Sara Henrysson Eidvall: min professionella utveckling

Jag har fått intervjua Sara Henrysson Eidvall!

Ordförande i Specialistrådet och AO-föreningen på Psykologförbundet, ansvarig psykolog på Mensa, författare, organisationskonsult och företagare. Så himla roligt att få prata med denna mångsysslare som håller fanan högt inom arbetslivets psykologi och samtidigt är nyfiken på allt som har med psykologi att göra. Här får vi följa en politiskt intresserad och extrovert föreningsmänniska med förkärlek för metodisk stringens och självrannsakan.

Under läsningens gång – fundera på när du senast upplevde en replikationskris till dina egna anteckningar eller handlingar. Vad är det som du borde sluta med egentligen?

Berätta om din psykologresa, var startade den?

Jag har nog aldrig haft någon plan utan har gått på det som verkat roligt, viktigt och meningsfullt. Att jag överhuvudtaget sökte psykologutbildningen var väl egentligen inte för att jag ville bli psykolog, det var inte planen. Jag är uppvuxen i ett väldigt akademiskt hem. Min pappa var professor i pedagogik vid Umeå universitet och många av hans kolleger hade som bakgrund att de hade gått just psykologutbildningen. Alltså jag är ju så pass gammal så det var när utbildningen var 3 plus 2 år och det var grunden som de hade gått.

Efter det att jag hade jobbat som ombudsman inom elevrörelsen ville jag börja studera och läste socialantropologi som kvällskurs och upptäckte att jag älskade metoddelen, så jag ville börja studera på heltid. Den här grundläggande delen av psykologutbildningen på tre år lät bred och bra, som ett bra avstamp till allt möjligt. Så då sökte jag och jag hade ju bra betyg, men det var supersvårt att komma in och jag sökte ingenting annat än den här i Stockholm och jag blev reserv men tjatade mig in. Jag ringde och sa att jag är sjunde reserv men jag kommer! Då visste jag att de inte skulle ringa platserna före mig tio gånger när det fanns en människa på plats sju som var så angelägen. Så jag kom in.

Hur blev det när du fick gå utbildningen då?

Jag kände genast att det var ett otroligt intressant ämne och kom på att jag nog ville bli psykolog ändå och att jobba med barn verkade spännande. Så jag gjorde praktik inom barnpsykiatrin och sen fick jag jobb där under grundutbildningen som skötare. Det var slutenvård för små barn och alltså, nu pratar vi 80-talet. Man lade in barn noll till 13 år på en slutenvårdsavdelning utan mamma eller pappa. Alltså?! Det var en annan tid på alla möjliga plan.

Så där jobbar jag samtidigt som jag skrev uppsats om barn och så jobbade jag kvar där ett par år efter grundexamen och det var väldigt lärorikt. Men det var ju också en syn på exempelvis autism som var väldigt präglat av att det var mammas fel. Alltså, det var det var en annan tid gällande hur man såg på svårigheter och jag kände hela tiden att nej, nej, nej, det här är liksom… nej!

Kan du utveckla dessa ’nej’?

På den tiden så var det rådande ett psykodynamiskt perspektiv på allting och där kände jag från dag ett att det inte stämde överens med min vetenskapssyn. Jag har ju alltid varit väldigt intresserad av metodfrågor och statistik och det här är en teoribildning och begreppsapparat som inte har tillräckligt stöd på flera områden. Det känns inte seriöst faktiskt, så det där tyckte jag var väldigt knepigt.

Men var det annorlunda mot hur det såg ut under din utbildning?

Det var ju väldigt förhärskande där också att det var det som gällde. Vi läste Alice Miller och allt möjligt. Jag är en ganska följsam person så jag ville göra det man skulle som student och liksom vara med i det här och så, men samtidigt hade jag hela tiden en annan röst som sa att det här är inte rätt. Evidensbegreppet fanns ju inte på den tiden men jag kände att det inte var förenat med ett vetenskapligt perspektiv kan man säga. Och jag är ganska positivistiskt präglad, så det där tyckte jag var lite knepigt. Att vara med och utbilda mig men inte ansluta mig till det perspektivet. Det var svårt.

Det fanns ett annat perspektiv i Uppsala på den tiden och det pekade man nästan finger åt. Jag kunde inget om behaviorism då. Men i varje fall hade jag det här metodintresset så jag sökte in på forskarutbildningen och höll på med det lite parallellt ett tag och tog ett antal kurser på forskarutbildningen, men sen vill jag ju ändå bli klar med psykologexamen så då gick jag de sista två åren på psykologprogrammet och valde bort forskarutbildningen. Jag ville ju jobba med människor ute i praktiken även om jag också ville ha kvar ett forskarspår genom att ha ett vetenskapligt förhållningssätt i arbetet. Det var väldigt viktigt för mig.

Här hade jag också bytt jobb så nu jobbade jag med synskadade och deras rehabilitering och med forskningsfrågor och så. Jag skrev en uppsats om hur det är att förlora sin syn och då fick jag lite förfrågningar om att föreläsa om det ämnet och det gjorde jag. Sen fick jag fler förfrågningar om att föreläsa mer och även om annat som hade med psykologi att göra. Om vetenskapligheten har varit ett viktigt stråk i mitt arbete så har ett annat varit att sprida psykologisk kunskap. Förfrågningarna gällde att föreläsa för olika arbetsgrupper och sammanhang och det nappade jag såklart på. Det kändes viktigt. Psykologi är ett så bra ämne och då vill man ju att det ska komma fler till godo.

Då gjorde jag faktiskt en liten sväng i underhållningsbranschen också och var med i ett TV-program med Lill-Babs och Lasse Flinckman. Man kan säga att jag fick ett återfall i det psykodynamiska. Jag var hemma hos kändisar och skulle diagnostisera dem och gissa vem det var utifrån hur de hade det hemma. Som något slags projektivt test.

Wow, hur var det?

Det var roligt även om jag var lite orolig för vad mina kollegor skulle säga om att jag var ute och populariserade och till och med drev med vår kunskap. Men det brydde jag mig inte om sen.

Vad sa kollegerna då?

Det var väl några som sa något om att ”ska du verkligen lägga tid på sånt där” och de ville väl förmedla att det där var väldigt tramsigt och ytligt. Men mest var det mina fantasier om vad de kunde säga. Det var i varje fall väldigt kul!

Vad jobbade du med när du inte utforskade underhållningsbranschen?

Jag jobbade som sagt med synskadade och ett tag var det inom barnsyn då jag var på Tomtebodaskolan en sväng. Det var en otroligt tråkig professionell upplevelse. Jag var ganska ung och ambitiös och trampade på och det var det inte alla som gillade. Tomtebodaskolan var en ganska konservativ verksamhet där man alltid gjort på ett visst sätt och jag hoppade in där och vikarierade som forskningschef under en kort tid och sen så ville rektorn ha mig kvar där som psykolog, men då stötte det på patrull. Jag ansågs vara för ung och oerfaren och det var en ganska chockartad kollegial upplevelse faktiskt. Det redde ut sig sedan men det var en erfarenhet av att det inte bara går att kliva på och tro att man är välkommen överallt. Den upplevelsen sved, men den var lärorik.

I och med det här så kände jag att jag inte ville jobba mer med barn. Den här världen ville jag inte jobba i. Tack men nej tack!

Då fick jag en förfrågan om att jobba med personalfrågor inom synskadevärlden. Det låter kanske inte som att synskadevärlden är så stor men det är den faktiskt. Man har väldigt mycket pengar och det finns många bolag och fonder eftersom folk donerar pengar till de blinda och då ska det förvaltas. Så där jobbade jag med personalfrågor och då var det som att komma hem.

Berätta!

Med arbets- och organisationsfrågor jobbar man på individnivå, på gruppnivå och på organisationsnivå. Man får jobba med alla tre nivåerna och det passade mig. Sen var det tvärtemot det som jag hade upplevt på Tomtebodaskolan, min kompetens uppskattades och de var så tacksamma. Jag fick fullständiga frihetsgrader och förtroende och det var otroligt roligt, så där jobbade jag ett antal år. Det var där jag upptäckte hur otroligt intressant arbets- och organisationsfältet är. Vi är ju så många timmar på jobbet.

Jag jobbade då med allt möjligt. Det kunde vara med människor med synskador som inte kom in på arbetsmarknaden eller med vanliga frågor som urval, omorganisation eller personen på lagret med alkoholproblem. Jag fick göra allt. Det blev verkligen tydligt hur mycket arbetet betyder för människor; om man inte har ett arbete och vill ha ett arbete, om man inte trivs eller inte fungerar och om man måste lämna jobbet. Alla aspekter av hur det är att ha ett arbete och att det är så viktigt för oss.

Det låter som att det blev tydligt för dig att du ville arbeta med dessa frågor. Hade du med dig rätt kompetens från psykologutbildningen för att göra det jobbet?

Ja, men man kan ju bygga på med arbetsrätt och sånt och det gjorde jag också. Sen hamnade jag ganska snabbt i det här med urvalsfrågor, för vi skulle rekrytera folk och det var chefsurval hit och dit. Eftersom jag alltid varit metodintresserad så började jag fundera över urvalsmetoder och psykologiska test och då såg jag till att skaffa mig utbildning och kompetens inom det, även om jag hade med mig en hel del i bagaget då jag är uppvuxen med sånt.

Så visst behöver man fylla på men från psykologutbildningen har vi individperspektiv, gruppen och organisationen, alla tre nivåerna, så jag brukar säga att psykologutbildningen är perfekt för att jobba med HR-frågor.

Sen ville jag djupdyka i metodintresset och då började jag på Psykologiförlaget, det som idag är Assessio och Hogrefe. Nu är vi framme vid -98 och då hette det som sagt Psykologiförlaget och där jobbade jag med testutveckling inom alla områden, men framförallt inom arbetspsykologin. Jag var ute och samlade in data, jag skrev manualer och höll på. Det var otroligt roligt och väldigt lärorikt och jag fick en stor ödmjukhet över hur komplext det är. Men jag är ju en extrovert person så jag hade också behov av att vara ute och jobba med folk, så jag jobbade deltid som konsult i lite olika sammanhang som utvecklingsinsatser för nya chefer och urval och såna saker. Och så småningom lämnade jag Psykologiförlaget och blev AO-konsult på heltid.

Sen ville jag djupdyka i metodintresset och då började jag på Psykologiförlaget, det som idag är Assessio och Hogrefe. Nu är vi framme vid -98 och då hette det som sagt Psykologiförlaget och där jobbade jag med testutveckling inom alla områden, men framförallt inom arbetspsykologin. Jag var ute och samlade in data, jag skrev manualer och höll på. Det var otroligt roligt och väldigt lärorikt och jag fick en stor ödmjukhet över hur komplext det är. Men jag är ju en extrovert person så jag hade också behov av att vara ute och jobba med folk, så jag jobbade deltid som konsult i lite olika sammanhang som utvecklingsinsatser för nya chefer och urval och såna saker. Och så småningom lämnade jag Psykologiförlaget och blev AO-konsult på heltid.

Startade du egen firma då, eller?

Det gjorde jag ett par år innan i samband med min psykologexamensuppsats när jag skulle ut och föreläsa. Då behövde jag kunna fakturera så då startade jag firman utan någon direkt annan avsikt. Men här, 2001, blir jag heltidskonsult och då jobbar jag en hel del med urval och kommer också in på ledarskap och organisationsfrågor. Jag hamnar i att jobba mycket med det i kommuner och från min bakgrund har jag också ett stort politiskt engagemang och det här blev mitt sätt att få med mig politiken in i psykologarbetet. Det kunde till exempel vara att jobba med samarbetet mellan förtroendevalda och tjänstemän i kommuner. Det är något jag fortfarande jobbar med och det ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vad kan det arbetet gå ut på?

Det kan vara att arbeta med den kommunala ledningsgruppen och den politiska ledningen gällande frågor om hur vi säkerställer att det som människor har röstat på också blir det som levereras i en kommun. Hur ska samarbetet se ut? Det är ett stort område som kallas den gyllene zonen, alltså samarbetet och rollfördelning mellan tjänstemän och förtroendevalda. Jag har också jobbat åt politiska partier med hur de ska tänka kring rollfördelning, ledarskap, samarbete och sådana saker.

Det låter som ett viktigt arbete

Ja det är det! Men jag har alltid gillar det här med individperspektivet också och när jag jobbade på Psykologiförlaget så var det världskongress i psykologi i Stockholm och då snubblar jag över KBT och det var bara wow, wow, wow! Det hade bara funnits där som något perifert, men nu såg jag att det var något jag faktiskt kunde lära mig och då hittade jag en kurs i Uppsala och gick den grundläggande psykoterapiutbildningen i KBT. Det kostade både tid och pengar och det har var otroligt värt! Sen har jag närt den ådran hela tiden med att gå kurser då och då och haft lite patienter och integrerat det perspektivet när jag jobbat med chefsstöd och sen byggt på med MI  och ACT också. Så jag har haft det spåret lite levande hela tiden.

Är KBT/ACT-spåret även involverat i ditt konsulterande inom arbetslivets psykologi, eller är det som två olika spår?

Lite olika får man ändå säga att det är, för den kliniska psykologin har andra ramar. Det är hälso- och sjukvård och behandling på ett annat sätt. Men när pandemin kom avbokades alla våra uppdrag över en natt och då signade jag upp mig för Kry. Och det gick just för att jag ändå hållit det här kliniska lite levande och har bevakat det och varit intresserad av att följa utvecklingen. Efter sex dagar så var min verksamhet tillbaks igen så då slutade jag på Kry. Men det var extremt lärorikt.

Likheter är väl när jag jobbar med chefer till exempel, då finns det komponenter där som är otroligt användbara och också ett perspektiv och förståelse som jag har stor nytta av från det.

Jag var kursansvarig ett tag på psykologprogrammet i Stockholm och då drev jag det att vi på AO-sidan och klinikerna har samma fundament. Både gällande analys av problem och hur man tänker. Det utkristalliserar sig sedan i att vi jobbar med människan i sin yrkesroll och klinikerna jobbar med människan i sin livskontext men grunden är densamma, det är psykologin. Det var lite av en käpphäst för mig där.

Ok, så du har arbetat inom universitetet också?

Ja, jag har en tendens att göra många saker samtidigt.

Först var det ju det här med att arbeta med barn och sedan in i AO-fältet, sedan steg jag in i metod och testutveckling och sen konsulteri och att driva eget företag. Jag har också delägt konsultbolag och så där. Men sen så var det ett par år, kanske 2014-2019, då jag jobbade halvtid på SU för jag har ju också den här akademiska dragningen. Det var kul med studenter och kul med den miljön. Jag tycker det är kul med psykologi helt enkelt och det var väldigt inspirerande att vara där, men sen räckte det.

”Det är kul med psykologi” verkar vara ett ledord?

Ja, för det är kul med psykologi! Men det finns en annan sak som jag också försökt leva efter och det är vetskapen att psykologin är ett ämne som förändras och utvecklas. Det betyder att vi ibland ska tänka om eftersom det vi gör är för gammalt och föråldrat. Och det där har jag försökt arbeta efter. Är det metoder som vi använder oss av som faktiskt inte är bra så SLUTA!

Det var en aha-upplevelse när jag flyttade någon gång och hittade alla mina pärmar från psykologprogrammet och bläddra igenom dem och kunde konstatera att ingenting av det här gäller längre. Det blev tydligt att psykologi är ett ämne där man måste hålla sig à jour, för man kan inte förlita sig på gamla kunskaper för de är inte relevanta längre. Det blev någon slags egen replikationskris till mina anteckningar.

Det var en aha-upplevelse när jag flyttade någon gång och hittade alla mina pärmar från psykologprogrammet och bläddra igenom dem och kunde konstatera att ingenting av det här gäller längre. Det blev tydligt att psykologi är ett ämne där man måste hålla sig à jour, för man kan inte förlita sig på gamla kunskaper för de är inte relevanta längre. Det blev någon slags egen replikationskris till mina anteckningar.

Något speciellt du tänker på här?

Ett exempel kan ju vara hela urvalsområdet. Där vet vi att vi inte ska hålla på och göra så kallade helhetstolkning av testresultat. Vi ska gå strikt på testresultatet. Där finns det hur mycket forskningsstöd som helst och då ska det betyda att vi som praktiker ska göra så och inte fortsätta på ett gammalt spår bara för att det känns bättre. Om forskningen visar hur vi ska jobba, då är det ju det som ska styra oss och det betyder att vissa metoder ska vi sluta med.

Hur tycker du att det är inom AO-fältet i Sverige idag, följer man forskningsutvecklingen?

Ja alltså, intresset för evidensbaserade metoder det ökar och det finns en efterfrågan, men sen kanske det inte alltid efterföljs med att man faktiskt också slutar göra vissa saker. Faktiskt. Vi kan ju lätt göra oss lustiga över det här som var populärt för ett par år sedan, ”är du röd, grön, blå eller gul?”. Det är så lätt att peka fingret åt för det är så långt bort från oss, men det kan ju finnas saker och metoder som vi gör som ändå ligger ganska nära det där om man tittar lite närmare på det, som vi inte alls ska ägna oss åt.

Det är ju knepigt med anekdotisk evidens och närheten till beprövad erfarenhet, ”jag har prövat det här och jag tycker att det fungerar bra”.

Den är en luring för med den kan man kan man komma undan med vad som helst. Urval är faktiskt ett paradområde här. Det finns många kollegor i denna bransch, många psykologer, som tjänar stora pengar på att göra helhetstolkningar av test. Långa utlåtanden där de tolkar resultat och har med kompetensmodell och allt möjligt. Där kan jag faktiskt tycka att det snudd på är oseriöst. Sen ska man inte kasta sten när man sitter i glashus för jag måste också granska mig själv, vad gör jag för någonting egentligen? Det finns ju inte evidens för allt. Men hur kan jag, utifrån bästa förmåga, hålla rent i eget hus också. Vi kanske inte ska hålla på med 360-instrument, vi kanske inte ska hålla på med olika feedback-metoder. Men det är en massa sånt som pågår i alla fall. Att inte använda traumadebriefing vet vi men det hålls på med personlighetstest för teambildning och sånt där. Varför då? Jag behöver såklart vara öppen för att jag också gör sådana saker, vi ska vara väldigt självkritiska tycker jag.

Nu hoppar jag lite här och vill fråga om er bok som kommer ut nu, Personlighet i arbetet, berätta om den.

Personlighet är ju hur vi vanligtvis beter oss och gör och känner i olika sammanhang. Det finns en stabilitet där, något konstant. Så det vi vill göra i boken är att djupdyka i vad den moderna personlighetsforskningen säger. Vad är state of the art?  Det landar i den så kallade femfaktormodellen och femfaktorteorin och vi vill beskriva den och hur kunskapsläget ser ut. Det här känner många till men vi vill också visa att femfaktormodellen bara är en del i en större modell där det finns våningar både över och under. Att beskriva kunskapsläget är också som kontrast till allt möjligt som flyter runt där ute om personlighet. Vi vill också ta upp sådant som folk inte tycker om att höra, som att personlighet är väldigt stabilt. Du kan inte liksom coacha om din personlighet, vilket det finns föreställningar om. Den är väldigt bestämd över livet. Den har en stark genetisk koppling, miljöfaktorer också naturligtvis, men det är någonting ganska stabilt. Det är det ena syftet med boken. Det andra syftet är att visa hur det är relevant i arbetslivet, alltså hur personen arbetar i arbetslivet.

Boken Personlighet i arbetet är skriven av Sara tillsammans med Sofia och Anders Sjöberg, utgiven av Natur & Kultur (Elins tillägg).

Du har nu beskrivit många steg i din yrkesutveckling. När skulle du säga att du har lärt dig som mest?

Det är när man gör bort sig höll jag på att säga.

När jag klev in och bytte roll till att vara klinisk psykolog på Kry, det var en crash course i den kliniska psykologrollen. Det var fantastiskt och verkligen så lärorikt. Men jag hoppas att jag lär mig någonting nytt hela tiden för jag tackar gärna ja till saker som jag inte riktigt säker på att jag kan för då blir det en anledning att djupdyka i det och lära mig mer. Men just när någonting inte blir som jag hade som intention eller då jag misslyckas med något, då tycker jag alltid att jag lär mig som mest. Det svider som mest också. Kan vara att jag tog någonting för givet, att jag var slarvig eller att jag trodde att jag hade koll utan att ha det. Men det får aldrig gå ut över klienter och patienter.

Vi har ju ett så extremt roligt jobb och jag tycker att man lär sig någonting hela tiden och inom AO-fältet får man ju dessutom titta in i massa olika verksamheter och det är kul, ”jaha hur gör de här när de bygger hus eller leder en kommun?”

Du är ju ordförande både för Specialistrådet och AO-föreningen på Psykologförbundet. Berätta om det.

Ordförande i Specialistrådet har jag varit i ett år nu och i AO-föreningen i tre år och det är ju väldigt roligt. Jag är en föreningsmänniska och tycker det är kul att samarbeta. Jag tycker man ska hjälpas åt för att driva saker framåt och rent krasst är det ett rätt ensamt arbete att vara konsult så det här är ett sätt att få kollegialitet. Det kan behövas även fast vi är flera som driver vårt företag här.

Det är väldigt roligt i AO-föreningen att samarbeta med andra psykologer som jobbar med lite olika typer av roller inom AO-fältet. Det kan vara så att man är anställd någonstans eller konsult som jag eller jobbar med rehabfrågor eller jobbar med något annat perspektiv. Så vi driver kunskapsutveckling inom av AO-fältet och det finns ett stort sug och intresse liksom forskningsbaserad kunskap. Senast hade vi ett seminarium om arbetsmiljöutredningar och hur man utreder kränkningar och mobbing. Det finns utprövade metoder för det, så det var jätteintressant.

När det gäller Specialistrådet har jag funderat på hur jag kan göra nytta där. Jag har följt specialistfrågan rätt länge för jag blev specialist hyfsat tidigt. Det var ett sätt för mig som egen konsult att konkretisera mitt kunnande. Så jag blev klar 2003 eller 2004 och sen har jag följt diskussioner som har varit i Psykologförbundet om specialistfrågan. Det är ju klurigt eftersom vi har ett yrke med sådan bredd och hur kan man få in det i en och samma specialistutbildning? Det är komplext och den här diskussionen förs ju nu också i Förbundsstyrelsen.

När jag började i Specialistrådet var det viktigt för mig att ta reda på vad vårt uppdrag är i relation till andra som Förbundsstyrelsen och så. Vad är det vi ska göra och vad är det vi inte ska göra? Vad är vår roll?

Så vad är ert uppdrag?

Vi har två uppdrag. Det ena är att vara stöd för central studierektor i hens ställningstaganden i allehanda frågor som handlar om kurser och annat. Så där är vi rådgivande. Det andra är att vi är överklagandeinstans när det gäller specialistarbeten. Vid en överklagan är det vårt ord som gäller.

Du är även nationellt och globalt ansvarig psykolog för IQ-föreningen Mensa, eller hur?

Ja, det kom sig av att jag jobbade tillsammans med Bertil Mårdberg och Anders Sjöberg på Psykologiförlaget med att ta fram ett nytt intelligenstest BasIQ. Då behövde vi samla in normer och vid ett läge var det viktigt att se hur testet fungerade på höga nivåer. Då tog jag kontakt med föreningen Mensa för att låta deras medlemmar testat testet så att säga. Det ledde till en fråga om jag kunde vara ansvarig psykolog för deras testverksamhet i Sverige. Det måste vara en ansvarig psykolog i varje land. Det innebar bland annat att svara på frågor om intelligens, hålla ordning på testverksamheten och bedöma ansökningar från människor som gjort test i andra sammanhang, t ex WISC och WAIS. En tråkig sak var att många personer som sökte medlemskap fick bråka med sin psykolog för att få ut sitt eget testresultat. Påfallande många psykologer vägrade vilket är helt oacceptabelt. Numera är det inte så.

Efter några år blev jag ansvarig psykolog för hela världen och det var väldigt intressant. Jag fick lära mig mycket om hur olika ”testkulturen” är i olika länder. Men tiden räckte inte så efter åtta år avsade jag mig det uppdraget och ansvarar nu bara för Mensa Sverige.

Hur ser ditt arbete ut idag?

Jag driver en konsultfirma tillsammans med min kollega Maria Åkerlund. Arbetet är väldigt mycket med olika ledarskapsfrågor. Jag har skrivit en bok om ledarskap (Träna ledarskap) ihop med Palle Lundberg som är stadsdirektör i Helsingborg. Vi har jobbat jättelänge ihop med ledarskap och då är det alla möjliga olika aspekter, det är ledarskapsutbildningar och mycket handledning så det är ett stort område i mitt jobb idag. Ett annat område är att handleda och utbilda andra AO-konsulter och HR-konsulter. Och sen utbildar jag en hel del runt test, testanvändning och så kvalitetsgranskar jag test. Så huvudområdena nu är test, metodutveckling, ledarskap och att utbilda och handleda andra konsulter. Sen jobbar jag lite på universiteten och psykologprogrammen och universitetens externa utbildningar också.

Vad är ditt nästa utvecklingssteg?

Jag har ju fyllt 60, så då börjar man fundera, what’s next?

Egentligen vill jag fortsätta med mycket av det jag gör och gärna med det här KBT/ACT-spåret. Möjligtvis också att jag ska välja bort sådant som är mindre kul. Utmaningen blir väl att hänga med i det nya hela tiden så att inte jag blir en sån där som sitter med mina kunskaper och nöjer mig med det.

Det som händer när man fyller 60 är att en enda sak poppar upp i huvudet, PENSION! Det är det enda mina kompisar och jag pratar om och det behöver inte innebära att vi ska gå i pension imorgon utan jag vill snarare gå i pension om 10 år. Men man börjar plötsligt se finalen och då är nog utmaningen att inte slå sig till ro utan att hela tiden vara beredd att lära nytt att vara öppen för att det inte var som jag trodde. Vara beredd att sluta göra som jag gjort och göra på nytt sätt även om det svider. Viktigt att hålla vid liv ända in i kaklet eftersom psykologi är en vetenskap som utvecklas enormt hela tiden.

Det behöver vi påminna oss om och det här med att släppa är väl svårt?

Ja, och stressande kan jag också tänka. Det pumpas ut nytt hela tiden så man får ju också vara lite snäll mot sig själv. Man kan inte följa med i allt.

Du utbildar och handleder ju andra. Vilken funktion skulle du säga att handledning och vidareutbildning främst fyller för psykologer?

Det är väl att reflektera över sitt eget arbetssätt tänker jag. Det är hemskt lätt att rusa in i en verksamhet med en lösning innan man har ställt diagnosen. För det är väl lite utmaningen i vår bransch kanske, att uppdragsgivaren redan har tänkt ut både problemet och lösningen och beställer en lösning. Vi behöver hjälpa oss och varandra att stanna upp och göra en ordentlig analys av problemet och använda vår psykologiska teori och metod till att lösa de här problemen. Ibland kanske det inte är psykologi som ska till utan det kanske ska till ljus och bullerminskning, bra arbetsmiljö och vettiga anställningsvillkor. Det kanske inte alls handlar om värdegrund (vilket jag kan vara skeptisk till generellt) utan det kanske snarare handlar om förutsättningarna för själva arbetets utförande.

I vidareutbildning och handledning kan vi hjälpa varandra att ta ett steg tillbaka eller tänka om och göra bra analyser för att kunna göra bra interventioner som gör något slags nytta. Där kan vi verkligen hjälpa varandra och diskutera våra uppdrag och handleda varandra.

Vilka färdigheter har varit centrala för dig att träna på under ditt yrkesliv?

En kurs som jag gick för jättelänge sen som varit mycket betydelsefull var faktiskt i MI (motiverande samtal). Jag gick ett par sådana kurser och kände wow! Det är ett perspektiv och förhållningssätt och kommunikationssätt som är värdefullt. MI är mycket bredare än att bara rulla med motstånd så att säga, det ligger så mycket i MI-andan och det har varit viktigt för mig. Det har hållits vid liv genom att jag använt det i olika sammanhang och också lärt ut förhållningssättet till andra.

En annan central del har ju varit den hårdföra psykometrin som jag också tycker att jag haft mycket användning för.

Om vi tittar på professionell utveckling generellt, vad är en gynnsam miljö för utveckling tänker du?

Den professionella utvecklingen handlar ju om flera aspekter där en är att förstå sin egen roll som psykolog oavsett vilket sammanhang man dimper ner i. Vad är min roll i det här sammanhanget? Hur påverkar min roll de människor jag möter och det kan ju vara uppdragsgivare, patienter/klienter, medarbetare, deltagare, och att liksom förstå min rolls påverkan eller betydelse i det sammanhanget. Det andra är ju själva kunskaperna, färdigheterna och metoden med vilken jag utövar min roll. Så man måste finnas i ett sammanhang där det här diskuteras och fylls på.

Men jag är ju lite besatt av den här kunskapsdelen och att vara i ett sammanhang där man hela tiden lär sig saker och följer kunskapsutvecklingen så jag har åkt mycket på internationella konferenser, läser forskningsartiklar och sånt där för att se till att vara uppdaterad. Jag tänker att det är en viktig del för utveckling, att hålla sig uppdaterad och vara i ett sammanhang där man blir utmanad och tvingas att kunna redogöra för sin rational. Vi behöver hjälpa varandra att faktiskt utveckla en rational för varför vi gör det ena eller andra, det tycker jag verkligen bidrar till en professionell utveckling. Ibland kan det handla om att vi behöver sätta rationalen på pränt, ”vi gör så här därför att…” och så ange referenser på det.

Finns det faktorer som du har mött eller som du sett som hindrar professionell utveckling?

En risk som ung och ny är att man vill anpassa sig för mycket till det sammanhang man kommer till för att man vill passa in. Jag har alltid tyckt att det varit kul med praktikanter och PTP:are eftersom de har med sig den senaste kunskapen. En risk för utvecklingen är ju om de inte får fortsätta på sin väg utan måste anpassa sig för att ”så här har vi alltid gjort”.

Sen finns ju risken i vår värld att man ska sälja och tjäna pengar hela tiden. Det kan göra att man kanske gör saker som man inte tror på. Då är det viktigt att säga nej. Det första som hände när vi startade vår firma var att vi fick en förfrågan om ett uppdrag där vi skulle göra djupintervjuer för urval och då sa vi nej för det finns inte någon evidens för det utifrån hur beställningen såg ut. Det kändes gott att säga nej och att faktiskt kunna stå emot, men det är ju lätt för oss att säga som är hållit på jättelänge. Min erfarenhet är dock att det ökar trovärdigheten i det långa loppet om man faktiskt säger nej till tveksamma uppdrag. Men det är klart att jag har gjort saker historiskt sett som jag nu kan undra varför jag gjorde.

Men det är inte tv-programmet? 🙂

Nej, det ångrar jag inte!

Det kan vara andra uppdrag som jag kan ifrågasätta utifrån det jag vet idag. Men då får man vara ödmjuk för att jag gjorde andra bedömningar då.

Vilken roll har AO-psykologen inom psykologfältet idag? Vad är skillnaden mot exempelvis kliniska psykologer?

Vet inte om det är svar på den frågan men en sak är att det finns mer evidens inom vårt område än vad kanske många tror. En annan sak är att vi kanske inte alla gånger blir ställda till svars på samma vis som man blir inom det kliniska fältet eller och neuropsykologin till exempel. Som konsulter så kan man ju komma undan lite här. Man blir inte ställd till svars, man bara förlorar en kund helt enkelt. Vi blir nog inte granskade på samma sätt så tvingas kanske inte utveckla våra rationaler så mycket som man borde.

Sen tror jag att vi är lite längre från universiteten och andra större professionella kontexter än om man jobbar inom den kliniska psykologin. Vi kan jobba mer som solitärer.

Det finns många andra yrkesgrupper än psykologer som verkar inom AO-fältet, vad tänker du om det?

Ja, det finns en stor blandning och jag skulle säga att det inte alltid är så att det är psykologerna som är de bättre AO-konsulterna. Jag tycker mig ha upptäckt att vi har en föreställning om att det här med att vara psykolog är något unikt och vi är bäst etcetera, men nej. Det kan vara andra yrkesgrupper som kommer från ett helt annat perspektiv som till exempel inom urvalsområdet är mycket mera vetenskapligt stringenta. Ingenjören som sitter och räknar och har läst på till exempel.

Ett dilemma för oss psykologer är att vi ibland har en idé om att vi har en speciell förmåga att förstå eller tolka eller göra saker nästan på något slags mystiskt vis som jag inte tycker stämmer överens med verkligheten. Vi tror att vi i alla lägen kan förstå vissa saker bättre än andra yrkesgrupper men så är det inte. Det kan ibland vara så att psykologerna är faktiskt sämre därför att man liksom luras att tro att man har en unik kompetens att förstå som faktiskt inte finns där. Så det är inte per automatik att de andra är sämre.

Så vad är USP-en för psykologer inom AO-området då?

Det är väl att man har den här kunskapen på tre nivåer; individ, grupp, organisation, och hur de samverkar. Sen också att man bör ha med sig det här metodperspektivet och att vi faktiskt kan metod, även om det naturligtvis finns en bredd i psykologkåren som i alla yrkesgrupper. Men tar vi urvalsområdet till exempel så ville psykologerna ha monopol på det, och då kan jag ju säga att jag inte tycker att det finns fog för det. Det finns andra yrkesgrupper som kan göra det minst lika bra och till och med bättre, för det blir mindre färgat av någon slags idé om att psykologen har någon slags unik förmåga att förstå som jag nämnde tidigare. Och då har vi att göra med den här diskussionen om helhetstolkning kontra algoritmdrivna resultat, som jag ju mer ansluter mig till då.

Vad säger dina kolleger när du tar upp den här typen av frågor inom AO-föreningen inom Psykologförbundet?

Det är inte alla som gillar det här. Gällande urvalsfrågan så har vi historiskt sett haft ganska hätska strider och diskussioner i psykologtidningen och så. Där kan vi stå ganska långt ifrån varandra ibland. Men det är väl uppiggande med debatt och diskussion, annars kommer man ju ingenvart.

Finns det något som du tänkt inför den här intervjun som du vill lägga till?

Ja alltså det är nog att när jag läst din blogg så har jag tänkt ”Gud vilka fantastiskt duktiga psykologer som det finns, som med sådan glädje har hållit på och jobbat och förkovrat sig och utvecklats”. Jag är verkligen djupt imponerad av mina kollegor, och i synnerhet våra yngre kolleger måste jag säga och jag läser saker i intervjuerna som jag inte har tänkt på innan.  Vilken kompetens och förmåga det finns alltså, jag blir rätt tagen av det faktiskt.

Så roligt att höra! Något sista som du vill lägga till?

Ja, det är nog att psykologin har för mig varit mer intressant än psykologen om man får uttrycka sig så. Vi ska vara försiktiga med för mycket skråtänkande. Vår kår ska värna psykologin men vi har inte monopol på den!

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.