Sinella Keskiniva: min professionella utveckling

Sinella Keskiniva är psykologen som får förtroendeuppdrag utöver det vanliga. Som chef för en hälsocentral utmanade hon traditionella arbetssätt och efter det har förfrågningarna duggat tätt; internrevision av primärvården, skapa central vaccinationsmottagning på nolltid och möjliggöra region Västerbottens del av norra EU:s största digitaliseringsprojekt. Hur hamnade hon där och vad gör en psykolog lämpad för den typen av uppdrag?

Var startade din psykologresa?

Jag gick utbildningen i Umeå och psykologresan startade med ett organisationsarbete som kom sig av mitt examensarbete. Tillsammans med en studiekamrat fick vi i uppdrag att titta teoretiskt på anhörigas känslo- och sorgeprocess kring att ha fått ett barn med intellektuell funktionsnedsättning och utifrån de kunskaperna föreslå en metod för planering av boende inför avveckling av vårdhemmet som de här patienterna bodde på sedan årtionden tillbaka, för nu skulle vårdhemmen avvecklas. Jag hamnade på Brattby vårdhem och där hade patientgruppen bott sedan 40-talet.

Under examensarbetet gjorde vi djupintervjuer med anhöriga eller närmaste kontaktpersoner för att få underlag till att ta fram en plan för var och en av de boende. Avvecklingsplanen skulle utgå med både patientens och de anhörigas behov. Målet var att få till en avveckling som de berörda skulle känna sig delaktiga i. Föreståndaren på vårdhemmet ville inte att de berörda skulle känna sig överkörda. Resultatet användes sedan i en organisationsförändring som var stor för alla berörda. Den praktiska delen av förändringsarbetet genomförde jag sedan som betalt uppdrag från vårdhemmet och det blev den första delen av min PTP-tjänstgöring.

Vad från utbildningen hade du mest nytta av i det här förändringsarbetet?

Jag tror att det jag främst hade hjälp av från utbildningen var förmågan att förstå och söka kunskapen som är tillgänglig för oss via forskning och tidskrifter. Att veta vart man kan söka, vilken kunskap som kunde finnas, vilka som hade forskat på intellektuell funktionsnedsättning, anhöriga, sorgearbete och så vidare. Att hitta den kunskapen och sedan utifrån det förstå organisationen, hur den har fungerat, hur vården har fungerat.

Ett mycket viktigt inslag som vi hade på utbildningen handlade om hur sjukvården har vuxit fram. Framväxten är mycket beroende på samarbetet och alliansen mellan läkare och sjuksköterskor, synergin mellan dem ligger till grund för hur sjukvården ser ut och byggts upp. Det gav mig en förståelse för vad som har hänt under alla årtionden och varför det ser ut som det gör i vården och i dokumentationen. Det var en bra förförståelse att ha när vi gick igenom och läste journalerna för varenda person som var boende på vårdhemmet, att veta vilka relationer som styr i vården.

Utmanande uppdrag som ny psykolog! Vad gjorde du sen?

Till den andra delen av min PTP hade jag turen att få en tjänst på det som kallades psykologavdelningen på Norrlands Universitetssjukhuset. En avdelning där alla psykologer var organiserade på regionsjukhuset i Umeå. Jag fick en tjänst som var riktad mot neurorehab och smärtrehab. Det var en oförglömlig erfarenhet och kunskap att bära med sig. Där fick jag  sätta mig in i hur vi påverkas av det som är grunden för hela vårt liv, alltså hjärnan och kroppen. Vi jobbade med ryggmärgsskador och traumatiska hjärnskador efter bilolyckor, skoterolyckor, dykolyckor med mera. Eller så hade man av oftast samma anledningar skadat sin rörelseförmåga och blivit förlamade. Så antingen hade patienterna inte längre tillgång till sina hjärnfunktioner som tidigare i livet eller också hade man inte rörelseförmåga i kroppen.

Mycket handlade om hur man reagerar på den svåra situationen, som patient som har råkat ut för det, deras anhöriga och jag som personal. Det handlade om de svåraste trauman, det kunde inte vara värre än så här. Att möta den krisen och sorgeprocessen som alldeles nybliven PTP:are och ändå se att människor överlever. Att det är något annat som styr hur man upplever personen än de här förmågorna som vi tycker är så centrala.

Många filosofiska tankar och teorier finns inom det området. Att jobba med det här sätter i gång väldigt många funderingar vilket man ser i litteraturen som finns på området. Vad är det som är jaget? Vad är jaget när delar av hjärnan skadas och den kända personligheten inte längre går att känna igen? Det finns ju någon där. Över tid kan man till och med uppleva att en person blev mer framträdande. Det var en stor fråga jag bar på under många år.

Var det sådant ni pratade om med handledare och kollegor eller är det mer i litteraturen du har sett att det har tittats på?

Vi var ett jättebra gäng med psykologer och det är jag väldigt tacksam för. Jag fick mycket handledning i det praktiska psykologarbetet men när jag tänker efter nu så var det nog så att de här frågorna pratar jag aldrig om. Jag hittade dem i litteraturen och jag undervisade i dem när jag under PTP-tjänsten fick i uppdrag att undervisa läkarstudenter i kris och trauma. Jag visade alltid upp bilden av var jaget är någonstans. Människans kärna kanske är utanför medvetandets kontroll.

Spännande att börja undervisa för läkare redan under PTP:n!

Ja, det var ett krav att undervisa eftersom tjänsten var på ett universitetssjukhus. Det var inte så populärt att undervisa för läkarna på den tiden för man kunde bemötas av skepticism, kritik och hån för de psykologiska teorier som man skulle presentera, så mina äldre kollegor utnyttjar nog en junior PTP för det här otacksamma uppdraget. Men då gällde det att vara smart och vinkla undervisningen i kris och trauma på ett sätt som jag antog skulle vara intressant för dem. Att inte vara så egocentrisk i föreläsningarna och bara utgå från våra psykologiska teorier. Vad har de för intresse av det? I stället gick jag igenom hur vi tillämpar kris- och traumakunskapen vid exempelvis oljeplattformskatastrofen i Norge, som var aktuell då.

Var du kvar även efter PTP:n?

Ja, det var jag. Vi hade en ganska känd verksamhet inom neurorehabilitering och smärtrehabilitering, både internationellt och i Sverige. Och vi hade en auktoritär ledare där, en professor som var vida känd för sin förmåga att vara lite excentrisk, krävande och kritisk. Han påstod att vår avdelning var bäst och att det bästa sättet att arbeta var i team. Men jag var en ganska ifrågasättande person så jag köpte inte det rakt av. Då fick jag åka runt att besöka olika rehabcenter i Sverige och kunde konstatera att det stod ju ännu värre till på de andra ställena så det var ändå ganska bra och jag stannade kvar där i fyra-fem år.

Efter det jobbade jag på en ny klinik på sjukhuset som var inriktad på kronisk smärta med ett väldigt standardiserat upplägg med både behandling i grupp och individuellt och ett strukturerat bedömningsförfarande. Jag blev tillfrågad om att söka tjänsten där och vi hamnade i att bygga upp den verksamheten. Det kändes roligt att få bestämma vilka instrument vi skulle använda för bedömningar och vad för sorts behandling vi skulle ha. Vi var tre till fyra psykologer som jobbade där tillsammans. Det var jätteroligt!

Det var på smärtrehab som jag verkligen lärde mig vikten av teamarbete. Hur himla bra det kan vara när man teamar på ett bra sätt och har synkroniserade tider och bra infrastruktur för patientflödet. Det blir bra även för patienten.

Du låter engagerad och vågade anta tuffa organisatoriska utmaningar redan från start. Var det något som du såg framför dig att du skulle göra?

Nej, alltså jag har haft dålig självkännedom i hela mitt liv och det har jag fortfarande, så jag såg aldrig någonting framför mig. Allt jag har gjort har varit en överraskning.

Jag var på smärtrehabiliteringen i fyra-fem år och under den tiden började jag med fackligt arbete och blev tillfrågad av övriga fackliga att börja jobba med förhandlingar i regionen. Det är en hållpunkt i livet som kom att betyda väldigt mycket och inte heller den såg jag komma i förväg.

Så jag och en väldigt begåvad kollega, Ingalill Nyström, förhandlade för Psykologförbundet under ett antal år och det resulterade i att vi fick insikter i hur det ser ut med livslön och utvecklingen för psykologer inom offentlig verksamhet. Vi såg att våra kollegor som var duktiga och erkända inte hade gått framåt i sina livslöner utan bakåt. Det fick oss att börja fundera på att starta eget.

Det ledde också till att jag hamnade i Psykologförbundets styrelse, något som gav ytterligare ett steg i att få syn på professionsfrågor från ett övergripande perspektiv. Jag minns att redan det första mötet med förbundsstyrelsen innehöll mycket stimulerande diskussioner. Det var kunniga och erfarna personer som satt där och det var roligt och inspirerande att arbeta med dem så det höll jag på med i två mandatperioder. Tills vi startade den egna firman.

Under tiden i förbundsstyrelsen fick jag ett specialuppdrag, att jobba inom etikrådet. Det arbetet innebär att hantera klagomål och i mitt fall också att i en gemensam nordisk arbetsgrupp uppdatera de etiska riktlinjerna. Klagomålshanteringen handlar om att bemöta kollegor som har blivit klagade på, ringa upp dem, prata med dem, ha en diskussion om vad man kunde ha gjort för att de inte skulle hamna i det här läget och att göra det tills kollegan på något vis visat att man har förstått att det blev ett problem för den andra parten. Och sedan dokumentera dialogen.

Okej, så du har suttit med där? Jag har satt mig in i Etikrådets arbete i och med boken jag nyss kom ut med. Det arbetet verkar riktigt givande och viktigt!

Uppdraget kunde kännas krångligt och besvärligt eller till och med obehagligt ibland, men för det mesta så gick det väldigt bra och blev bra för den som hade känt sig felbemött. Det kändes jättebra att kunna lägga saker till rätta.

Och ge det tid tänker jag, alltså ta saken på allvar både från den klagade och den påklagades håll. Att det är en process som behöver få tid och plats.

Ja, du har rätt i det. Det gavs tid och det var en process, nästan som en terapi. För den som har blivit klagad på är det inte en upplevelse som är lätt att hantera, det krävs handlag för att ta sig an det.

Sen startade du egen firma med din tidigare kollega?

Ja, och en till, vi var tre. Vi hade alla jobbat med rehabilitering utifrån neuropsykologi och vi ville ha med den här hjärnkunskapen i vårt arbete. Det vi erbjöd då var rehabilitering baserad på neuropsykologisk bedömning och behandling på psykologiska teorier som beteendeterapi.

Vi ville få avtal med Försäkringskassan men vi var nya och kom med ett nytt arbetssätt så vårt anbud kastades i papperskorgen. Men då hade vi en träff med den dåvarande försäkringskassachefen här i Umeå och berättade om vårt upplägg och varför vi tyckte att det var viktigt att vi ändå skulle få en chans bland alla de stora aktörerna som hade gjort likadant i alla år. Det var ingen som erbjöd något som var vetenskapligt förankrat någonstans och det beskrev vi och efter det mötet plockade hon upp det där anbudet ur papperskorgen och så fick vi ett provår.

Wow, så bra att ni fick chansen till ett möte. Hur lyckades ni med det?

Vid den tiden fanns det tre starka kvinnliga chefer här i stan, chefen för Försäkringskassan var en och en annan var chefen för vårdhemmet som jag arbetat med tidigare. Jag vet inte säkert att det var så, men det kan ha något att göra med att vi fick chansen att förklara vårt anbud. Det kan ha varit personliga relationer som har spelat in men det var ingenting som kommunicerades till oss.

Vi fick i varje fall provåret och det visade sig att det här var någonting som handläggarna på Försäkringskassan absolut hade användning av och även de sjukskrivna försäkringstagarna. Vi hade det neuropsykologiska synsättet att faktiskt titta på hur den försäkrade fungerar utifrån kognitiva funktioner och sen också titta på emotionella och andra psykologiska faktorer. Och då fick handläggarna ett underlag som de kunde ta beslut utifrån.

På den tiden hade Försäkringskassan rehabiliteringsansvaret och då hade vi ett behandlingsprogram som byggde på vetenskap och psykologiska teorier som vi genomförde. I elva år höll vi på med det här. Från början var det ju ett lokalt avtal, men så småningom fick vi riksavtal eftersom det blev alltmer efterfrågat. Och idag ingår neuropsykologi i nästan alla rehabiliteringsbedömningar som görs, alltså försäkringsmedicinska utredningar.

Det härligast med det här jobbet var att få jobba i team med psykologer, att tillsammans få utreda och använda varandras olika kompetenser. Man kan egentligen spetsa sig hur mycket som helst inom psykologi.

Varför avslutade ni efter elva år?

Det fanns dels personliga skäl men utlösande faktor var en förflyttning av ansvaret av rehabiliteringsansvaret från Försäkringskassan till Regionerna. Försäkringskassan tappade uppdraget att upphandla rehabilitering. I stället skulle Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inhandla coachning.  Det sättet att arbeta var inte intressant för oss. Jag fortsatte något år till på halvtid med avtal mot några större företag och organisationer med rehabiliteringsärenden mot arbetsgivare. Det var ett ensamt arbete så efter något år sökte jag mig tillbaka till regionen för att jobba som psykolog.

Jag fick en 50 % tjänst på en hälsocentral som inte haft någon psykolog på länge och efter några år, när verksamhetschefen skulle gå i pension, blev jag tillfrågad att söka den tjänsten och det gjorde jag till slut, efter ganska mycket tvekan.

Varför tvekan?

Jag hade aldrig varit chef över en så stor verksamhet. I egna företaget hade vi som mest 15 anställda och det här rörde sig om 60. Det var ett stort och brett uppdrag så det kändes som ett stort steg. Samtidigt var det oerhört spännande, utmanande, roligt och arbetet innehöll väldigt, väldigt svåra situationer också.

Vad var det viktigaste du gjorde under tiden som chef där?

Jag hade hela tiden en önskan att man skulle leda verksamheten mot större fokus på patientens behov. Alltså det som också de statliga myndigheterna lyft sedan början av 2000-talet, tillgänglighet och standardisering av vissa vårdförlopp. Ett av uppdragen från statliga utredningar var t ex rätten till en första bedömning inom tre dagar inom primärvården. Det såg jag var viktigt utifrån utgångspunkt att det som är bra för slutanvändaren/patienten/ medarbetaren som möter patienten är bra för organisationen. Vi identifierade var vi hade dubbelarbete, när fler möten för samma åkomma var onödiga osv. Produktions- och kapacitetsplanering, flödesanalyser var en stor del av arbetet.

Det blev tydligt att för folksjukdomar som diabetes, astma, kol med flera – alltså gamla vårdförlopp som har funnits länge – där fanns det kända processer och man hade avdelade resurser. Även om det alltid finns en upplevelse av att resurserna är för små, så är det ändå känt vad som behövs. För psykisk ohälsa däremot upptäckte jag att det inte fanns några kända processer inom primärvården. Det fanns hälsocentraler som överhuvudtaget aldrig hade satt en diagnos på en depression eller ångest för att på den orten ”hade man inga sådana sjukdomar”. Budgetering och bemanning följde tradition, alltså vilken bemanning man haft tidigare, och inte utifrån vad politiker eller huvudmannen beställde för vård.

Det här såg vi när vi genomförde en internrevision inom primärvården för något år sedan. Då såg vi att bemanning och budgetering förblir lika år efter år oavsett vad beställningen är. Enda gångerna man kanske ändrar den faktiska resursplanering är om huvudmannen öronmärkt pengarna, ”det här ska gå till barns psykiska ohälsa”, men inte ens då är det säkert att bemanning och budgetering förändras i grunden.

Arbetet med exempelvis psykisk ohälsa har varit helt upp till den enskilda arbetstagaren att utforma och det har varit likadant med sjukgymnastik och arbetsterapi. Det förekommer att man som nyanställd får höra att ”det där lägger jag mig inte i, du får göra som du vill”.

Det finns inga färdiga standardiserade vårdförlopp för de här områdena än så länge men nu börjar det komma snart via kunskapsstyrningen som jag hoppas mycket på. Men då det inte har funnits har man inte heller styrt arbetet.

Så du slutade som chef och jobbade med internrevision i stället?

Det skulle till en stor förändring som innebar att jag skulle få tre till arbetsplatser att vara chef för och det var jag inte så intresserad av för det skulle bli en annan nivå på arbetet. Jag gillade kontakten med golvet. Det här att man kunde flyga mellan olika nivåer, man var både i övergripande strategiska frågor men kunde också utforma medarbetarnas vardag. Så jag meddelade att jag inte var intresserad av förlängning utan ville ha annat uppdrag och då fick jag ganska snabbt en fråga om att ta fram en metod för internrevision inom primärvården tillsammans med två andra tidigare chefskollegor.

Finns det något annat som du i det här sammanhanget för psykologer vill lyfta fram från revisionsarbetet?

När det gäller psykisk ohälsa så var det väldigt nedslående att se hur få resurser det fanns ute på de olika enheterna. Man bygger inte ut vården för den psykiska ohälsan tillräckligt. Trots att man får nya beställningar och nya uppdrag så blir det inga pengar och det blir inga fler tjänster. Ett sätt att runda detta har varit att ordna med centralt styrda insatser i stället, t ex har vi i Västerbotten numera ett s k ”Kontaktcenter” med uppdrag att göra alla bedömningar av psykisk ohälsa hos barn och unga för hela länet. Den är placerad i Umeå.

Hur togs den här revisionen emot av de som bestämmer inom primärvården?

Man tycker att det är intressant men resultatet blev överskuggat av Covid-pandemin som gjorde sitt intåg parallellt med revisionen. När vi hade gjort klart arbetet kring sju enheter fick jag frågan om att vara projektledare för att skapa vaccinationsmöjligheter för Umeå med omnejd. När beslutet var klart så var det kanske sex eller åtta veckor tills det måste börja vaccineras, så det var väldigt snabba puckar där.

Oj! Hur var det arbetet?

Det har varit bland det roligaste jag gjort. En enorm press förstås, för det behövde vara klart ett visst datum då vaccinet skulle komma och det skulle ut inom ett visst antal timmar och så vidare. Det var väldigt många samarbetspartners att planera med och då såg man hela bredden av Region Västerbottens kompetenser. Alla delarna som man som medarbetare sällan kommer i kontakt med; inköp till exempel, logistik, utformning av skyltar, reklam, annonsering, kommunikation, sophantering, städ och viktigast av allt att hantera all säkerhet mot hot och våld, arbetsmiljö och patientsäkerhet. Alla de skulle ingå och de gjorde det med liv och lust, för alla tyckte att det här var viktigt. Det var inga utdragna förhandlingar någonstans utan allt gick i ett. Enkla möten och enkel uppföljning.

Vad var kärnan i det tror du?

Jag tror att det var det här gemensamma målet vi hade. Alla var inbjudna och de som kände att de behövde vara med var välkomna att höra av sig. Vi var öppna för att ta hjälp av alla och alla fick vara med och planera och kände att det här gör vi tillsammans. Det var en väldigt fin upplevelse måste jag säga.

Vi anställde säkert 100-150 personer på timmar eller månadslön och det var mestadels pensionärer och ungdomar. Personer som kom från arbetslöshet eller studieuppehåll. Det visade sig vara en väldigt lyckad kombination, de trivdes så bra ihop. Befolkningen blev vaccinerad dessutom.

Jag var själv där och vaccinerade mig och det var imponerande smidigt! Men du har ett annat uppdrag i dag?

När vaccinationsverksamheten flöt på började jag känna mig lite onödig. Snarare en belastning än till nytta. Alla funktioner var på plats och allting rullade på och då tyckte jag att uppdraget skulle övergå till linjen. Arbetet kommer att hålla på ett okänt antal år eller månader och då ska det ingå i det reguljära arbetet.

Så då var jag ledig för nytt uppdrag och fick ganska snabbt en förfrågan om att jobba med införandet av det som kallas för FVIS; framtidens vårdinformationssystem. Det är ett program som pågår i nio regioner i Sverige. När man tar alla nio regionerna sammanlagt så är det norra EUs största digitaliseringsprojekt.

Jag fick frågan om jag ville vara delaktig i det här i Västerbotten och jag tackade ja till att vara projektägare på införandeprojektet som det kallas. Jag ska se till att projektet har förutsättningar att göra sitt jobb, vilket är att ge vården förutsättningar att ta emot och använda de nya systemen när de kommer. Det är ett stort antal nya system som man ska börja använda om ett år förhoppningsvis.

Berätta om de här systemen som ska implementeras.

Det är både ett journalsystem och system för alla andra arbeten som behövs kring vården.  Det är alltså både för patienten och för personalen. Ett system för samverkan, delaktighet och dokumentation. Utöver det så är det också ett system för labb, röntgen och även ekonomisk information för uppföljning av statliga myndigheter. I dag skriver vi rapporter manuellt vilket är extremt tidsödande för verksamhetscheferna.

Det är också standardiserat på ett annat sätt vad gäller diagnos och diagnoskoder så att det ska gå att följa upp bättre. Har den här hälsocentralen haft en patient som har haft depression eller inte? Har man inte haft det kan man undra varför och försöka ta reda på det. Är det för att det är fult på den här orten med psykisk sjukdom och därför diagnostiserar man inte det, eller vad handlar det om? Uppföljning av vården blir möjlig på ett helt annat sätt med de nya systemen.

Vad skulle du säga är dina psykologrelaterade förtjänster som gör att du är lämpad för den här typen av övergripande projektägarskap?

Jag tror att det har en viss betydelse om man i sitt arbete uppvisat de beteenden som är ganska vanliga bland psykologer, att man är van att ta in andras perspektiv, att man kan lyssna, att man är van att analysera och se övergripande mönster, att kunna tänka på flera nivåer av verksamhet. Sen tror jag att vi psykologer i allmänhet ganska väl kan reglera våra stressbeteenden i kontakt med andra människor och det tror jag är väldigt värdefullt i kontakt med medarbetare och andra chefer. Det här är faktorer som påverkar hur man blir sedd som möjlig kandidat till ett förtroendeuppdrag, tänker jag.

När det gäller erbjudandet om att vara projektledare för den centrala vaccinationsmottagningen så var det mina chefskollegor som nominerade mig och det betyder ju att de trodde att de skulle kunna samarbeta med mig. Det var deras uppdrag som de delegerade till mig och det handlade om ett förtroende.

Så då pratar du om att det relationella är viktigt?

Ja, jag tror att det relationella är viktigt, att lyssna och förvalta förtroendet. Också att få med sig medarbetare och de fackliga i tron på att det här blir bra för patienterna och att det som är bra för patienter är bra för medarbetarna i slutändan.

Att driva förändringar, driva projekt, handlar om samma sak som föreläsningarna som var så impopulära där på läkarutbildningen, att utgå från vad har de för intresse i frågan. Utgå från mottagarens behov.

Men visst måste man också visa förmåga att organisera, ta tag i saker, driva frågor och att göra det även i motvind?

I sådana här stora sammanhang så måste man ha uppvisat att man kan det. Och ja, man måste stå upp för sina åsikter, för att annars blir man en väldigt vag person. Det viktigaste, tror jag, för att få strategiska uppdrag är att du har gjort dina år som chef. Det ger en övergripande erfarenhet som är helt omöjlig att få på annat sätt. Man får en förståelse som är både djup och bred om en organisations villkor.

Behöver man ha varit chef i just den organisationen för att få övergripande uppdrag?

Nej, i någon organisation räcker. Bara man har behövt tvinga sig till att se de olika nivåerna. Det är en lärdom som man behöver ha med sig för att kunna göra mer övergripande förtroendeuppdrag. Alla erbjudanden jag fått om att ingå i större projekt har kommit efter det att jag blev chef.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Jag försöker utvecklas till att bli pensionsmogen.

Hur går det då?

Jag tycker att det går ganska bra, jag ska gå i pension på halvtid nu i augusti. Det här projektet som jag är i ska förhoppningsvis vara klart om ett år. Vi har gjort de stora sakerna som vi behöver göra av riskanalyser, patientsäkerhetsrisker, arbetsmiljöbedömningar, informationssäkerhetsrisker och sådant. Och då kan jag planera för pension och jag har inga problem att fylla min tid.

Vi får se vad tiden som frigörs handlar om, någon slags återgång i funderingar om litteratur och lite mer kultur kanske man orkar med när man är mer ledig. Det blir spännande att se vad det blir.

Vi har pratat om väldigt intressanta uppdrag som du har haft och gjort. Något mer du vill lyfta fram där du lärt dig som mest?

När det kommer till själva grundutbildningen så fick vi djupdyka inom olika ämnesområden, för då var det ingen enhetlig utbildning. Man läste sociologi, pedagogik, psykologi och statistik till exempel, superviktigt och bra. Över huvud taget så tänker jag att psykologutbildningen har varit otroligt grundgivande. Man har fått en plattform att förstå väldigt många olika områden och fått förmågan att röra sig mellan olika nivåer i en stor organisation, till exempel strategisk operativ nivå och konkret vardag.

När det gäller behandlingen, så gick jag många kompletterande behandlingsutbildningar, bland annat på Psykologpartners och Wisemind. Jättebra utbildningar! Bland annat en i inlärningspsykologi och beteendeanalys som hölls av Håkan Wisung med flera i Indien, Kerala. Den var superbra och gav mig väldigt mycket personligen men också för patientarbetet som jag bedrev på den tiden. Det var ett fantastiskt lyft och jag har aldrig glömt hur det kändes!

Så kan jag säga något om förändring och avveckling också. Nu är jag ju med och ska avveckla ett system och införa ett nytt. Och det jag gjort har tagit slut på olika sätt. Jag brukar säga att om jag kommer in i ett sammanhang så förvånar det mig inte längre i den här åldern, jag är ju 66 år, om saker och ting plötsligt faller ihop och avvecklas. För det är så det brukar gå. Men sen så växer det ju förhoppningsvis någonting nytt i stället.

Vill du ge något sista medskick till läsarna?

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är väldigt nöjd med att ha jobbat som psykolog och att sedan kunna använda de kunskaperna i de andra uppdragen. Jag rekommenderar den typen av uppdrag varmt till andra psykologer, för vår kunskap behövs väldigt mycket i vården.

Du låter dig inte hindras av det som för andra kan te sig omöjligt?

Olika människor har lite olika talanger och när jag är med i någonting så ser jag realistiskt att det antagligen inte kommer fortsätta för alltid. Det kanske är en talang, jag vet inte, kanske är det bara att man kan se möjligheter med något nytt. En av de mest spännande delarna av kursen i inlärningspsykologi tog upp det här i form av dynamisk systemteori, Malin Bruhn höll i den delen och det var jätteintressant. Det handlar om hur förändring går till och när det tillämpas på människans utveckling så är det väldigt hoppfullt eftersom ett litet förändringssteg i dag på sikt kan leda till väldigt stora konsekvenser på sikt. Mycket hoppfullt!

När jag hade erfarit att det går att hjälpa människor med små förändringar så var behandlingsarbetet avslutat för min del. En förfrågan om att söka chefstjänsten kom i den vevan. Efter det har jag ju tillämpat de insikterna i det organisatoriska arbetet i stället. Det är dock omedvetet, för det är mycket sällan jag belastar mig med att tänka medvetna tankar, det är mer ett inlärt agerande och tänkande. Ingen medveten process direkt.

Så vi ska inte hålla fast vid våra projekt för hårt utan försöka se möjligheter när de går ur tiden?

Just det, det går att ta sig an utvecklingen, det nya, och göra någonting av det. Att inte bli fast i en tradition eller ”så här har det alltid varit och då måste vi fortsätta med det”.

En god väninna sa till mig ”folk pratar om att tänka utanför boxen men du har ju ingen box”.

Men visst måste man också visa förmåga att organisera, ta tag i saker, driva frågor och att göra det även i motvind?

I sådana här stora sammanhang så måste man ha uppvisat att man kan det. Och ja, man måste stå upp för sina åsikter, för att annars blir man en väldigt vag person. Det viktigaste, tror jag, för att få strategiska uppdrag är att du har gjort dina år som chef. Det ger en övergripande erfarenhet som är helt omöjlig att få på annat sätt. Man får en förståelse som är både djup och bred om en organisations villkor.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.