle att få ihop psykologen med näringslivspersonen i mig. Vi ville skapa en verksamhet som kännetecknades av värden som vi själva drevs av – värme, professionalitet och tillgänglighet.

Foto: Petra Kyllerman

Emma och jag startade våren 2016 Funka Psykologi, ett ”psykologhus” med inriktning på både utredning, KBT, föreläsningar, handledning och utbildningar. Vi började som underkonsulter till Cereb och ingick avtal med försäkringsbolag och bemanningsföretag. Efter ett år fick vi tilldelning i en offentlig upphandling vad gäller utredningar och på den tiden då remisskraven var betydligt mildare, var det som att öppna en kran till den stora efterfrågan som fanns där ute. Vi deltog i fler upphandlingar och fick tilldelning. Rekryterade fler, alla jätteduktiga, psykologer och psykologkonsulter samt kopplade fyra psykiatriker till oss. Vi hade en rådgivningsspalt på en webbsida för föräldrar, medverkade i poddar, hade goodwill-uppdrag, uppdrag på andra platser i landet mm, samtidigt som vi fortsatte att växa verksamheten.

Det var väldigt spännande och gick i ett. 2019 fick jag fullt upp även på det privata familjeplanet. Min pappa gick bort efter tre månaders sjukdom. En jättesvår tid. När pappa inte var där framkom att mamma hade en underliggande sjukdomsbild, vilket jag och min syster kämpade för att förstå och få hjälp för. Min son behövde avsluta gymnasiet i snabbare takt och vi hjälptes åt kring det. Jag började sakna friheten som vi hade haft under uppstarten, både vad gäller tid och arbetsuppgifter. Så 2020 sålde jag min andel av bolaget till Emma och kort därefter köpte investmentbolaget Broviken upp hela Funka Psykologi, som blev ett systerbolag till Cereb. Det var naturligtvis en sorg att lämna en verksamhet och ett partnerskap som hade betytt så mycket för mig. Men det kändes rätt att gå vidare.

Vad arbetar du med idag?

Efter att ha arbetat ett år som teamledare för utredningsteamet på BUP Brommaplan (igen!) tillsammans med goda kollegor från förr, startade jag upp en helt egen psykologverksamhet – Libra Psykologi – efter min dotters stjärntecken Vågen. Jag delar nu mottagning med sex andra psykologer/psykoterapeuter och två barnpsykiatriker på Mariatorget 1. Vi delar väntrum, kök, AW-kvällar samt glädjeämnen och bekymmer. Alla driver sina egna bolag, men det är enkelt att samarbeta kring ärenden och kunskapsdelning.

Nu får jag göra allt det där jag tycker så mycket om med vårt yrke, på tider som jag trivs med. Träffa barn, ungdomar och vuxna för terapi och utredning. Erbjuda handledning till andra psykologer, föräldrastöd och möten med skolpersonal. Men också rikta in mig på önskeområden såsom särskild begåvning, mental PT (coachning till nyckelpersoner i företag) och som nu senast, det roligaste och svåraste av allt hittills, skriva en bok om tonårstjejer. Den heter På tå: hjälp ditt barn att navigera i det sociala livet – och hitta sig själv och ges ut den 21 oktober i år vid Natur & Kultur.

I boken har jag samlat mina lärdomar från möten med tonårstjejer, intervjumaterial och forskning till en föräldraguide om hur man kan förstå och hjälpa sin dotter med det sociala samspelet. Eva Tideman, fantastisk handledare vars råd jag alltid har med mig, har granskat faktainnehållet. Malin Bergström har skrivit ett vackert förord med referens till Simone de Beauvoir och processen att bli en kvinna. Åsa Norrman är förläggare och har varit en trygg och varm följeslagare. Jag är väldigt glad för det.

Jag ser fram emot att läsa din vackra bok. Den känns mycket relevant och kan vara till stor hjälp.

Tack! Ja, jag hoppas den ska vara till hjälp för många. Det är roligt att Eva Tideman har faktagranskat den för jag tycker så mycket om hennes inställning till barn och unga och hon har också varit min handledare både kliniskt och på specialistutbildningen. När hon först hade läst igenom så sa hon ”Åh, är det verkligen så här eländigt för tjejer i allmänhet? Det låter väldigt tungt.” Sen har hon kommit tillbaka med info om att hon handlett grupper och där fått höra hur de kämpar med unga tjejer de träffar och inte minst med sina egna barn. Men jag tycker inte att det är en eländesbok, den är inte deppig. Det finns en himla kraft och energi bland dagens tonårstjejer som jag tycker lyser fram genom det svåra.

Berätta om hur skrivprocessen var för dig?

När Natur & Kultur sa ja till min bokidé blev jag först jätteglad men efter någon dag fick jag panik. Jag hade ju skrivit allt det viktiga i min synops, hur skulle det här kunna bli 200 sidor?

Jag startade i sammanhangsperspektivet, hur ser vi på det här med tonåringar? Började på det sätt som sociologerna tycker att vi psykologer saknar, sammanhanget först och sen kryper det inåt mot individen. Och när paniken väl hade släppt så gick det lätt att skriva, men jag har haft svårt att hejda mig. Man går ju hela tiden och lägger märke till saker under skrivprocessen och har jag läst någonting intressant har jag inte kunnat låta det ligga till sig eller tänka att det där tar ju nästa vecka, utan jag vill få in det direkt och se hur det blir. Det är tvärt om mot uppskjutandebeteende, jag måste göra det direkt och har svårt att låta det marinera.

Du kallar dig Tonårspsykologen på Instagram och TikTok. Vad vill du använda din röst till i sociala medier?

”Tonårspsykologen” är tänkt att i första hand nå tonårsföräldrar för att erbjuda stöd, nya infallsvinklar och verktyg för hur de kan förstå och stötta sina barn. Den kom till som ett sätt att marknadsföra boken till fler målgrupper än de som vanligtvis nås av böcker inom psykologi. Det är lite genant att visa upp sig på det här sättet, men också jätteroligt med det fina gensvaret från en bredare publik så här långt.

Du är även specialist, hur såg din specialistutbildning ut?

Jag påbörjade den under tiden på Prima och efter Funka Psykologi återupptog jag utbildningen och ändrade specialitet från neuropsykologi till klinisk barn- och ungdomspsykologi. Jag hade under hela utbildningen ältat hur svårt det skulle vara att få tid att skriva det vetenskapliga arbetet, och inte minst att damma av gamla kunskaper i forskningsmetodik.

Ämnet kamouflering/maskering av autistiska drag har varit högaktuellt inom forskningen ett tag och jag kom via kollegorna på BUP Brommaplan i kontakt med en grupp på KI (Karl Lundin Remnélius och Sven Bölte) som arbetade med att undersöka fenomenet i en svensk kontext. Studier dittills hade visat på stora likheter i uttryck och förekomst av ”vanlig” intryckshantering (”impression management”) respektive ”autistisk” kamouflering, särskilt bland tonårstjejer. Givet den stora ökningen av antalet ställda autismdiagnoser de senaste åren – kunde det finnas risk för att intryckshantering misstogs för kamouflering?  Med det ämnet väcktes den gnista som jag hade saknat för att orka ge mig in i en ny uppsatsomgång. Och med forskaren Emma Fransson som handledare kändes projektet görbart. Under hösten 2021 gjorde jag det vetenskapliga arbetet och godkändes i december samma år. Efter en sista specialistkurs i Unified Protocol under våren 2022 kunde jag ta ut min specialistexamen. Det var en stolt dag den 3 oktober 2022 när diplomet kom hem i brevlådan.

Vilka har dina viktigaste steg varit i den professionella utvecklingen?

Viktigast har nog ”grundutbildningen” inom BUP och Prima varit, att kasta loss och starta eget (i två omgångar) och nu senast författandet av boken ”På tå”, inom ett område som jag arbetat så mycket med.

Specialistutbildningen har gått som en röd tråd under hela min yrkesbana. En trygg garant för att utvecklas vad gäller kunskap, metod och yrkesetik. Själva specialistarbetet som jag bävade så för blev också till en grundbult för boken.

När har du lärt dig som mest?

När jag arbetat tillsammans med andra duktiga psykologer och läkare. Ställts inför helt nya ärenden och situationer, sådant jag kanske inte trodde mig behärska till en början. När jag gjort fel och misstag under terapier eller i själva patientkontakten. Och under efterforskningarna inför bokskrivandet. Ska man beskriva något i tryckt skrift gäller det att lära sig innehållet ordentligt. Det kommer ju alltid stå kvar där…

Har du mött situationer som hindrat eller hämmat din utveckling?

Jag hade under min psykologutbildning en handledare som tillämpade utsläckning, dvs att hen bara teg och vände sig bort till andra i gruppen om man sa något som inte var bra. Det skapade en osäkerhet generellt kring behandlingsarbetet och framför allt så visste man ju inte precis vad det var som var dåligt, eller hur man borde ha gjort i stället.

Jag tänker också att psykologer kan vara ganska hårda och dömande mot varandra. Det har nog gjort att jag varit tyst snarare än talat ut när vi tänkt olika. Det har ibland känts som att det finns en enhetlig kultur och åsikter som man förväntas dela när man är psykolog, vilket underbyggs av både förbundet och i olika psykologgrupper t ex på Facebook. Många av de ekonomer jag fortfarande umgås med är väldigt nyfikna på psykologer och andra yrkesgrupper. Medan psykologer (på gruppnivå) kan verka mer självtillräckliga och ibland negligera andra yrkesgruppers perspektiv på frågor.

Många näringslivspersoner är också mer ”vågliga” och tar sig an nya roller och affärsidéer, utan att ha gått specifika kurser i ämnet. Som en del av psykologkåren har jag kanske varit mer försiktig och vankelmodig inför nya ”manualer” och metoder än vad jag annars skulle varit. Det är som att man aldrig är tillräckligt certifierad eller färdigutbildad. Självklart ska man inte plocka fritt bland psykologiska terapiinriktningar och det finns ett ansvar att behärska de metoder man väljer, men sett i backspegeln så hade jag nog velat stretcha mina kunskaper mer. Kanske använda mig mer av till exempel affektfokuserad terapi och mer ”teknisk” ACT när det varit läge för det. Det senare har jag ju dessutom fått proffsig träning i via specialistkurs i din och Psykologpartners regi! Men det är ju såklart inte för sent.

Foto: Eva Lindblad

Hur har det sett ut för dig genom åren, är det ekonomrösten eller psykologrösten som talar högst inom dig?

Det har påverkats en hel del av vilka jag har umgåtts med. Är jag bara med psykologer så pockar ekonomrösten på väldigt mycket. De få gånger jag skrivit på psykologgruppen på Facebook är när jag har blivit tokig på resonemang kring att det alltid är bristande resurser som är problemet och en föreställning om att ”så här borde det inte få vara, i Sverige på 2020-talet!”. Man måste förstå hur det hänger ihop, se helheten. Sverige är ett land med höga skatter och en stor offentlig sektor. Det är ofta bristande ledarskap och förmåga att använda resurserna effektivt samt att få personalen att trivas och känna sig värdefull som saknas.

Å andra sidan så tycker jag att ekonomerna är så väldigt drivna av att mäta allt, även det som inte går. Jag skrev min essä på introduktionskursen om bland annat New Public Management. Jag tyckte då att det var ett himla gnäll om att man behövde mäta resultat i vården och tänkte att det är väl klart att man måste mäta, annars går det inte att veta vad man ska göra mer respektive mindre av. Men sen har jag svängt där och tycker att det har gått helt över styr. Nu tycker jag att ekonomerna försöker sätta in en massa mått på grejer som inte är viktiga. Det leder snett och man fokuserar på fel saker för de här måtten blir så fyrkantiga.

Så det har växlat vilken röst som hörs mest.

Har du något medskick till psykologer som läser detta, utifrån ekonomen på din ena axel?

Okej, nu sticker jag ut hakan och det känns ju lite läskigt. Men jag tror alla skulle vara hjälpta av en kurs i national- och företagsekonomi eftersom detta styr så mycket av hur samhället kring oss fungerar. Som psykolog upplever man ofta resursbrist som skälet till varför saker inte görs som de ska. Och visst kan det vara så! Men faktum är ju att resurserna alltid är begränsade (ekonomi betyder ”hushållning med knappa resurser”) och i stället för att systematiskt kräva mer tycker jag vi behöver ändra mind set som psykologer till att ”detta är vad vi har – hur kan vi göra det bästa av det”. Det kan kännas otillräckligt och stressigt att arbeta under sådana premisser, men jag tror att förståelsen för hur välfärdssystemen finansernas kunde minska en del frustration och underlätta fokus på det man faktiskt kan göra. Då behöver samtidigt målsättningar som tas fram av cheferna och sättet att leda verksamheten matcha de aktuella förutsättningarna…

Till sist, vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Sedan höstterminens start har vi inga barn hemmaboende längre. Det finns en tid nu att sörja det, reflektera över det som varit och sedan förhoppningsvis börja kika framåt. Nästa steg kan handla om att fördjupa det utåtriktade arbetet med utbildningar och föreläsningar inom tonårspsykologi. Eller att kliva på en anställning i en strategiskt utvecklande roll och i ett större sammanhang. Kanske pröva att arbeta på distans till exempel från utlandet. Eller skriva ytterligare en bok. Vi får se 😊