Lars Klintwall Högberg: min professionella utveckling

Lars Klintwall Högberg arbetar som psykolog sedan 2011 och verkar gilla att ha mycket på gång samtidigt. Han har tidigare djupdykt inom autismområdet och vill nu göra detsamma inom psykiatrisk diagnostik. Samtidigt arbetar han både på Stockholms universitet (SU) och Karolinska Institutet (KI). I höstas blev han rikskändis genom sin medverkan i det omdebatterade programmet Våra barns hemliga liv på SVT. Här berättar Lars om sin professionella utveckling så här långt.

Berätta om din psykologresa. Var startade den?

På en förskola efter gymnasiet. Det var med en flicka som då var tre år, nu är hon 21, hon hade autismdiagnos och vi övade språk och imitation och lek, alltså vi gjorde IBT (Intensiv beteendeterapi). Det är den bästa ingång man kan ha till psykologi: superkonkret och att omedelbart se vad som funkar. IBT gör att alla begrepp som kan vara krångliga; som positiv och negativ förstärkning, shaping och stimuluskontroll, blir mer som verktyg i ett hantverk än teoretiska. Tror det lägger en bra konkret grund, istället för att börja i abstrakt modeller.

Och så hade jag turen att träffa ett barn som hade så lätt för sig. Då trodde jag att jag var världens bästa tränare, men i efterhand förstår jag det var väldigt mycket hon. Och nu vinner hon över mig i badminton!

Vad har du gjort sedan du blev klar som psykolog?

Efter grundutbildningen fortsatte jag på autismspåret och gjorde PTP på Psykologpartners, och sen doktorerade på IBT med Svein Eikeseth i Oslo, och som del av det ett halvår i USA. Mycket av det jag lärde mig blev sammanfattat när jag och Maria Olofsgård Jegéus redaktörade en lättläst bok om färdighetsträning: ”Leka, prata, äta”. Kapitlen skrevs av en massa duktiga beteendeterapeuter, egentligen de som lärde mig metoden från första början, som Ulrika Långh, Charlotte Scocco, Bella Berg och fler.

Vad har varit viktiga faktorer eller steg i din professionella utveckling?

Att jag fick Svein Eikeseth som handledare var såklart superbra, han är så otroligt kunnig och generös med uppmuntran. Jag tror han lever som han lär, på det sätt att han tänker att forskarstudenter precis som förskolebarn lär sig genom att GÖRA. Om vi hade nån kul idé så lät han mig testa det, även om det inte stod i forskningsplanen, vilket såklart blev både upp och ner. Slösade bort ett halvår på att vi höll på att försöka bygga ett eget babylab på vinden på institutionen, som det inte blev nåt av med, men han var helt ok med det. En annan bra sak med Svein är att han är skeptiker, vilket behövs i vår bransch där det ofta kommer nya flugor som lovar mycket utan att riktigt ha nåt på fötterna.

Sen tror jag att en viktig vändpunkt i alla fall var när jag åkte jag till USA till ett jättefint universitet där de höll på med autismforskning. Det jag lärde mig från det var att jag inte skulle fortsätta karriära. Jag fick liksom se ”best case scenario”, om man blir professor och sitter på Yale, då är det här det man får. Och det verkade inte skitkul, faktiskt, inte eftersträvansvärt. De verkade inte drivas av nyfikenhet. Om man är nyfiken ska man nog inte bli professor, för då lägger man all sin tid på en grej och committar hårt till en sak, nästan motsatsen till att vara nyfiken. Alltså, det är bra att folk gör det, men det passar inte mig.

Ok, så där blev du sugen på att fokusera om, eller?

Det var också det här med den vikande marginalnyttan i vad man lär sig… Man åker på konferenser och efter ett tag är det som att föreläsarna säger typ samma saker hela tiden, och även man själv börjar göra det. Så, det kändes som att det måste finnas andra områden där jag kunde bidra med nåt nytt, lära mig mer. Och en sån sak som jag fick med mig från att träffa massa barn med autism och från Svein var det här med diagnoser: att två barn med samma diagnos kunde vara så olika, och att diagnosen inte gav oss nån hjälp i att utforma interventioner för det enskilda barnet. Och det där problemet: vad en diagnos ”är”, eller snarare, hur alternativen till våra diagnoser skulle kunna se ut, det ville jag in i.

Så var jobbar du nu?

Jag ville träffa många barn med många olika sorters problem. Så, nu jobbar jag halvtid på Inside Team, en privat mottagning med avtal med en BUMM (barn och ungdomsmedicinsk mottagning). Sen var det också så att jag undervisade psykologstudenter och märkte att alla case jag drog var jättegamla, och att studenterna kanske märkte det också – och en sån lärare vill man ju inte bli. Så då började jag med primärvård och det visade sig vara otroligt kul, att man aldrig vet vad det är familjerna kommer med – nybesöken är verkligen allt möjligt och man måste snabbt hitta centrala underskott, eller vad det kan vara.

Men du har även tjänster på SU och KI?

Ja, ett finger i varje godispåse eller vad man säger! På SU har jag en minikurs i single-case forskningsmetoder. Psykologstudenterna får göra små beteende-experiment hemma, typ få ordning på morgonrutiner eller hjälpa sin partner att plugga mer effektivt – väldigt konkret och med tydliga resultat för många. Lite som min förskole-erfarenhet hoppas jag, även om det ibland kan bli lite triviala eller kortvariga beteendeförändringar. Och sen såklart uppsatshandledning! Det är det bästa: att få jobba ihop med begåvade studenter som verkligen lägger sin tid och sitt engagemang i nästan ett år på en idé man är nyfiken på. Det är superlyxigt. Det är också en lagom storlek på projekt. Nu senast gjorde Axel D’Angelo Gentile och Filippa Andreasson exempelvis en multiple baseline studie på barnets stund, en insats som autismcenter för små barn alltid rekommenderar till föräldrar, men som ingen forskat på som en stand alone-intervention. Två studenter nu i vår ska förhoppningsvis skriva om självkänsla som verbalt beteende – det kommer bli intressant.

Du var ju med i TV-programmet Våra barns hemliga liv. Hur var det?

Malin Bergström är ju himla klok! Utan henne hade det nog blivit platt. Det finns en brittisk förlaga och planen var att vi skulle kopiera den. Men sen när vi satt där och började filma var det som att Malin, jag och producenten Lotta Lejdström insåg att vi hade möjlighet att göra något mer av det än att bara lista milstolpar. I stället för att bara redovisa vad som händer i hjärnan vid olika åldrar såg vi att vi kunde göra det mer till ett debattinlägg om dagens syn på barn. Men det var ju också läskigt när folk var arga, så det blev en övning i det också, för mig. Men vi fick säga något viktigt, om det här att vi vuxna tror att barns känslor är ömtåliga – och det gör att vi riskerar att inte låta dem öva på att uppleva och hantera sina helt naturliga känslor.

För att ha arbetat i 10 år har du hunnit vara med i många spännande sammanhang?

Alltså… jag har nog haft det lätt för mig med att ha fått doktorandtjänst och undervisning och sådär eftersom jag är kille. Inte för nån mystisk patriarkal konspiration utan för att det är ovanligt med killar som arbetar med barn och då blir man nog inkvoterad. Jag vet att det var därför jag blev tillfrågad om att vara med i SVT-programmet. Så är det i många sammanhang inom barnpsykologi, som kille blir man automatiskt intressantare. Paradoxalt nog är det färre och färre killar som jobbar på förskola, vad jag förstår, vilket är tråkigt.

I vilket sammanhang har du lärt dig som mest?

Absolut året på förskola. Det jag lärde mig då är fortfarande det jag använder. Jag lovar att jag lärde mig mer under det året än under hela psykologutbildningen. Det är verkligen så – man lär sig på att göra saker och kunna applicera dem direkt.

När man jobbar med IBT får man ju så bra handledning också. Handledning som verkligen är på en. Den är svinjobbig. Handledaren kommer ut till förskolan och kollar om barnet lär sig, och om nån övning står still så får man direkt veta att ”du gör fel, så här ska du göra” och man blir både filmad och får visa upp. Det är inte min erfarenhet av handledning som psykoterapeut. Jag tror nog inte att jag lärt mig något alls av handledning sen när jag jobbat som psykoterapeut faktiskt. Jag kommer dit och berättar om nåt som JAG tror är en svårighet, och så säger nån snäll handledare ”du kanske ska göra så här”, men ingen kollar sen om jag gjorde det, eller om jag gjorde det rätt. Handledning för psykoterapeuter pushar en inte att bredda sin repertoar utan snarare bekräfta att man är ok och ska göra mer av det man redan gör och det leder ju inte till så mycket utveckling. Syftet är nog mer att det ska kännas bra.

Vad jag förstått från forskningen på handledning i psykoterapi så finns det ju heller inget samband mellan handledning och bättre behandlingsutfall för patienterna, om inte handledningen är konkret och strukturerad – film, mål, sånt. Tobias Lundgren har skrivit en meta-studie om det där, tror jag?

Men den generella regeln tror jag är att man måste testa och öva, mycket och med fokus på beteendet snarare än produkten. Missförstå mig rätt men kvantitet snarare än kvalitet. Kvantitet med feedback! Alltså, exempel, jag tycker man ska fira när man skrivit utkast på en artikel, och för varje nytt utkast – inte när artikeln blir publicerad – det är för långsam förstärkare och oklart vilket beteende man ens försöker förstärka. Man ska tänka högt om sina idéer, föreläsa, bolla med studenter och kollegor – inte sitta och fnula för mycket på sin kammare eller sitt mysiga terapirum. Det är en av de saker jag gillar med single-case forskning, kort väg från idé till data.

Kan du utveckla dina tankar lite mer kring den vanliga typen av handledning inom psykoterapi?

Branschen har nån idé om att alla måste ha ständig slentrian-handledning. Det finns ju forskning på att psykoterapeuter tenderar att bli sämre över tid, även när man får handledning. Det känns som att man blir bättre och bättre men egentligen blir man lite sämre hela tiden. Min egen upplevelse är att jag vet att jag driftar, och det känns som att det är till nåt bättre, men så är det ju sannolikt inte. I ordentlig handledning är det nån som ser vad man behöver bli bättre på, och hjälper en att öva på just det. Men det är ju skitläskigt och det är väl därför man inte gör det. Simon Fagernäs och Sven Alfonsson på KI håller på att starta upp en studie där terapeuter får realtids-handledning via chatt, när de sitter med patient. Den studien vill man ju vara med i!

Vad tänker du behövs för att man ska få till professionell utveckling?

Om man ska ha möjlighet att utvecklas på det sätt man vill så måste man ha tid till det. Det är orealistiskt att jobba heltid och utvecklas för man kommer aldrig ha en arbetsgivare som är lika intresserad av det som man själv.

Som exempelvis podden som jag och Liv gör (Liv Svirsky och podden Barnpsykologerna avses här), den går ju inte att göra på arbetstid. Det kommer inte uppstå en lucka på torsdag kl 10 då vi klämmer in att vi spelar in ett avsnitt. Min kompis Amanda LeCorney och jag skriver en barnboksserie om barnpsykologer (”Veterinären som var rädd för hundar” heter första boken), den skrivs inte på lunchraster eller helger.

Och vill man hålla på med nya forskningsidéer, verkligen följa upp på en idé man har, det kommer ju ingen betala en för. Senaste året har jag experimenterat med en ny metod för fallkonceptualisering, ”symptomnätverk”, och försökt bidra till den idén, med ett nytt självskattningsverktyg. Men det är nytt och det kanske inte alls funkar, och då är det ju svårt att få forskningsstöd. Man får pengar till forskningsprojekt när de är väl definierade och planerade, men om det är nåt helt nytt så kommer uppstartsfasen behöva göras på ens fritid. Eller det här som du gör nu, det är ingen som kommer betala dig för det, det måste man ta ansvar för själv.

Eller man kan också säga såhär: om ens beteende ska kontrolleras av positiv istället för negativ förstärkning gäller det att inte sätta sig i en position där det är en massa saker man MÅSTE göra, saker man lovat, som tex att vara på jobbet hela tiden eller ha hög hyra som ska betalas. Då blir ens beteenden undvikanden av aversiva konsekvenser, tex att folk ska bli arga på en. Om man har luft så riskerar man såklart att bli lite fattig och uttråkad, men det gör också att konsekvenser blir appetitiva. En helt annan grej, om idéer: om man har 100 idéer så kanske 10 av dem ens är genomförbara, och bara 1 faktiskt är bra. Enda sättet att veta är att springa med idéer en bit.

Sen behöver man ju inte alltid hålla på som en hetsig 80-talist med hundra olika projekt, det behöver man verkligen inte! – det verkar härligt att ha ett ordentligt nio-till-fem som man kan lämna på kontoret och vara helt ledig ifrån.

Vad är nästa utvecklingssteg för dig?

Jag ska bli pappa i maj så det är det stora! Ser fram emot att plocka ner fler bollar än jag kastar upp.

Intervjun är genomförd av Elin Wesslander som är legitimerad psykolog och psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Specialistbloggen syftar till att sprida kunskap, inspiration och reflektion kring ämnen relaterade till yrkesutveckling för psykologer och andra personer inom människovårdande arbeten.