Erik Andersson: min professionella utveckling

Erik Andersson är en stor inspirationskälla för oss psykologer med sin övertygelse om att vår unika kompetens behövs vid verksamhetsutveckling och att vi alla kan anamma evidenstänket i det verksamhetsnära och skapa lokal evidens. Tur att han får nå ut till så många som studierektor och lärare på KI samt ordförande i nationella föreningen för kliniska psykologer. Men hur har hans egen psykologresa sett ut och vad är det egentligen som läkarna har som vi faktiskt borde vara avundsjuka på?

Hur började din psykologresa?

Jag gick psykologprogrammet i Linköping 2004 till 2008/2009 och i ärlighetens namn var jag inte alls nöjd med den utbildningen. Jag tyckte det var för låga krav och lite för fria tyglar. Men då jag är ganska ångestbenägen person så läste jag typ tre gånger mer än vad jag förmodligen skulle gjort på en mer traditionell utbildning. De använde problembaserat lärande och jag tänkte ”herregud, tänk om inte jag fått med mig tillräckligt med kunskaper, det är nog bäst att jag läser både Stockholms och Uppsalas litteratur också.” Så på så sätt kanske det ändå var en bra utbildning för mig när jag tänker efter så här i efterhand.

Under andra hälften av utbildningen kom jag i kontakt med Olle Wadström och han blev min kliniska handledare. Då blev jag så pepp och det blev väldigt roligt. Sen hade jag Gerhard Andersson som uppsatshandledare och han gav väldigt fria tyglar och mycket ansvar, fastän man var student, vilket jag gillade väldigt mycket.

Min praktik gjorde jag på ångestmottagningen som det hette på den tiden och det blev senare den klinik som jag fortfarande jobbar på. Nu heter det OCD-programmet och det tillhör psykiatri sydväst i Huddinge. Där träffade jag en massa människor som jag fortfarande umgås med, bland annat Christian Rück som senare blev min doktorandhandledare. Christian hade disputerat på kapsulotomi för OCD och var pigg på att starta mer forskning kring OCD i Sverige.

Kapsulotomi?

Man bränner sönder vissa nervtrådar, kapsula interna. Det låter ju lite radikalt men det gjorde man faktiskt i Sverige en hel del förr i tiden. Man har slutat i mångt och mycket med det nu. Nu är så kallad DBS (Deep Brain Stimulation), något som det forskas mycket kring. Behandlingen går ut på att man stoppar ner en liten elkabel i hjärnan i stället.

Ok, så där gjorde du din praktik?

Ja precis, och så blev jag kompis med dem som var där och klinikchefen var väldigt intresserad av att psykiatri sydväst skulle bli en forskningsklinik. Det här med internetförmedlad behandling började växa sig ganska stort och det var här som internetpsykiatrienheten tog form.

Det var bra tajming för mig att komma dit eftersom det var precis i uppstarten. Jag råkade träffa rätt där helt enkelt. Jag gjorde en forskar-PTP och arbetade på klinik halvtid och forskade på halvtid, men forskningen utgjordes av behandlingsstudier så det varit i princip 100 % kliniskt arbete.

Att du gjorde forsknings-PTP, var det något du halkade in på eller ett medvetet val?

Jag har alltid försökt se mig själv som en kliniker som vill bli ännu duktigare kliniker genom att göra forskning. Mot slutet av utbildningen blev jag pepp på det där med forskning för jag insåg att man kan utveckla sina egna behandlingsmetoder och testa dem och det är ju skithäftigt. Så lite halvt snubblade jag in på det och lite halvt medvetet val kan man säga.

Du blev kvar där efter PTP:n och fortsatte forska och jobba parallellt?

Exakt. Jag skulle disputera på OCD, det skulle bli min grej. Det här var innan jag fick barn och då jobbade jag väldigt mycket kliniskt för att få mycket erfarenhet. Så det var det jag gjorde, en massa behandlingsstudier och reguljärkliniskt jobb under många år. Sen disputerade jag 2014 och då kom jag fram till att jag har specialiserat mig alldeles för tidigt, så då sa jag upp mig från psykiatri sydväst och började jobba en dag i veckan på Wemind i stället.

Läkare har sin AT-tjänstgöring och sin ST-tjänstgöring där de får en bredd och få göra massa olika saker. Vi psykologer har inte det, så jag försökte göra min egen lilla mini-ST/AT-resa genom att börja jobba med allmänpsykiatri. Parallellt med det började jag jobba som lärare på KI:s psykologprogram på deltid där jag också fått möjlighet att göra mycket behandlingsforskning.

Tycker du att du fick någon breddning av att jobba allmänpsykiatriskt?

Ja, det fick jag verkligen! Alltså bara att lära sig hur man behandlar social fobi och paniksyndrom. Under psykologprogrammet jobbade jag som mentalskötare, mycket i jouren, och då fick jag se en bredd av patienter. Men riktade psykologiska behandlingar hade jag väldigt lite erfarenhet av, förutom OCD då. Jag hade en otroligt snäv kärnkompetens inom ett begränsat område. Så jag tycker verkligen att jag fick en breddning på Wemind. Att jobba på en allmänpsykiatrisk mottagning är sjukt nyttigt bara för att förstå hur olika patienter funkar, vad är det man ska leta efter? Det är så mycket tyst kunskap i sådant här. Det är omöjligt att få kunskapen på något annat sätt än att faktiskt träffa patienterna.

Jag arbetade kliniskt en dag i veckan på Wemind i fyra år ungefär, och det kom några barn emellan också. Men sen gick jag tillbaks till mitt ex kan man säga, till psykiatri sydväst. Där jobbar jag sedan 3 år tillbaka en dag i veckan. Att jobba kliniskt en dag i veckan är egentligen alldeles för lite. Jag blir inte så mycket bättre men jag får åtminstone möjlighet att underhålla mina tidigare kunskaper. Men under den här dagen försöker jag att enbart jobba kliniskt. Inga admin-möten!

Jag blir väldigt grundad när jag får träffa 3-4 patienter på förmiddagen och 3-4 patienter på eftermiddagen. Jag har alltid lite ångest inför varje tisdag och men sedan när jag åker hemåt efter en klinikdag känner jag ett lugn som står sig resten av veckan.

Så det är något med hantverket som gör dig lugn?

Ja, jag tycker det är ett himla härligt fokusskifte att bara switcha till att försöka förstå en annan människas problematik och bara gå all in för en person i taget. Annars jobbar jag väldigt mycket med strukturer och hur man ska få en hel klass eller en grupp forskarkollegor att gå åt ett visst håll. Alltså jobb på strukturella plan. Så det är härligt att tokfokusera på en person och tillsammans försöka förstå, vad handlar din problematik om? Vad ska vi göra åt det? Det är väldigt basala frågor och det är roligt. Det är lite grann som att många människor vill hålla på och snickra på sina altaner på helgerna, lite så tycker jag det känns som. Fokusskifte.

Vad jag förstår så går det väldigt bra med psykologprogrammet på KI, eller?

Ja, men det tycker jag. Studenterna kommer ut och känner sig hyfsat rustade i alla fall. Och de tycker att det är väldigt roligt och det är personer som är kunskapshungriga och ambitiösa. Det är ganska stora klasser, ofta mellan 60 och 70 personer och jag tycker att de får till ett bra hantverk.

Jag har ju privilegiet att jag får följa de här personerna eftersom jag träffar dem termin sju och sen några som uppsatsstudenter termin 9-10 och sedan börjar de sin PTP och då träffar jag alltid på några på min egen mottagning. Jag har ju till och med studenter som blivit mina chefer. Man får verkligen följa dem under hela karriären och det tycker jag är väldigt värdefullt för det ger mig en bra fingervisning om hur man ska lägga upp undervisningen. Att se vad de kämpar med, vad de inte tycker sig vara förberedda på, vad de är svinduktiga på och andra sådana saker.

Du har nyligen blivit studierektor men fortsätter alltså att undervisa och ha andra uppdrag också?

Ja, det är ganska många olika saker. Ett fokus jag har som studierektor är att våra studenter ska få en större inblick i hur hälso- och sjukvården funkar över lag, så när man har gått klart programmet ska man ha varit på många olika mottagningar, många ställen inom hela vårdkedjan kan man säga.

Så lite av den här AT/ST-tanken som du pratade om att du saknade för egen del försöker du implementera under psykologprogrammet?

Ja precis, så gott det går. En svaghet i alla våra psykologprogram tycker jag är att studenterna oftast bara har varit på en slags mottagning när de går ut. Jag har sett personer på OCD-programmet där jag jobbar, de blir ju jätteduktiga på just det, men för en del personer kan det då bli svårt att hantera mer allvarliga situationer exempelvis om en patient kommer in och säger ”jag hällde fotogen över mig igår kväll”. Det är nog bra att ha varit på jouren då och fått lite sådana erfarenheter tänker jag och veta hur man ska kunna agera. Man skulle behöva få en större inblick i vad olika verksamheters uppdrag är och hur det funkar där. En bredare inblick i hur olika patienter är.

Det låter som att du lägger mycket fokus på hur man ska göra ett lärande för blivande psykologer. Om du tittar tillbaka på din egen utveckling, när har du lärt dig som mest?

I ärlighetens namn är det ett lite tragiskt svar. Jag lärde mig faktiskt inte mest när jag gick psykologprogrammet utan den mesta av mitt know-how fick jag när jag jobbade extra som mentalskötare parallellt med psykologprogrammet. I arbetet lärde jag mig mycket mer om hur jag skulle hantera saker och jag lärde mig väldigt mycket av mina misstag där. På psykologprogrammet så handlade det mest om att läsa böcker, läsa böcker, läsa böcker. Man är väl olika lagda men jag är väldigt förtjust i att man ska lära sig genom att faktiskt göra saker.

Om du jobbat som mentalskötare utan att samtidigt läsa psykologprogrammet, hade du då lärt dig lika mycket? Det var kanske en parallellprocess?

Så är det absolut. Det hade inte gett exakt samma effekt utan utbildningen, det tror jag verkligen inte. Man får ju fördjupade kunskaper och ett annat förhållningssätt till saker över lag skulle jag säga.

Böckerna du läste kanske fick ett annat fäste?

Ja, verkligen, jag läste massa böcker, men jag skulle inte ha kommit någon vart om jag inte fått testa hur det är egentligen, i praktiken, på riktigt.

Har du varit i något sammanhang där du blivit motarbetad eller känt att du inte utvecklas?

Jag har alltid varit i miljöer med väldigt snälla människor och har alltid fått väldigt stort spelutrymme att utvecklas åt olika håll faktiskt.

En grej jag som sagt pushar för hela tiden är just att vi psykologer måste lära oss genom att göra saker. Jag vill gärna att man ska randa sig på olika ställen. Jag vill att man ska träffa många patienter och så. Den approachen kan uppfattas som lite hetsig ibland har jag märkt. ”Men herregud, ska vi göra allt detta, det låter jobbigt!”

Vad händer med dig då, om du känner det motståndet, kör du på ändå?

Jag försöker tänka efter. Jag kan nog vara lite hetsig ibland, eventuellt, möjligen…

Hur tänker du att psykologer som jobbat ett tag ska utvecklas?

Jag har funderat ganska mycket på det här. Jag tänker att en specialistutbildning ska vara någonting helt annat än till exempel den tidigare psykoterapeututbildningen. Jag tänker att specialistutbildningen ska 1) tydligt ta vid kunskaper som man redan erhållit på psykologprogrammet och 2) har en tydlig praktisk inriktning. Det ska vara gjort för kliniker att få verka i sin kliniska miljö. Så jag har alltid varit lite inne på att en specialistutbildning måste innehålla till exempel randning på olika ställen, alltså lite motsvarande som ST-läkare. Sen kan det vara väldigt svårt att få ihop, ”vilken ekonomi ska ta hand om det?” har jag fått höra många gånger. Fast jag tror ändå att det går att göra ganska många saker bara genom om att fråga folk snällt. Går du över till chefsöverläkaren på slutenvården och frågar om du kan få hänga med dem en dag så brukar de ofta säga ja.

Över lag tycker jag att det i vår kår finns lite av en inneboende rädsla för och aversion mot att lära sig av misstag. Man vill inte gärna göra misstag utan man vill att det ska bli bra hela tiden. Jag tycker det är ganska stor skillnad jämfört med när jag ser läkare kommer ut och gör 100 misstag och tänker, ”perfekt vad mycket jag lärde mig av det!” Och sen blir de ganska duktiga. Där finns det en helt annan kultur att vara ute och praktiserar mycket redan under utbildningen. Man praktiserar och lär sig av sina misstag hela tiden. Vi psykologer har en annan tradition, först läser man sig till kunskap och blir klok och vis och får en bra analysförmåga, sen applicerar man det på en patient som man träffar i slutet så att säga. Det här är nog bara hur man lär sig olika saker, men för mig funkar inte det alls, jag måste träffa folk och lära mig utifrån det.

Berätta om ditt fackliga engagemang. Du är ordförande i en psykologförening, vad heter den nu igen?

Alltså, det låter ju som en ett sovjetiskt departement, SKPF, Sveriges kliniska psykologers förening. Vi har faktiskt beslutat oss nu för att vårt namn utåt ska vara Kliniska psykologer. Det säger lite mer än SKPF.

Där har jag varit med sedan urminnes tider och det är en svingammal förening. På den tiden då jag gick med fanns det också en professionsförening inom psykologförbundet som heter Sveriges KBT-psykologer. Jag har alltid tänkt att man inte ska ha föreningar som är baserade på en teoretisk skolbildning. Det tänker jag är helt fel väg att gå. Det är problematiskt att vår kår hamnar i ett onödigt skyttegravskrig. Det är mycket viktigare att belysa vår professions kompetens. Det här med KBT vs PDT är ju bara behandling och psykologer kan så mycket mer än behandling. Bedömning, diagnosticering, utvärdering med mera. Snävar man in sig enbart på behandling förlorar man helheten. Så jag var väldigt lockad av att SKPF var en i grunden teorineutral förening där grundbulten är att man jobbar enligt evidensbaserad praktik. Vad det nu är. Det får väl forskning och mycket annat visa. Alla kliniska psykologer är välkomna till oss oavsett vilken behandlingsinriktning man har. Vi försöker snarare lyfta psykologens helhetskompetens.

Så vad gör ni i SKPF?

Vi har gjort en massa saker hit och dit och kors och tvärs lite beroende på vem som har suttit i styrelsen. Jag började där för att jag ville att vi skulle instifta någon slags PTP-program där man fick vara på många olika mottagningar och sluta definiera tjänsten i jättefluffiga mål utan lägga upp det på arbetsuppgifter i stället; göra suicidbedömningar, göra neuroutredningar, göra slutenvårdsbedömningar, göra akutpsykiatriska bedömningar och så vidare. Det var så jag kom in i föreningen.

Nu, de senaste åren, har vi snöat in oss mycket på det här med evidensbaserad praktik och nyligen kom vi på vårt kärnuppdrag. Syftet med oss är att kunna inspirera psykologer till att vidareutveckla sin professionella förmåga till att implementera evidensbaserad praktik i sin vardag. Vi vill alltså att vår målgrupp ska bli inspirerade till att bli bättre psykologer och använda hela sin gedigna utbildning till att skapa bättre hälso- och sjukvård för våra patienter. Vi pushar ganska hårt för det man kallar för lokal evidens.

Jag jobbar inom universitetsbranschen också och där gör vi jättefina vetenskapliga studier, men jag tänker mig att det finns någonting väldigt viktigt som vi gör alldeles för lite av och det är att hitta intressanta forskningsfrågor som finns i vår kliniska vardag inom reguljär hälso- och sjukvård. En väldigt basal frågeställning skulle kunna vara, hur går det för de patienter som kommer hit? Om det inte går så bra då är det perfekt, eller det är inte perfekt för de patienterna, men då har vi enorma möjligheter att börja verksamhetsutveckla och göra saker och ting bättre och försöka analysera vad det är som diffar, vad det är som inte fungerar. I SKPF har vi hittat en serietecknare faktiskt, som nu gör seriestrippar av olika fallexempel som handlar om psykologer som sätter igång projekt med att utvärdera sin egen vardagspraktik.

Var kan man se de här?

Vi har ett Instagram som heter kliniska psykologer, men den sidan är inte helt klar ännu. En viktig grej med vår förening är att det måste vara roligt, men det gör också att det tar riktigt lång tid innan vi får någonting gjort. Vi försöker undvika regelstyrda beteenden såsom många ”måsten”. Men vi ska ha en arbetshelg i början av januari och då ska fan allting bli klart. Då ska vår hemsida och vår instagramsida var helt klara och vår instagramsida är liksom själva navet där vi publicerar nya seriestrippar. På hemsidan kommer det även finnas poddintervju med den aktuella psykologen om sitt specialarbete till exempel. Det senaste jag spelade in var väldigt roligt. Det är en härlig historia att lyssna på, hur hon började i en forskningsfråga som förmodligen var överambitiös, och sen lade ner projekt efter projekt med utvärdering av nya behandlingar och lyckades därefter mejsla ut en mycket mer grundläggande frågeställning: ”hur går det för patienter som söker vård på min mottagning?” Vilket ju är det första steget man behöver ta. Det är sådana typer av case som vi försöker berätta om och det är väldigt långt bort från fancy pancy, klusterrandomiserade, kontrollerade studier eller något sådant. Sånt får universiteten ägna sig åt. Vi i kliniska psykologer vill ha sådant som vanliga psykologer kan göra med minimala resurser och ändå få ut något meningsfullt av det.

Suveränt! Många sliter med hur de ska förhålla sig till evidensbegreppet, det kan bli både för fyrkantigt och för obefintligt. Här låter det som att ni vill göra det funktionellt.

Ja verkligen! Verkligheten ser ju ut som den gör. Jag märker det i mitt kliniska jobb, jag kan inte alltid göra exakt som en manual stipulerar. Det finns patienten som vänder i dörren om jag börjar rita upp en KBT-modell med boxar och pilar. Då kan jag välja att göra det och ha gjort ”rätt” men patienten går ut genom dörren, eller så kan jag försöka hålla kvar patienten och se om det går att göra på något annat sätt. Och då blir det extra viktigt att utvärdera om det var en bra idé eller inte. Det är ju ett av benen som evidensbaserad praktik står på, patientens karaktäristika och önskemål, och det är så verkligheten ser ut.

Har du något tips på hur ska man tänka kring utvärdering? De flesta har kanske slentrianmässiga utvärderingar i form av formulär som man delar ut i början och slutet, vilken nivå behöver det vara på för att man ska kunna uttala sig på något sätt?

Det finns ingen poäng att utvärdera för utvärderades skull, då blir det bara ett regelstyrt beteende. Då gör man det bara för att man ”ska”. Utvärdera det som du tycker är informativt. Vad kommer spela roll för dig? Vad kommer utveckla dig som kliniker att göra behandlingarna bättre för dina patienter?

Jag kan ta ett exempel från min mottagning. Vi har många patienter med OCD och autism och vi hade en magkänsla att de svarade lite sämre än andra på behandlingen, men vi visste inte säkert att det var så. Då fanns det en poäng i att mäta så vi gav Y-BOCS innan och efter behandling och kunde jämföra resultatet i förhållande till hur det brukar vara. Deprimerande nog såg det jättedåligt ut för de här patienterna. Vi mätte även hur ofta de gjorde sina hemuppgifter och såg att de knappt gjorde dem alls, vilket är fullt förståeligt när man har exekutiva svårigheter. Det var ganska deppiga nyheter, men det gav upphov till en massa nya kreativa idéer kring vad vi ska testa i stället. Utfallet gör att man börjar tänka på nya sätt och ser var förändringen kan behöva finnas. Jag tycker nästan det är tråkigt ifall allt ser jättebra ut, vad ska man då hitta på?

Eftersom vi psykologer har läst organisationspsykologi, gruppsykologi, kognitiv psykologi och skitmånga olika kurser har vi ypperliga möjligheter att bedriva verksamhetsutveckling. Och om allting redan är perfekt, om alla patienter går i remission, då ser jag ärligt talat inte något större behov av dyra psykologer. Det är just att hitta var det kan göras förbättringar som är vårt uppdrag.

Så som svar på din fråga, mät det som du tror spelar roll. Vad skulle vara viktigt att veta i sammanhanget? Det kan ju vara en egensnickrad skala om det behövs. I det exemplet jag gav ger vi en standardiserad skala för att kunna jämföra med den förväntade effekten, men så behöver det inte alltid vara. Har vi uppnått våra mål? I hur hög grad? Om de inte är uppnådda, hur kommer det sig? Gällande det sistnämnda kanske man behöver ett processmått till exempel. Det kan se olika ut helt enkelt.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Jag har tre små barn så jag försöker intala mig själv att jag ska ligga i träda lite nu.

Men en sak jag faktiskt vill fortsätta med är de här seriestripparna och fånga fler psykologer som har gjort bra, vettiga och informativa saker i sin lokala kontext. Jag vill intervjua folk som gjort sådant så man får gärna kontakta mig. Jag älskar att spela in poddar och intervjua, jag blir så inspirerad av det. Maila mig gärna på erik.m.andersson@ki.se!

Kul! Man kanske borde gå med i SKPF också?

Ja, det är den kliniska psykologins motsvarighet till Tesla!

Från och med januari kommer hemsidan, kliniskapsykologer.se, vara supersnygg.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i psykologisk behandling/psykoterapi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra professionella inom människovårdande arbeten.