Att hitta sitt professionella sammanhang

Som psykologstudent i Uppsala, för över tjugo år sedan, gick jag med i Beteendeterapeutiska föreningen, BTF, och det blev min viktigaste plattform för kunskap och nätverkande. Jag minns årskongresserna med värme. Så mycket jag fick lära mig och så roligt det var att träffa likasinnade. Efter några års pandemipaus var det i våras dags för en IRL-kongress igen. Det var magiskt! Denna gång fick jag chansen att åter se tillställningen med nya ögon. En ny bekantskap, PTP-psykolog Axel Brännström, var med för första gången och han berättar här om vad det var han mötte. Tack för det Axel!

Det är stort att hitta sitt sammanhang. Vi har hittat BTF (och fler är varmt välkomna med där såklart) och det finns många andra viktiga föreningar att utforska. Jag vill uppmuntra alla att leta efter ett professionellt sammanhang som ger energi.

Axels betraktelser

Som årskongress-oskuld visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Jag försökte hålla tillbaka förväntningarna och trots välvilliga försök så sprang de som vanligt i väg ändå… samtidigt som de gång på gång blev mer än överträffade! Det var dock en sak som var jobbig under hela helgen. Bitvis riktigt jobbig. Det var att stå ut med känslorna av att tvingas välja en av två intressanta föreläsningar.

Kongressen inleddes på ett fantastiskt sätt med Elisabeth Kaisers workshop om Narrativ Exponeringsterapi (NET). Inget ont om NET, men det var något annat än den specifika terapiformen som verkligen slog an i mig. Nämligen Elisabeths närvaro och förmåga att genom att ställa frågor få helt olika människor att dela så genuina, målande och levande berättelser. Det var inte bara att lyssna eller se en berättelse, det var att uppleva en berättelse. Uppleva en berättelse gemensamt. ”Sten” som ”blomma” så kändes alla berättelser i kroppen från början till slut.

Stort tack till er som ställde upp och vågade vara öppna och ärligt berätta om era erfarenheter. Fredagen hade inte blivit det den blev utan er.

Kanske blir slagen på fingrarna nu men apropå metoder eller processerna har jag funderat på om inte alla traumafokuserade behandlingar delar samma kärna? Om man ska prata principer är min uppfattning att det någonstans handlar om att på olika sätt våga vända sig mot sin ”stökiga garderob” där kläderna ligger huller om buller, dörren är omöjlig att stänga, försöker man dra ut sin blåa tröja så får man med sig allt annat och kanske till och med hela garderoben över sig. Att i en trygg kontext och med stöd våga vända sig mot och plocka fram allting i ”garderoben”, gå igenom det, sortera och lägga tillbaka varje sak där det här hemma. Så att en själv får tillbaka kontrollen att öppna/stänga dörren och plocka ut bara den där blåa tröjan när man själv vill.

Apropå att inte fastna i bråk om terapiformer så skriver jag rakt av under på det Jonas Ramnerö tog upp under sin föreläsning om Exponering. Det kanske är mer hjälpsamt om vi kan definiera och höja upp metoderna, så kan vi acceptera olika språkbruk. Det kanske är principerna man behöver lära sig, inte den exakta instruktionen. Min förhoppning är att det synsättet kommer prägla psykologin som stort allt mer. Inom BTF skulle jag gissa att vi är överens om att språket och hur vi använder det kan vara viktigt, men att det är funktionen som är det viktigaste.

Vidare (innan jag säger för mycket som jag inte kan backa upp) var det otroliga symposium/föreläsningar rakt igenom. Ingen nämnd – ingen glömd. Inte under en enda föreläsning kom jag på mig själv med att min uppmärksamhet krokat fast och dragit i väg i andra tankar. Jag vet inte vad det säger för andra, men för mig säger det mycket. Med andra ord: allt var hyperfokus-intressant. Som nykläckt BTF:are var det även ett stort plus att få åka med på Per Carlbrings och Alexander Rozentals pricksäkra tidsresa genom BTFs historia.

Jag lämnar kongressen med en ökad kunskap, tillit och flexibilitet kring de inte helt lätta frågorna. Frågor som vilka beteenden villhöver vi öka på som psykologer? Vilka beteende är hjälpsamma för vilka patienter att fokusera på och när? Hur kan vi förstå vad som mest sannolikt är hjälpsamt att förändra med hjälp av nätverksanalyser? Hur ska vi göra för att tillsammans med patienten röra oss i den riktningen?

Det kanske inte fångar in allt, men det jag landar mer och mer i är att det mesta verkar handla om att möta andra där de är och på olika sätt hjälpa dem att berätta en mer hjälpsam berättelse.

Det var tre fantastiska dagar av att möta andra. Möta andra som ser en själv. Se varandra. Blev både inspirerad och berörd långt över förväntan. Jens Karsten ramade in det som gjorde mötena så speciella för mig på ett finare sätt än vad jag kan göra: ”du visar att du inte bara lyssnat utan även funderat och ställer en fråga tillbaka som gör det än mer komplext”.

Ett särskilt möte som jag måste lyfta fram är ett möte med en som med sitt varsevarande drog tankarna till en välkänd munk. Nämligen en med titeln Dalai Lama eller iaf till det som han ska ha sagt ”I try to greet every person I meet like an old friend” för mig så förkroppsligade du det uttrycket Tobbe Lundgren.

Efter Johanna Lindes föreläsning fick jag hjälp att fundera kring vad som kanske är motsatsen till skam och vad som är viktigt i ett arbete för ökad självkänsla – där vi landade i stolthet. Stolt om någonting känner jag mig av att få vara en liten del av det här gänget. Ordförande Johanna Morén fångade in det bra när hon avslutade kongressen: ”Jag blir nästan tårögd. Att få ses. Interagera. Kramas. Samtalet i stunden. Det blev dans! Så fint. Jag är så stolt över er! Över oss!”

Foto: Kristoffer Pettersson

Foto: Kristoffer Pettersson

Det bästa sättet jag kan beskriva känslan jag lämnade årets kongress med är något annat mer än överträffade förväntningar. Det var lite som när man var liten och hittade ny lek. Inte heller bara att man hittade en ny lek, utan man hittade nya vänner som ville leka och prata om samma lek tillsammans. Barnsligt kul kanske det språkandet som kommer närmast att göra dom här dagarna rättvisa.

Ser fram att träffa er igen!

/Axel Brännström, snart färdigbakad PTP

Ps. Tack Elin Wesslander för att du gav mig den knuffen jag behövde för att hitta till BTF och faktiskt ta mig över tröskeln och till årets kongress. Det gör att jag känner att jag hittat lite av ett hem i den psykologiska skogen.

Inlägget är redigerat av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida inspiration och främja reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.