Cili Blomgren: min professionella utveckling

Ska man skapa förändring krävs ett stort mått av mod och det är något som Cili Blomgren har med råge. Hennes två stora drivkrafter är att arbeta med människor som har det riktigt tufft och att utveckla verksamheter. Den första utmaningen tog hon tag i redan under praktiken och efter ett år som legitimerad blev den andra aktuell då hon anställdes för att utveckla ett primärvårdsteam. Nu fungerar teamets stegvisa vård utmärkt och Cili sitter som ordförande i två strategiuppdrag på regionnivå. Man kan inte bli annat än imponerad! Läs om Cilis väg och de uttänkta valen hon gjort, tips på hur vi ska lyckas med förändring av våra verksamheter samt vad som skaver med den typiska psykologbilden.

Vad var din startpunkt för psykologyrket?

Redan från grundskolan var jag inställd på att bli psykolog eller åtminstone på något vis jobba med svåra livsöden som trauma, självskada och suicidalitet. Pluggade natur dels för att det var brett men framför allt så har jag alltid gillat det biologiska perspektivet. Men så hade jag en kortare livskris i gymnasiet när jag tvivlade på om jag skulle kunna bli psykolog och då tänkte jag att då får det bli läkare i stället. Som att läkare skulle bli lättare… Men det var ungdomstankar som jag fastnade i ett tag och sen gick det över och då satsade jag hårt på att bli psykolog.

Har alltid gillat evidens, forskning och det somatiska spåret och Karolinska var mitt förstahandsval. Kom inte in första gången jag sökte men gjorde en massa högskoleprov och sen kom jag in, så det var väl psykologprogrammet på KI som var den formella startpunkten.

Foto: Frida Weiler Blomgren

Hur visste du att du var intresserad av evidens? Det låter som att du hade kunskap innan du började på psykologprogrammet. Hur kommer det sig? 

Det var nog inte ordet evidens som jag använde då, men forskning har alltid varit viktigt i min familj. Min pappa är disputerad på KTH och har varit med och startat en del grejer där. Mamma har jobbat som projektledare och med kommunikation och för dem har forskning alltid varit viktigt. De var fritidspolitiker när jag var liten och vi diskuterade mycket och de sa alltid att ”för att ha argument och en åsikt så måste man faktiskt ha på fötterna”. Att kunna backa upp det man säger har alltid varit viktigt för mig.

Mamma hjälpte mig att kolla upp olika psykologutbildningar och då var psykologutbildningen på Karolinska ganska nystartat. Jag var femte kullen tror jag. De hade profilerat sig ganska starkt med att jobba utifrån forskning och eftersom jag dessutom alltid gillat biologi så blev det ganska naturligt att jag sökte dit. Men sen så funderade jag faktiskt på att byta till Uppsala eftersom jag upplevde att de två första åren hade för stor tyngdpunkt på det somatiska/medicinska, även om vi också hade socialpsykologi, samtalsteknik med mera. Det blev för mycket biologi och det var svårt att se där och då varför SÅ stor vikt vid det behövdes. Dessutom var det inte speciellt mycket kårliv alls.

Men du bytte inte?

Nej och det är jag superglad för, de sista åren var fantastiska!

Då blev det tydligt varför vi hade jobbat in den här basen. De kliniska momenten kommer ganska sent på KI. Man gör praktik på termin 8 och har visserligen internet-KBT-behandlingar innan dess men klientarbetet sker termin 9 och 10. Så det kommer ganska sent men oj vad bra det var att det var upplagt så! Jag kunde så mycket mer än jag hade kunnat på termin 6 och på praktiken upplevde jag att min klass fick mycket förtroende i patientkontakter. Nu som färdig psykolog kan jag ju verkligen förstå nyttan av både den grunden vi fick och ordningen på momenten. Och föreläsarna var jättebra! Jag uppskattade dem redan då men nu i efterhand ännu mer. Ofta vid utbildningsinsatser jag deltagit i som leggad så har det varit mina tidigare lärare som är framstående på ämnet och jag fattade inte helt där och då vilka stora namn våra ”vanliga lärare” var.

Vad var det absolut bästa med utbildningen enligt dig?

Det var alla kliniska moment de sista tre åren. Oavsett om det bara var en föreläsning eller om det var en hel kurs så var alla föreläsare kliniskt förankrade och det tycker jag är supervärdefullt. Det var väldigt många som deltidsforskade och var kliniker på deltid så de kunde ha båda perspektiven samtidigt. Det var guld värt. De var dessutom väldigt många duktiga pedagoger och det tycker inte jag är inte en självklarhet på universitet. De hade mycket humor vilket var skönt och det var en stor bredd bland dem. Det var blandade kön, olika åldrar, olika stilar, olika typer av personligheter som de också lät lysa igenom. Inte så att alla passade i samma stereotypa psykologbild och det gillade jag eftersom jag inte alltid känner igen mig själv i den bilden.

Vad var nästa hållpunkt?

När vi skulle välja praktikplats fick alla ett lottnummer och så fanns det ett gäng platser som vi fick välja från i turordning. Det fanns endast en plats som hade med borderline och DBT att göra och jag sonderade terrängen innan om någon mer ville ha den, för den var min! Turligt nog fick jag ett tidigt nummer och gjorde därför praktik på borderlineenheten och det var precis det som jag var sugen på.

Efter att ha varit på den praktiken blev jag bara ännu mer övertygad om vilken psykologbana jag ville gå så jag sökte och fick PTP-tjänst på Primas vuxenpsykiatri i Liljeholmen, i deras DBT-team. Utöver DBT fick jag också göra många nybesök till mottagningen som är en allmänpsykiatrisk mottagning. Det här var en jätteviktig hållpunkt för mig. Teamet var helt fantastiskt, jag hade en kanonbra handledare i Ewa Piwowoz-Hjort och det var så lärorikt att jobba med DBT på riktigt. I DBT-modellen finns, utöver beteendeförändring och den dialektiska hållningen ihop med medveten närvaro, mycket som jag tycker att den psykodynamiska sidan gör himla bra, som att jobba med känslor i rummet och relationen. Den delen tycker jag har kompletterat den klassiska KBT-teorin väl. Och fast det är en ganska strukturerad metod och en specifik patientgrupp (EIPS) på ett sätt så är det ju samtidigt en extremt bred patientgrupp.  Dels är det ju en bred heterogen diagnospopulation utifrån att 5/9 kriterier behöver uppfyllas men det är också vanligt att patienterna har fler komorbida problem som olika former av ångest, depression eller neuropsykiatrisk problematik. Tror jag inte träffat någon som inte uppfyller minst ett annat problemområde eller diagnos utöver EIPS.

Jag lärde mig väldigt mycket om att möta svåra situationer, som att vara med om mitt första suicidförsök i behandlarrollen till exempel. Här fick jag ställas inför mina egna känslomässiga reaktioner på det, hur jag skulle förhålla mig till det och hur vi (jag och patienten) skulle jobba vidare efter det. Också hur jag tar med mig det som hänt hem och hantera det som PTP-psykolog.

Det låter mycket lärorikt men också svårt som PTP:are, eller?

Jag har ju inte något annat att jämföra med, men för mig fungerade det ändå bra. Dels var det hjälpsamt att jag inte hamnade i det av en slump utan aktivt var intresserad av problematiken och terapiformen, dels hade jag via praktiken 12 veckors erfarenhet av vad det innebar att arbeta med EIPS och DBT. Sen är det fantastiskt med ett team som sluter upp jättefint om det händer någonting. Jag kunde alltid gå och fråga vem som helst i vårt team med sju behandlare varav de flesta psykologer, inte bara min handledare.

I DBT-metoden ingår det att använda samma strategier som vi gör med patienterna på sig själv, man måste exponera sig och i handledningen tittar man på sin egen känsloanalys, sina egna kedjor och får frågor om vad man själv behöver från de andra i teamet. Utan att ha ett välfungerande team med bra handledningsstruktur så tror jag inte att man klarar att jobba med DBT oavsett erfarenhet. Då mår man liksom inte bra tror jag. Men för mig var det fantastiskt trots det tuffa händelserna. Jag gick igenom en separation samtidigt, så det var lite rörigt på det privata planet under den här perioden och även där hjälpte de här delarna väldigt väl, så jag tycker det funkade jättebra.

Viktigt med stöd och trygghet i det där uppdraget, speciellt som ny. Blev du kvar där?

Ja, jag fick fortsatt anställning och var kvar ett år. Sen flyttade jag till Jönköping av privata skäl, annars hade jag säkert jobbat kvar där fortfarande.

Foto: Frida Weiler Blomgren

När jag flyttade till Jönköping hösten 2018 hamnade jag i primärvård. Det var inte alls min tanke men just då fanns det inga lediga tjänster inom psykiatrin och så fick jag höra om jobbet som jag har nu på Kungshälsans vårdcentral. Där letade de efter en psykolog som ville utveckla arbetet för det psykosociala teamet.

Förutom att den psykiatriska patientgruppen med trauman, suicidalitet och emotionell instabilitet ligger mig varmt om hjärtat så har jag också alltid haft ett driv gällande utvecklingsarbete. Jag har alltid velat utveckla verksamheter och förbättra saker, oavsett om det varit i min roll som mångårig volleybolltränare eller i det egna företaget jag driver som hundinstruktör.

Berätta om jobbet.

Kungshälsan är en av de offentliga men självstyrande vårdcentralerna som tillhör ”Bra Liv”. Här fick jag chansen att möta primärvården och det var verkligen något annat. Jag minns att jag under de första samtalen väntade på att patienten skulle komma till varför hen var där men insåg att det var just det som hen berättade om. Jag var tvungen att koppla på andra glasögon och inse att det finns fler saker i livet som påverkar en än att man har varit med om en missbrukaruppväxt, extrema känslosvängningar eller psykiatrisk nivå på svårigheterna. Jag fick se att det här med att hantera livet inte alltid är så lätt i en bredare bemärkelse och det var ganska häftigt och gjorde mig betydligt mer ödmjuk för svårigheterna som kan uppstå med de ”vanliga problemen”.

Erfarenheten av att ha gjort mängder med nybesök inom psykiatrin hade jag god nytta av här. Det underlättade bedömningen om patienten skulle hänvisas till psykiatrin, om remissen kommer gå igenom eller ej. Vet att många kollegor tycker att det är svårt att få in remisser till psykiatrin men det är sällan något jag stöter på. Jag tror det underlättar att man har sett båda verksamheterna och vet vad man letar efter vid nivåbedömning.

Verkligen tydligt hur den tidigare erfarenheten var till nytta här! Och här sökte de en psykolog som utvecklar verksamheten?

Ja precis, de annonserade efter en psykolog som ville vara med och utveckla teamets arbete. När jag började var det ett litet team med en KBT-terapeut, en kurator som gick terapiutbildning och jag. Chefen vi hade då var väldigt intresserad av att utveckla det psykologiska fältet och det blev mitt uppdrag och jag fick nästan fria tyglar att titta på hur verksamheten såg ut och hur den kunde utvecklas.

Vi tittade mycket på tillgänglighet och på begreppet stegvis vård så att vi ger individer rätt vård i rätt skede eftersom primärvården ska ta hand om hela spannet. I forskningen är grunden ofta manualstyrda behandlingar på 8-12 tillfällen för en viss diagnos och så kommer man till primärvården och inser att det inte funkar så. De flesta har inte en tydlig diagnosbild, många är kanske subkliniska på två eller tre diagnoser samtidigt, eller de kanske uppfyller en diagnos men söker för problem i arbetslivet eller något annat.

Så vi tittade på detta och framför allt hur det såg ut med nybesöken och när jag varit där ett halvår började vi jobba systematiskt utifrån stegvis vård och startade drop-in som nybesök till mottagningen. Vi provade först tre dagar i veckan och utökade sen så till alla vardagar och vi har haft det så de senaste fem åren. Så ingen behöver ha kravet på att först ringa oss, förklara sig för en sjuksköterska först eller stå i veckor i kö för nybesök, de kan bara dyka upp. Sedan jag började har teamet för psykosocial behandling förändrats och förutom jag och KBT-terapeuten Anna Lindberg arbetar också två psykologer: Dan Jaeger och Sanna Lindsten.

Så när man kommer på er drop-in får man träffa någon av er psykologer eller terapeuten för ett första bedömningssamtal?

Ja, det blir en första bedömning på 20-30 minuter med möjlighet att förlänga om det verkligen behövs, eller boka en till tid. Vi måste inte hinna klart med hela bedömningen på den här tiden men det är en första koll och för de allra flesta så räcker det faktiskt med det första besöket för att kunna ringa in arbetsområdet för kontakten. Pratar vi ångest eller är det åt depressionshåll eller mer stress till exempel. Så mycket vi kan startar vi också interventionerna redan där och då med psykoedukation och så trattas patienten in i den vårdnivå som bedöms lämplig. För många kan det vara just psykoedukation och lite rådgivning för att få fatt i en plan framåt som patienten är med på, ”räcker det inte så kom tillbaka”. Bedömningen kan också landa i att vi hänvisar till lämplig annan profession eller att patienten behöver något mer, som biblioterapi med/utan olika gles uppföljning, i-KBT, gruppbehandling eller sedvanlig veckovis terapi. Det är inte så att man måste gå nerifrån och upp i varje steg utan vi sätter in dig där vi tror det passar för att minsta möjliga insats som faktiskt har effekt på problemet och skulle det inte räcka till på den nivån kan man alltid flytta upp ett steg.

Vi i teamet kan boka fritt till varandra och vi har inga kötider på någon behandling överhuvudtaget. Träffar jag en person på måndagen som jag tycker behöver en tid senare i veckan så får de den tiden.

Det är ju exceptionellt!

Ja och den här jättesnabba tillgängligheten uppskattas, det har vi fått feedback på från våra patienter. Eftersom det är så lätt att komma in och få hjälp är det också lätt att avsluta när patienterna börjar må bättre för de vet att de snabbt kan få hjälp om de mår sämre igen. Jag tror att vi kan avsluta patienter ett eller två besök tidigare jämfört med många andra som har väntetider. Då kanske patienten egentligen mår bra men inte vågar släppa sin kontakt av rädsla för att det kan bli sämre igen och då behöva vänta länge för att återuppta kontakten. Jag tror att tillgängligheten in är A och O för att få ett bra flöde ut.

Låter strålande! Behöver ni ha mer tillgänglig personal för att kunna ha det så här? 

Vi har färre personal än många andra utifrån en del rekommendationer, men samtidigt har vi fler än en del i glesbygden. Även om vi nu är fyra personer i teamet så är det bara en av oss som jobbar heltid så vi har egentligen 260 % klinisk behandlartid på ca 10 500 listade.

Hur ser samarbetet ut med övriga professioner?

Vi har byggt om tågordningen så när en person ringer vårdcentralens rådgivning och vill t ex träffa läkare för att hen mår dåligt och vill bli sjukskriven eller liknande så får den träffa det psykosociala teamet först. Det är vi som tar anamnes, kartläggning och första bedömning och sen så kan vi göra en rekommendation som vi tar ihop med läkaren om vi anser att det behövs. Det är jättebra att läkaren vid behov också träffar patienten för sedvanliga prover och vid längre sjukskrivningsbedömning. Upplägget gör att läkaren fått en hel del information innan besöket och slipper ta full anamnes. Eftersom vi redan har gjort en preliminär plan för behandlingen är det lättare att följa riktlinjer som mindre läkemedelsförskrivning för lindriga till måttliga besvär, lite mer terapi och framför allt ett gemensamt arbete kring sjukskrivningar. Vi och läkare tänker väldigt mycket tillsammans. Vi i teamet kan ge rekommendationer för de tidiga sjukskrivningarna, dag 8-14, och läkarna litar på oss. Efter dag 14 vill vi alltid att läkare har kontakt patienten för en lite mer långsiktig bedömning.

Vi har också sjukgymnaster, arbetsterapeuter, rehab-koordinator som vi arbetar mycket med och våra sköterskor och admin så klart. Våra arbetsterapeuter jobbar ganska mycket med stress och strukturproblem och det tror jag underlättar mycket för oss. Vi måste alla arbeta ihop. Det märks när någon profession går lite kort en period, det påverkar alla andra professioner.

Vad skulle du säga var framgångsfaktorer för att faktiskt få till det här? Vad behöver vara på plats för att det ska gå? 

Det låter kanske superklyschigt men en nyfikenhet att våga prova nytt i teamet är viktigt och det fanns det verkligen. Den KBT-terapeuten som arbetade redan när jag började, Anna Lindberg, har varit en otrolig stöttepelare i detta! Vi gick in i det tillsammans och prestigelöst, vi resonerade så att – funkar det så är det kul, fungerar det inte så går vi bara tillbaka.

Jag gjorde ganska mycket underarbete kring vad som är viktigt om man ska göra kortare bedömningssamtal. Vi pratade med läkare om röda flaggor så att vi inte började diagnostisera sköldkörtelbesvär som depression till exempel. Sen hade vi en väldigt tydlig struktur kring utvärdering och alla patienter fick svara anonymt på vad de tyckte om drop-in som koncept, åsikter om väntetiden på plats samt om de fick hjälp med det de sökte för och responsen var otroligt positiv.

Sen ska man ju säga att det här är inte en lösning för alla. Vi kan till exempel inte ta tolkbesök vid drop-in och det kan finnas personer som inte kan sitta i väntrum, för ibland kan det ju vara en del väntetid. Vanligast är 0-20 minuter men ibland är väntetiden upp till en timme, då kan vi boka in dem på ett planerat besök istället.

Mandat från chefen är också viktigt såklart. Jag hade inte någon formell chefsroll, men det var ändå uttalat att jag skulle driva utvecklingen när jag anställdes och det var ganska läskigt. Jag menar, jag hade varit leggad i ett år och här kommer jag till betydligt äldre och mer erfarna kollegor inom primärvård och ska ha idéer på hur vi hur vi borde göra. Att få det mandatet var betydelsefullt.

Hur vågade du det här? 

Jag vet inte, jag var livrädd ska jag säga. Jag fick exponera mig och bara omfamna det hela och där tror jag återigen att DBT-färdigheterna var till hjälp. Det är okej att vara sårbar, det är okej att vara rädd. Det här går i min värderade riktning. Jag tycker det är så spännande med organisationspsykologi och hur vi kan utveckla vårdens riktlinjer så jag måste våga prova. Tänkte väl att blir det katastrof så får jag söka mig till psykiatrin igen. Sen hade jag också ett fint team som hjälpte mig på vägen. Samarbetet med Anna (KBT-terapeuten) etablerades tidigt och utan henne hade det inte heller varit möjligt att få till den utveckling vi haft fram till idag!

Det är mod! Hade du stöd från någon handledare eller mentor som också jobbat med utveckling inom primärvård? 

Nej. Vi har en sedvanlig psykologhandledning en gång per månad men den är inte inriktad på utvecklingsarbete. De handledare vi haft genom åren har inte heller haft egen erfarenhet av primärvård utan det är mer en klassisk psykiatrisk KBT-handledning där vi kan lyfta ärenden.

Jag hade en inofficiell mentor i en psykologkollega, Victor Feldin, som jobbar på en annan vårdcentral i samma hus. Han hade jobbat några år och hjälpte mig med hur man tänker inom primärvård för att göra bra anpassningar utifrån den teori vi lär oss på programmen.

Jag hade också hjälp av psykolog Mattias Myrälfs texter på sidan KBT i primärvården som också lyfter en del kring arbetsupplägg men ingen hjälp med att strukturera hur man kan lägga upp en organisationsutveckling i befintlig vårdkedja.

Hade du behövt stöd?

Det hade kunnat vara hjälpsamt att ha stöd i just organisationsutveckling men egentligen inte nödvändigt så här i efterhand. Det gick ju bra ändå. Kanske för att vi fick tid på oss, jag fick komma in i jobbet och göra förändringen i lugn och ro. Och att vi var flera som ville genomdriva förändringen var viktigt. Hade jag gjort det ensam hade det inte fungerat! Det fanns förvisso en liten väntelista när jag kom men inga långa patientköer att ha koll på samtidigt, så det var bra. Eftersom jag drivit hundkurser i snart 13 år, suttit i styrelse i brukshundklubb och också varit volleybolltränare i 16 år så hade jag en del erfarenhet av att driva utveckling med ibland svåra grupper, som tonårsgrupper i volleyboll. Tror att jag hade med mig lite därifrån ihop med mina föräldrars projektdrivande bakgrund. Grundintresset i organisationspsykologi och att jag läser mycket organisationslitteratur var också till hjälp.

Foto: Frida Weiler Blomgren

Vad var det viktigaste du fått med från psykologprogrammet för det här uppdraget?

Definitivt organisationspsykologin. Vi hade två ganska rejäla kurser på KI och som examensarbete i den ena var vi ute på företag och föreslog utvecklingsprojekt och implementeringsarbeten hos dem.

Sen faktiskt att använda sedvanliga psykologtekniker. Kan ju låta lite manipulativt kanske, men om jag vill att vår verksamhet ska gå åt ett visst håll, vilka beteenden hos vilka personer behöver jag förstärka då? Vad behöver jag göra för förberedelser? OBM-tänket var viktigt. En sådan konkret grej jag gjorde till exempel från dag ett var att ha dörren fysiskt öppen när jag inte hade patient. Jag ville att det skulle vara så lätt för mina olika kollegor att komma till mig att de inte ens behövde knacka. Och jag gjorde också en deal med mig själv som var att de tre-fyra första månaderna skulle jag säga ja till i princip allt, oavsett om det var min sak att lösa det eller inte. Jag tänkte att jag säger ja för att jag vill förstärka samarbetet. Förstärka valde beteenden hos andra, uppmuntra dem och mig själv och exponera mig i det som känns läskigt. Det är hjälpsamma psykologtekniker som vi ju bär med oss och är vana att hjälpa våra patienter med.

Mycket häftigt och nu har du fått fler förfrågningar och utmaningar, berätta om det.

Jo, efter några år så fick jag frågan om att sitta i det som kallas FAKTAgruppen för psykisk hälsa här hos oss i Region Jönköping. Det är en grupp som tittar på de nationella riktlinjerna och tar fram styrdokument för vilken och delvis också hur vården ska bedrivas här i Jönköping. Arbetet omfattar hela primärvården och psykiatrin med representanter från olika delar och sedan ett år tillbaka är jag ordförande i gruppen. Jönköping har en ganska lång historia av att jobba med riktlinjer så det finns en upparbetad struktur för hur vi gör det. Det här är ett väldigt intressant arbete.

Jag sitter också som delad ordförande (vi är två, jag för primärvården och en för specialistvården) för Region Jönköpings länsgemensamma programområde, LPO. I gruppen ingår också kommun samt processtöd och ekonomisk kontrollperson. Nationellt så har man bestämt att Sverige måste bli bättre på att följa de riktlinjer vi har men hur ska vi få till det då? Hur ska vi implementera de riktlinjer som bestämts så att de faktiskt följs på golvet med alla olika förutsättningar som finns? Det är här LPO-arbetet kommer in. Vi undersöker om och hur riktlinjerna är möjliga att tillämpa. I Stockholm har man ju till exempel specifika ätstörningsenheter, men det har inte vi, så hur får vi faktiskt till vården då?

Under förra året har vi jobbat mycket med vårdförloppet för schizofreni där vi gjort en hel del förändringar på hur psykiatrin ska samarbeta bättre med primärvård. Nu har vi precis börjat med vårdförloppet för depression med fokus på vad primärvården gör med sina patienter. I det arbetet är jag utöver ordförande också med som psykolog, som representant för den psykosociala kompetensen. Så det blir en del övergripande lednings- och styrfrågor som dels berör det vi gör på vår mottagning, dels vad vi gör i hela regionen. Vi tittar på kommun och folkhälsa, psykiatri, slutenvård, öppenvård och primärvård, både offentlig och privat, så det är helheten.

Jobbar ni uteslutande på en strategisk nivå, eller blir det mycket operativt arbete också?

Både och. Strategiska frågor är definitivt en stor del av rollen, att bereda strategiska frågor som sedan tas vidare i olika verksamheter. Men det blir också operativt arbete. En sådan grej vi gjort nu kring schizofreniområdet är att ta fram ett remissdokument. Det har konstaterats att personer med schizofreni har hög dödlighet i somatiska sjukdomar. De dör betydligt oftare eller tidigare än befolkningen i stort. Så vi har tittat på att ta fram riktlinjer för när psykiatrin ska skicka vidare till läkare i primärvården för de somatiska bitarna och såg att det skulle underlätta hanteringen med en remissmall i journalsystemet. Så det satt vi med, en läkarkollega och jag. Ska detta vara en kryssfråga eller ska den här vara valfri osv? Det är här som jag tycker att det är riktigt häftigt, att få sitta med frågor där vi går från en idé till handling. Det finns en riktlinje och det finns ett gap och så söker vi lösning. De flesta frågor ska dock delegeras vidare från oss representanter i styrgruppen, vi har inte tid att arbeta operativt med allt. Därför har vi lokala arbetsgrupper, LAG, för de olika detaljfrågorna som kan arbeta med en viss specifik fråga en kortare tid medan vi i LPO har det övergripande ansvaret och leder arbetet.

Du går specialistutbildningen också?

Ja, ända sedan jag började på den här tjänsten så har jag haft i min anställning att jag pluggar på 20 % till specialistpsykolog. Jag har haft avsatt tid till det och kunnat välja kurser som hjälper mig i de olika spåren inom bl a områdena suicidalitet, klinisk bedömning, behandlarbeteenden och trauma. I dagsläget har jag avslutat alla delar förutom mitt specialistarbete som jag håller på med. Arbetet handlar om att empiriskt titta på om en primärvårdsanpassad transdiagnostisk känsloregleringsbehandling, inspirerad av DBT, kan ha effekt på emotionell instabilitet. Vi ville erbjuda en behandling för personer med känslomässiga svängningar och impulsiva beteenden men som inte uppfyller kriterier för att behandlas inom psykiatrin då vi kände att dessa ofta hamnar i kläm mellan primärvård och psykiatrin. Det kan vara personer med tex PMS/PMDS, subklinisk EIPS, känsloimpulsivitet i ADHD, svartsjukeproblematik, ”hett temperament” och liknande. Min psykologkollega Sanna Lindsten och jag satte ihop gruppmanualen under Sannas dåvarande PTP-arbete och haft ett gäng pilotgrupper med goda resultat. Vi hoppas på att de första grupperna som kan ingå i studien kan hållas under våren/hösten 2024.

Totalt sett så jobbar jag nu ungefär 50 % kliniskt, 20 % studier och 30 % med de olika strategiska uppdragen ihop.

Vad har varit viktiga faktorer och steg i din professionella utveckling?

Det har varit viktigt för mig att få smida medan järnet är varmt. Jag är en person som kan vara ganska otålig ibland. Det betyder inte att alla mina idéer ska köra i gång på en gång, utan det är bra för mig att ha en grupp att diskutera och bolla med och inte springa för fort. Vårt nuvarande team kompletterar varande väl som grupp just utifrån den aspekten. Men finns det en öppning för lämplig förändring vill jag gärna ta den. Det går ju att jämföra med när vi jobbar med psykologisk behandling. Har vi en ingång, finns det motivation just nu, då kan vi inte lägga det on hold till ett annan tillfälle utan vi får göra det nu när chansen finns och ta ett litet steg. Det kanske inte finns plats för alla förändringar på en gång men har vi plats för den här just nu, då gör vi just den. Sen utvärderar vi och så kan vi ta nästa steg. Att ha en organisation runt mig som faktiskt uppmuntrar det här har arbetssättet har varit befriande.

Vilka faktorer har hindrat eller hämmat din utveckling?

Det är klurigt på ett sätt att jobba inom primärvården med psykiska frågor för att en vårdcentral ska titta på hela människan, alla åldrar från att du är nyfödd med BVC-vård till det palliativa boendet. Vi ska också titta på allting som kan drabba en person fysiskt och psykiskt och det gör att det nästan aldrig är de psykologiska frågorna som står i fokus. Ta pandemin till exempel. Den hanterades mycket på primärvårdsnivå. Alla fick ställa om till covidvaccination och smittspårning med mera. Alla andra frågor fick stå tillbaka.

Vi har en annan verksamhetschef nu mot när jag började och ett väldigt välfungerande psykosocialt team som utvecklat sina arbetsmetoder. Då blir det kanske svårt för vår chef att se att det psykosociala ska utvecklas mer när det finns andra brinnande områden på vårdcentralen. Varför fortsätta utveckla det här som utifrån verksamhetens håll inte är högprioriterat just nu? Då blir samarbetet väldigt viktigt, om vi kan göra mer i en viss fråga kan någon annan profession göra mer i någon annan och på så sätt frigöra resurser för verksamheten. Exempelvis det här med att vi träffar personen först, då kan läkaren ta bort 20 minuter av sin bedömningstid och får utrymme att träffa en patient till.

Man får också komma ihåg att det inte finns någon annan profession än de som jobbar i det psykosociala teamet som kan så mycket om psykologisk behandling och vad det innebär. Det kan vara en utmaning att få alla andra professioner att uppmärksamma och motivera en person att komma till oss eftersom de inte riktigt vet vad vi faktiskt gör. Vissa kollegor har mer kunskap, vissa har mindre, och här tycker jag att det är jätteviktigt att vi psykologer som kan både bedömning och behandling sprider den informationen och tar vårt ansvar med att vara lätta att samarbeta med och ha dörren öppen. Jag kan tycka att det är lätt att vi psykologer fastnar i åsikten att andra borde söka upp oss mer, förstå att vi har stor kunskap och visa intresse för våra frågor men jag tänker lite tvärtom. Du måste, som psykolog, först visa dig värdefull och vad du kan bidra med till dina kollegor och sen kommer kollegorna förstå att de behöver dig, älska dig och de kommer använda dig, men du får först jobba för det. Där tycker jag att vi psykologer kan bli bättre på att ta det ansvaret även fast det kan vara jobbigt.

Foto: Frida Weiler Blomgren

Vad är din syn på psykologrollen och hur tycker du att den skiljer sig från andras syn på den? 

Alltså, jag tycker inte man behöver vara så jäkla korrekt. Jag tycker att man kan få svära och man kan väl få ha sin privata konst på väggarna. Jag tycker att jag kan blanda värme med att öppet säga till en patient att ”det där tycker jag är bullshit!” Vi måste givetvis individanpassa, det är superviktigt, men jag har med mig vanvördigheten från DBT, och humorn. Med en del suicidala patienter har jag kunnat uttrycka mig så här, ”ja, men livet suger faktiskt ganska mycket” och så kan vi bara konstatera det. Stereotypbilden att vi alltid ska bara ska luta oss tillbaka, eftertänksamt lyssna in, låta tystnad tala och ha ett väldigt långsamt tempo och vara extremt sokratiska, det är inte riktigt jag. Jag kan vara det när jag tycker att det behövs, men inte i mitt generella samtalsmönster. Jag har fått höra från en hel del patienter att jag inte är som en psykolog brukar vara och det har jag tagit som positiv feedback. De brukar i varje fall komma tillbaka. De kan säga ”du är inte en sådan där som bara hummar”. Nej, jag kommer inte bara humma, jag har en åsikt om det du säger och jag kommer lyfta den på ett öppet sätt för att du ska veta var jag står och minska otrygghet. Men det är ju inte min agenda i rummet utan patientens, så det är klart att det är en avvägning och jag pratar inte likadant med alla. Man får inte glömma att det alltid behövs värme, validering och omtanke för att kunna använda vanvördighet och humor på ett, för patienten, hjälpsamt sätt.

Så din personlighet får gärna vara med i patientmötet och du känner dig inte hemma i den vanliga psykologbilden?

Inte alls. Jag brukar säga att jag inte är psykolog. Jag jobbar som psykolog. Träffar du mig på jobbet eller privat är det ungefär samma. Jag skulle också säga att jag tycker att vi psykologer duckar en hel del. Som profession är vi kanske lite rädda för att ta de svåra samtalen. Å ena sidan säger vi att vi ska jobba med bedömning för att vi är bland de bästa professionerna på bedömning av psykisk hälsa/ohälsa men många vågar till exempel inte göra suicidriskbedömning, nej den måste läkaren ta! Varför det? Det kan också vara att våga ta de svåra snacken med en kollega och stå upp för sin kompetens. Exponera oss mer alltså – som för de flesta. Visa också våra svagheter och berätta om när det gått fel. Det tänker jag extra mycket på när jag handleder PTP:are, att de ska få också den rollmodellen.

När har du lärt dig som mest?

Det måste ändå vara DBT-perioden. Kanske naturligt för att det var under PTP:n men jag tycker också att DBT är en heltäckande metod som tar med allt från att hantera kriser, hantera ångest och depression till att hitta det som gör livet värt att leva, och att titta på sig själv som behandlare. Att se sig själv på film och göra många rollspel ingår hela tiden och jag lärde mig otroligt mycket i det kliniska arbetet som jag haft nytta av i alla mina behandlingar.

När det gäller lärande i ledningsutvecklingsrollen så är det de olika projekten och kanske framför allt de här senaste projekten med styrgrupp på högre nivå som gett allra mest. Att se och möta utmaningarna strukturellt. Det är en sak att vara på golvet och se glapp och ha en åsikt, men att vara flera steg upp och se samma glapp och förstå att det är inte så lätt att åtgärda då flera delar påverkar andra verksamheter, det är lärorikt.

Även det här med att vara handledare! Jag har haft fyra PTP:are samt psykologkandidat och det har också lärt mig otroligt mycket, både direkt kunskapsmässigt av dem utifrån deras utbildningar och kloka frågor och reflektioner men också om mig själv i min psykologroll. Varför väljer jag att göra på det här viset vid just det här problemet? Vad har varit viktigt för mig när jag blivit handledd? Hur kan jag stötta någon som är med om suicid i arbetet? Och så vidare. Mycket lärorikt!

Vad är ditt nästa utvecklingssteg? 

Det är en jättebra fråga. Rent yrkesmässigt så hoppas jag på att fortsätta arbeta men de här strategiska frågorna utan att vara utan det kliniska. Jag vill jobba fifty-fifty och ha både strategiarbetet och behandlingar. Behandlingsmässigt gillar jag det psykiatrinära och dras gärna till den problematiken när vi fördelar ärenden hos oss i teamet.

Men det närmaste som händer är att jag och min fru Frida ska bli mammor här i vår. Det hoppas jag ska vara utvecklande. Jag tror att det kommer vara det, både frivilligt och ofrivilligt. Tänk att bli unge till en psykologmorsa alltså, hur ska det gå?!

Det kommer säkerligen gå alldeles utmärkt!
Stort lycka till med det och allt annat spännande du tar för dig och tack för att du driver arbetet för en välfungerande hälso- och sjukvård framåt!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.