Att hitta sitt professionella sammanhang 2

På slutet av nittiotalet var jag psykologstudent i Uppsala och det var självklart att gå med i Beteendeterapeutiska föreningen. BTF blev min viktigaste plattform för kunskap och nätverkande och jag minns årskongresserna med värme. Så mycket jag fick lära mig, så roligt det var att träffa likasinnade och vilken språngbräda kontakterna som knöts blev för det kommande arbetslivet!

Nu har vi precis haft årets kongress i Linköping och det fortsätter att vara givande även efter tjugo+ år i arbete. Är så glad över de här tillställningarna; för mitt lärande, för mitt mingelbehov och för mitt hjärta. Extra roligt är det att träffa nya BTF:are och för andra året i rad får vi ta del av hur det kan vara att delta på sin allra första kongress.

Förra året beskrev Axel Brändström sina upplevelser (läs inlägget här) och i år går turen över till Sam Svalander, nytillträdd studeranderepresentant för föreningen och psykologstudent på termin 8 på Mittuniversitetet.

Det är stort att hitta sitt sammanhang. Vi har hittat BTF och fler är varmt välkomna dit såklart (är du student och blir lockad kan jag meddela att första årets medlemskap endast kostar 10 kronor), men det finns även många andra viktiga föreningar att utforska. Uppmuntrar alla att leta efter ett professionellt sammanhang som ger energi!

Sams betraktelser

På min första termin på psykologprogrammet var en föreläsare noga med att berätta för klassen att vi skulle passa på att åka på kongress under studietiden. Det skulle tydligen vara lärorikt, kul och bra för ens professionella sammanhang. Någonting sånt sa han och jag tänkte mest på den kommande kognitionstentan. Tre år senare satt jag på tåget på väg till BTFs årskongress med min lärares uppmaning i bakhuvudet.

Mer framträdande var dock tankar som ”ska jag verkligen lägga en hel helg på att gå på föreläsningar” och ”vart ska jag göra av mig själv om det bara är massa fullfjädrade psykologer överallt”.

Väl på plats sjönk dessa tvivel snabbt undan. Insikten att merparten av min bokhylla kunde tacka personerna i lokalen för sin existens tog över. Lagom till att jag druckit en kaffe och kommit över mitt nya tillstånd som ”fangirl” var det dags för alla torsdagens föreläsningar.

Föreläsningar i skolan i all ära (ibland) men detta var någonting annat. Yrkesverksamma och forskare som pratar till sina kollegor och vänner i syfte att dela konkret behandlingskunskap och tankesätt. Ämnen som täcktes var kbt-behandling för allt från ocd och ätstörningar till astma och gängkriminalitet samt mycket annat. Föreläsningarna och samtalen präglades av att folk var där för att dela sitt gemensamma intresse, utvecklas och bidra till pepp för sitt yrke.

När Niklas Törneke pratade om funktionell analys, verbalt beteende och olika terapiers gemensamma mål tyckte jag mig känna en salig känsla sprida sig i rummet. Kongressen var ju trots allt i kyrkans lokaler. Sekt? Kanske. En sekt med väldigt god mat i så fall och ett bord dit man kan gå och träffa terapihundar. Det räcker för mig.

Torsdagskvällen bjöd på nya erfarenheter. Många fina möten och inspirerande utbyten med personer som alla verkade glada över att vara just där. Att som student gå på fest hör ju till vanligheterna. Jag får väl dock erkänna att jag är något av en nörd och om jag under kvällen får nys om att det vid sidan av festligheterna pågår någon form av intressant diskussion så är det alltid värt en avstickare. Dessa avstickare brukar oftast ske i någon hörnsoffa eller på köksgolvet. Banketten på torsdagskvällen kändes som det mest storslagna köksgolvet jag varit på. Ett välkomnande tillfälle för gamla kollegor och vänner att återförenas och skapa nya kontakter. På tal om nya erfarenheter, sångerna som sjöngs liknar inget jag tidigare hört. De verkar vara äldre än organisationen själv.

Foto: Kristoffer Pettersson

På tåget på väg hem tänker jag att jag skulle ha lyssnat bättre under min första termin, ens lärare kommer faktiskt med visdomsord ibland. Jag åker hemåt med nya vänner och är påfylld med entusiasm för mitt kommande yrke. Jag har någonting annat med mig också. Mina medresenärer på tåget klistrar sig mot väggarna när jag försöker ta mig fram med en stor och otymplig flagga. BTF står det på den, den behövde fraktas uppåt landet. De lurade nog in mig i sekten, tänker jag. Känns bra.

Inlägget är redigerat av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.